”Om en dörr stängs letar jag efter ett fönster”

På fyra och en halv minut övertygade hon en hotelldirektör om att få starta en svensk klubb utomlands. Nu har Birgitta Jungdalen Wohlbrück anställts – vid 80 års ålder. 

Birgitta Jungdalen Wohlbrück lutar sig ut från ett av honorärkonsulatets fönster i Bremen och blickar över torget samtidigt som hon rättar till sitt halsband så att berlocken med den röda dalahästen blir synlig.  

Hon växlar mellan ett snabbt, livligt berättande och lugnare eftertanke, och de intensiva blå ögonen, det kritvita håret och det knallröda läppstiftet går hand i hand med hennes färgstarka personlighet. 81 år gammal har hon dessutom bara drygt ett år bakom sig som fastanställd på konsulatet. 

– Jag var faktiskt ”bara” 80 år när jag för drygt ett år sedan blev anställd och nu är jag spindeln i nätet här, säger Birgitta på sitt självklara vis. 

Hon fortsätter: 

– Kollegorna här på kontoret är unga, det är en bra dynamik och vi har kul tillsammans. Jag tar inte mig själv på så stort allvar. 

Det svenska honorärkonsulatet ligger mitt i Bremens historiska hjärta, vid Rolandstatyn och domkyrkan. Från fönstret har man Liebfrauenkirche rakt fram, stadsmusikanterna inom synhåll och på torget ett livligt flöde av turister, tjänstemän och förbipasserande. Och härifrån löper trådarna vidare till Sverige.  

Ett honorärkonsulat har dock en något annan funktion än en ambassad. Det är en mindre diplomatisk representation, ledd av en honorärkonsul med lokal förankring i staden. I praktiken innebär det att konsulatet kan bistå svenska medborgare på plats, men också bidra till kontakter mellan Sverige och regionen. Och till skillnad från en ambassad finansieras ett honorärkonsulat inte av svenska staten. Honorärkonsuln står själv för de praktiska förutsättningarna: lokal, utrustning, administration och personal. 

För Birgitta innebär arbetet myndighetsnära ärenden och löpande kontakt med de svenskar som bor eller befinner sig i staden. Hon hjälper till med bland annat pass, id-kort, körkort, intyg och vidimeringar, men organiserar också midsommarfiranden, håller liv i luciatraditionen och fungerar som en sammanhållande kraft för svenska aktiviteter i Bremen. 

– Det jag är mest stolt över är Lucia. När jag kom till Bremen visste man knappt vad Lucia var här, men i dag har det blivit ett begrepp, säger hon. 

Arbetet är både vardagligt och oförutsägbart. 

– Om en svensk medborgare sitter i fängelse här så kan vi åka dit på besök. Och om en olycka eller katastrof inträffar där svenskar är inblandade kan konsulatet också bli involverat. Men lika viktigt är allt det som inte ryms i blanketter och intyg, det som handlar om relationer mellan människor och länder. 

Birgitta kommer från Umeå. Vid 30 års ålder drev hon en framgångsrik möbelaffär, var gift med en kardiolog och livet tycktes på många sätt ha fallit på plats. Men under en affärsresa till München förändrades allt. Där träffade hon Gerald, en tysk egenföretagare inom träbranschen som bodde i Kuala Lumpur. Hon blev blixtförälskad. 

– Jag blev överrumplad, säger hon och lyfter blicken, som om hon fortfarande kan se ögonblicket framför sig. 

När Birgitta kom hem och berättade att hon blivit intensivt förälskad svarade hennes dåvarande make lugnt att hon skulle utforska vad hon kände. 

– ”Flytta till honom och var borta i två år, sa han, så diskuterar vi när du kommer tillbaka.” 

Hon fortsätter: 

– Min dåvarande make var speciell, det är inte många som skulle svarat som han gjorde. Han var en fantastisk man men vi två passade inte ihop och det visste vi nog båda två innerst inne. Jag rekommenderade honom sedan till mina väninnor och han hittade en ny kärlek och blev lycklig på sitt håll.  

Hon skrattar till samtidigt som hon böjer sig ner och hälsar på kontorets hund, som strövar runt lite som han vill. 

Sagt och gjort. Birgitta sålde sitt företag, separerade från maken och flyttade till Kuala Lumpur med den nya kärleken Gerald som redan hade bott där i många år. Samtidigt blev hon styvmamma åt hans två barn från ett tidigare äktenskap. 

– Det blev en omvälvande period. Jag kom från Sverige, var van vid att vara självständig och ha gasen i botten hela tiden. Samtidigt hade jag ingen aning om hur det var att leva i ett muslimskt land. Plötsligt kände jag mig både osynlig och rastlös. Och jag är inte bekväm med sysslolöshet. Om en dörr stängs letar jag efter ett fönster, säger hon. 

Så Birgitta började orientera sig i sin nya hemstad, sökte sammanhang och lärde känna människor. Snart kom hon i kontakt med ett barnhem där alla insatser var behövliga. 

– Barnhemmet var i ett eländigt skick och det var bara att kavla upp ärmarna. Jag skurade, bytte blöjor, lekte med barnen, matade dem och tvättade för hand så gott det gick.  

Det blev dock snart tydligt att det krävdes mer än vilja och handkraft för att få ordning. På ett barnhem med små barn blev hygienen en praktisk och avgörande fråga och när Birgitta fick veta att Electrolux hade verksamhet i Malaysia ringde hon upp företagets chef. 

– Det slutade med att de ordnade inte bara en, utan två, stora tvättmaskiner, specialanpassade så att de bara hade ett tvättprogram. Inga krångliga inställningar, inget som kunde gå fel. Och som bonus fick vi tvättmedel också – för tio år framåt, säger hon och ler nöjt. 

Men livet i Malaysia handlade inte bara om att hitta mening i vardagen, utan också om att bli en del av ett land där lagar, religion, barnuppfostran och traditioner skiljer sig avsevärt från det svenska och tyska synsättet. 

– Efter 14 år var det dags att röra på sig, vi trivdes men kände oss ändå aldrig riktigt hemma.  

Efter en mellanlandning och några år i Singapore, där Birgitta bland annat skapade mötesplatsen Scandinavian Society för skandinaver i exil, gick flyttlasset tillbaka till Europa. 

– Singapore var fantastiskt på många sätt, men dyrt – inte minst boendet. Till slut valde vi att flytta tillbaka till Geralds rötter i Tyskland. Han är uppvuxen i Bremen, så det var ett relativt enkelt val. Det handlade inte bara om kultur, utan också om natur och andra saker. Jag tror till exempel att om man är född i ett land med fyra årstider behöver man dem när man blir äldre – jag vill se ett och samma träd växla utseende under vår, sommar, höst och vinter. 

Vi lämnar konsulatets vackra byggnad och kliver ut i solen på torget utanför. Birgitta stannar till vid en lekfull staty av Bremens stadsmusikanter. Katten håller en uppslagen bok, en blinkning till sagan som gjort dem berömda. Berättelsen, nedtecknad av bröderna Grimm på 1800-talet, handlar om fyra djur som lämnar sina gamla liv och ger sig av för att söka något nytt. 

I den tyska hansastaden har Birgitta arbetat med allt från butiksverksamhet till kulturella evenemang, samtidigt som hon byggt upp ett stort nätverk. Med inlevelse berättar hon om ett av sina första möten med miljön runt torget och pekar med hela handen upp mot gatan. 

– Jag tog en promenad genom centrum och såg en svensk flagga som hängde utanför ett hotell, och i vanlig ordning fick jag ett av mina infall. 

Hon gick in på hotellet och bad att få prata med direktören. 

– Jag behöver bara fyra och en halv minut, sa jag, utan att avslöja vad jag tänkte säga. Direktören blev nyfiken och kom ner. Jag berättade om mina tankar om en klubb för svenska kvinnor, att jag inte hade några pengar men en jädra vilja, att jag behövde kuvert, frimärken och en lokal, gärna där på hotellet. 

Kanske föll han för idén, kanske för Birgittas rättframhet, kanske för kombinationen. Hur som helst fick hon det hon behövde: en plats att samlas på och möjligheten att börja bygga nätverket. 

Inbjudningar till en vinprovning på hotellet skickades ut till alla tänkbara personer och företag med svensk koppling, och succén var snart ett faktum. Birgitta bjöd även in kända svenskar som Harriet Andersson, Rolf Lassgård och Birgit Nilsson, vilket fick den lokala pressen att vakna och skriva om nätverket. 

Det här var under Birgittas första år i Bremen, när Svenska Klubben fortfarande höll på att hitta sin form. Harriet Andersson kom till Bremen för att berätta om sitt liv och sina år med Ingmar Bergman och snart följde fler välkända svenska namn. 

En av dem var Rolf Lassgård, som bjöd generöst på historier från skådespelarlivet. När han berättade om en roll där han spelade kvinna och hur han hade fått öva på att röra sig i kvinnokläder blev det en kväll Birgitta aldrig kommer att glömma. 

– Rolf Lassgård var så bra så det var inte sant. Vi skrattade så vi höll på att gå åt. 

Även Birgit Nilsson hörde till gästerna som gjorde starkt intryck på Birgitta. 

– Birgit var en av mina favoriter. Vilken karisma hon hade. 

Med tiden blev Svenska Klubben en bro över till det svenska honorärkonsulatet. Först fanns Birgitta till hands när det behövdes, sedan blev hon alltmer självklar i verksamheten. När hon till slut fick ett formellt anställningskontrakt, vid 80 års ålder, blev det ett kvitto på att hennes arbete och närvaro behövdes. 

Birgitta tror att synen på ålder möjligen ser lite annorlunda ut i Tyskland, att senior kunskap och erfarenhet inger respekt. Själv verkar hon inte ha grubblat särskilt mycket över sin ålder när hon blev anställd. Däremot hade hon ett tydligt villkor till Daniel Günther, honorärkonsuln som är hennes chef. 

– Jag sa till Daniel: Du måste lova mig en sak. Om jag inte hittar ut eller in, då får du säga upp mig – men bara då. 

Läs mer:

När 50 plus är ett minus

Christina Schollin: ”Jag gråter varje dag”