Peter LeMarc: ”Du får inte tro att jag är dryg”

Peter LeMarc kommer aldrig mer att stå på en scen, har slutat att skriva låtar och tackar nej till alla intervjuförfrågningar. Men – plötsligt svarar han.

– Du får inte tro att jag gör så här för att vara dryg, säger han.

Peter LeMarc har en gång för alla bestämt sig för att aldrig mer figurera i offentligheten och de gånger jag mejlat och bett om en intervju har han vänligt tackat nej – men han vill gärna förklara sig, ingen ska tro att han försöker göra sig märkvärdig.

I september hör jag ändå av mig igen för att be om en kortare kommentar om Kulturhuset stadsteaterns LeMarc-föreställning. Peter tycker det är enklare att ta saker över telefon och ringer upp. Efter en stund har samtalet pågått så länge att det lika gärna kunde ha varit en liten intervju, och ja, han pratar gärna men nej, han vill inte intervjuas, och tycker dessutom att minnet blivit sämre efter den stroke han drabbades av 2023. Sedan redogör han detaljerat för de två gånger vi spelade tillsammans för 35 år sedan, det mesta har jag glömt men Peters minne verkar vara i topptrim. 

– Nej jag tycker inte att du är dryg, säger jag, men är det okej att jag skriver en längre text om dig ändå?

Till det exotiskt klingande namnet skapades en levnadshistoria om en artist av ungersk härkomst som hade spelat på båten mellan Ystad och Rønne.

Peter LeMarc föddes 23 oktober 1958 i Trollhättan och fick mellannamnet Lenn Marc som en kompromiss mellan föräldrarnas önskan om Lennart och Marcus. Det började som det brukar; han skrev låtar i pojkrummet och föräldrarna förstod ingenting – han som hade bra betyg borde läsa vidare. För att uppmärksammas med sitt Peter Fransson band tog han till alla medel, som att författa falska recensioner och se till att de hamnade i lokaltidningen och eftersom det fanns en annan sjungande Peter Fransson i stan antogs artistnamnet LeMarc. Till det exotiskt klingande namnet skapades en levnadshistoria om en artist av ungersk härkomst som hade spelat på båten mellan Ystad och Rønne – en lögn som levde vidare i arkiven och skulle slå tillbaka några år senare när det tongivande musikmagasinet Schlager svalde betet. I podden Hundåren med Tomas Andersson Wij berättar Peter om följderna:

”Schlager förlät mig aldrig lögnerna om min bakgrund. De skrev om min första skiva Buick:  ’Peter LeMarc har, och det är jag övertygad om, en fördel i att han har andra kulturella rötter än de svenska. Precis som med Mauro Scocco kan han leva i Sverige av idag och se igenom det med rökfärgade röntgenglasögon. Denna ungerskfödda 27-åring’ och så vidare. Sedan sågade de alla mina skivor även när det var hyllningar överallt annars”.

Efter debuten med Buick kom andra albumet Cirkus Cirkus, som producerades av Orup. Idag en otippad kombination men just då befann de sig på samma plats i musiken. Orup berättar:

– Vi gillade bägge mjukare soul, typ Teddy Pendergrass och han ville göra en platta åt det hållet. Jag var medproducent men det var han som bestämde. Han hade sett en video med en amerikansk producent från Philly Soul-tiden som hade träningsoverall och visselpipa, så det skaffade Peter, och gick omkring i studion och blåste i visselpipan när det var nåt. Så småningom skildes vi åt i musikstil, han blev mer Van Morrison och jag mer Wham. När jag skulle göra min show Viva La Pop 2014 samlade jag in trix från showartister som jag gillade, som James Brown, och Elvis. Peter älskar ju sånt så jag ringde och frågade om han hade tips på någon bra publikgrej, och han svarade: ’Jag har aldrig provat, för jag har inte kroppen för det, men du kan väl strippa’.

Musiken är skit, slarvgöra, så jag är jätteglad att ingen hittar banden.

1984 kom tredje albumet Efter tusen timmar och två år senare Marmor. När samlingsboxen Starkare än ord: Samtliga album 1987–2008 och mer därtill, släpptes 2010 är hans första fyra studioalbum exkluderade, och ingen av dem finns att köpa eller på streamingtjänsterna. Det här gör mig nyfiken, vart tog de skivorna vägen? Jag hittar ingen information på nätet och till slut ringer jag Peter, ”Bara en liten fråga till?”. Han är i Göteborg för att vara med barnbarnen men okej då, så han berättar:

– De första tre skivorna gjorde jag på Trend Records, som bestod av två killar i min egen ålder som hade skivbolag i föräldrarnas villa i Sollentuna. Jag hade skickat kassetter till alla skivbolag – jag har en massa refuseringsbrev hemma – men de var de enda som nappade. De tre skivorna äger inte jag, och det fina är att ingen verkar veta var master-tejperna är. Musiken är skit, slarvgöra, så jag är jätteglad att ingen hittar banden. Sen har vi flopp nummer 4 Marmor, första skivan på skivbolaget MNW. Där finns kanske två-tre spår jag kan stå för. Nu när jag äger alla skivor bestämde jag att den inte ska ges ut igen. Marmor var en dunderflopp som sålde under 1000 exemplar och de på MNW sa att ’vi kan inte ge ut skivor om inte går att sälja. Men Tony, trodde stenhårt att jag var nåt bra, han var den enda som gjorde det.

Tony är producenten (och Eldkvarnbasisten) Tony Thorén som under hösten 1986 upptäckte att studion stod tom några veckor i december och eftersom han kunde vara både tekniker, basist och producent hade de råd att spela in. Det fanns inga pengar så Peter erbjöd musikerna royalty i stället för gage.

– Alla antog det utom trummisen Werner Modiggård som ville ha betalt, så han fick 1500 kronor. De andra får fortfarande idag royaltys, berättar LeMarc.

Peter berättar om den tiden, året som ledde fram till genombrottet, i podden Hundåren:

”Hösten innan det som skulle bli vita plattan, skrev jag Jag ska gå hel ur det här. Jag hade precis lämnat ungarna på dagis och fick någon slags panikattack, jag hade nått vägs ände… Nu är det slut på det här. Men så två veckor i december spelade vi in och det blev så bra. Jag skickade kassetter till kungahuset, Lill Lindfors och alla möjliga människor, säkert 50 stycken – och till Bengt Ohlsson på DN. Han hade ett kulturprogram i tv där de spelade in en video med mig på Jag ska gå hel ur det här, så en kassett hamnade rätt i alla fall.”

Videon gjorde att skivan, den femte självbetitlade Peter LeMarc började sälja, och den sålde bra. Publiken strömmade till konserterna, och här tappar historien fart, den om Peter LeMarc. Allt som följde tillhör den förutsägbara kronologin i en stor artistkarriär. Han fortsatte skriva låtar, turnerade och fick de priser som förväntas anlända.

Det här utspelar sig på den tiden när det inte krävdes sex personer för att skriva en låt, som i Melodifestivalen eller dagens topplistemusik. Peter skrev allt själv, en enorm produktivitet som resulterat i 415 registrerade låtar hos Stim, varav 25 är inspelade av andra artister, allt ifrån Svante Thuresson till Lisa Nilsson och Sven-Ingvars. Idag har han slutat skriva låtar och det är elva år sedan Peter stod på en scen. Ingen kommer att få se honom dansa i Let’s dance, eller snyfta i Så mycket bättre. Att skapa något av värde i offentligheten och sedan dra sig tillbaka är unikt idag när så många vill synas överallt, hela tiden.

Längtan efter Peter LeMarc, framförallt hans låtar, ledde till en hyllningskonsert i januari 2025. Artisten Tomas Andersson Wij tyckte inte att Peter fått den uppmärksamhet han förtjänat och bokade först Cirkus i Stockholm, men på grund av publiktrycket fick evenemanget flyttas till Tele2 Arena (idag 3Arena), och 16 000 biljetter såldes till En kväll för LeMarc. Artister som Mauro Scocco, Peter Jöback, Lisa Nilsson med flera tolkade Peters låtar. En värdig hyllning, enkelt filmad med låtarna i fokus, i en slags Så mycket bättre de luxe-versionen.

En tid senare när jag hade tittat på den inspelade konserten skickade jag ett mejl till Peter:

”Jag tittar på tv, hyllningskonserten och fascineras av din förmåga att skriva låtar som befinner sig precis på pekoralens brant, där man måste befinna sig för att det ska bränna till. Som riktigt bra country. Har du tänkt på det under processen, alltså att göra det så enkelt som möjligt utan att det blir banalt? Jag tänker att låttexter och poesi är två helt olika saker, där låttexterna ger större svängrum för sentiment, de ska ju målas med musik. Hoppas du har det bra/J”

Peter svarade:

”Nu är det länge sedan jag skrev en låt, men som jag minns det: Jag tror inte jag tänkte i termer ”enkelt” eller ”komplicerat”, ”avancerat”. Jag bara skrev. Visst kunde jag vara medveten om att ett stycke var oerhört simpelt ibland, men många av mina musikaliska förebilder har ofta gjort väldigt ”enkla” låtar. Buddy Holly t.ex., som även The Beatles hade som rollmodell. När jag ville åt en bestämd känsla, var min metod många gånger att gå rakt på sak, rakt in på benet, utan att krångla till det. Lyssna på Robert Johnsons ’Hell Hound on my Trail’. Enkel? Du har helt rätt i att låttexter och poesi är två helt olika saker, men var går gränsen? Och vem drar den? Jag fick en tankeställare en gång i mitten av 1990-talet. Jag skjutsade Maj-Britt, en äldre släkting, hem till Strängnäs. På bilradion kom ’De Sista Ljuva Åren’. Ett ädelpekoral? Det tyckte jag nog då. Men Maj-Britt, som nyligen förlorat sin man, berättade hur mycket just den texten betydde för henne. Det var så hon hade tänkt sig sin ålderdom med maken Lasse. Så vem avgör vad som är ett pekoral? Och varför? P”

Få svenska artister har harvat så länge och oförtrutet för att slå igenom. Hans första år i musikbranschen var på den tiden när artister byggde långsiktigt. Det hade en stor fördel; när genombrottet äntligen kom 1987 var han redan en rutinerad entertainer med stor låtkatalog. Konserterna var gedigna byggen – en dramaturgi som få andra svenska popartister hade använt sig av, med lånade maner alltifrån soulmusikens James Brown till rockens Van Morrison och Bruce Springsteen.

Pressklipp från de mest aktiva åren 1987-1993 är extatiska i sina hyllningar av både album och konserter, den sortens hårt arbetande scenartist hade ingen sett tidigare i Sverige. Peter LeMarc växlade så småningom ner i karriär-tempo men behöll en stor publik som troget väntade på varje livstecken. Efter ett längre uppehåll från scenen släpptes måndagen den 20 augusti 2007 biljetterna till hans första turné på 14 år. Biljetterna sålde slut på fem minuter och fyra extrakonserter sattes in. Om premiären den 18 november på Cirkus i Stockholm skrev Expressen: ”En kung är tillbaka”.

I augusti 2014 på Skeppsholmen i Stockholm gjorde Peter LeMarc sin sista konsert i karriären. Tidningarna gav konserten högsta betyg, en rubrik löd: ”Ett fulländat farväl!”. På sin Facebooksida skrev LeMarc dagen efter: ”Jag tänker inte sluta göra musik. Det är min livsluft. Bara inte live”.

Albumet Den tunna tråden kom 2016 men sedan har det varit tyst från Peter LeMarc. Efter att både han och hustrun Monika drabbats av svåra sjukdomar bestämde han sig för att sluta med musiken. Det blir inga fler konserter och han skriver inte längre några låtar, inte ens i smyg hemma i Bagarmossen. Peter säger att ”det är som en muskel som måste tränas”, och nu är det sluttränat. Innan vi avslutar telefonsamtalet säger han:

– Jag känner som Kjell Höglund sa: ’Det är klart’.

”Ett av dom sätt”, hyllningskonserten till Peter LeMarc, har nypremiär på Rival i Stockholm den 1 oktober. ”LeMarc – det som håller oss vid liv”, en nyskriven musikteater baserad på Peter LeMarcs musik, har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 25 oktober.

Lyssningstips: ”Peter Lepod, en podcast om Peter LeMarc”, avsnitt 2 och 12 samt ”Hundåren”, en podcast med Tomas Andersson Wij.

Läs mer:

Johan Norberg: Så blev jag rockmusiker

Svenskarna som hjälpte Brian Wilson