Politikens färger har historiska rötter

  • 10 dec 2021
  • 10 min

// Foto: Patrik C Österberg

Politikens färger har historiska rötter
Cecilia Garme

// Foto: Patrik C Österberg

Lyssna på artikeln

När politiken har blivit alltför färgstark för statsvetarna krävs nya experter. Till exempel ­blasonnörer, som vet hur det där med blåbrunt egentligen hänger ihop.

Hela hösten har det pratats om blåbrunt. Varför beskrivs högerpopulistiska och främlingsfientliga partier som bruna?

– Brunt har beskrivits som nazistfärg sedan 1920-talet. Efter första världskriget hade Tyskland bruna uniformer som blivit över. De såldes efter kriget, köparna var ofta paramilitära grupper som just nazister. Man tog vad man hade, kan man säga. Något skulle de ju ha på sig, säger Jesper Wasling som är heraldiker och blasonnörFotnot: En blasonnör är expert på vapensköldars tecken. Heraldik är läran om hur de används. Läs mer på waslingmedia.se..

Så tyskarna bar brunt i skyttegravarna på Västfronten?

– Nej, där hade de grå uniformer som var bättre kamouflage i leran. De ­bruna bars av tyskarnas ­kolonialtrupper i ­Afrika, i öknen. Det bruna var för nazisterna också en parafras på italienska svarta uniformer som hade använts av antiklerikala grupper under 1800-talet. De använde svart för att retas. Svart är ju traditionellt prästerskapets färg. Faktum är att alla som var emot etablissemanget på ett eller annat sätt använde svart på 1800-talet, både de minst och de mest ordentliga människorna. På så vis blev det en färg som kom att användas av såväl fascister och anarkister längre fram i ­tiden, båda grupperna ansåg sig vara emot den gamla auktoritära staten.

Men blått då?

– Det är en färg som började användas av brittiska Tories på 1700-talet. Sedan spred det sig till andra konservativa och allmänborgerliga partier i Europa. I dagens Tyskland är det kristdemokraternas färg. Drar det mer åt ljusblått kopplas det snarare till liberaler, som i Sverige. Men blått har också använts av den del av fackföreningsrörelsen som har rötter i hantverksskrået, som i Sverige av typograferna.

Okej, rött?

– I England bars det på 1700-talet av Whigs, som var Tories motståndare. Det kan man se på målningar från den tiden. Därefter plockades färgen upp under Franska revolutionen av dem som protesterade mot kungamakten. Rött är en effektiv kontrast till vitt, som var monarkisternas färg. Rött blev en etablerad antiauktoritetsfärg och flyttade längre och längre ut på vänsterskalan. I slutet av 1800-talet blev det också formellt en symbolfärg för socialism och arbetarrörelse.

Hur kan det komma sig att färgsymboliken är tvärtom i USA? Där kör republikaner med rött och demokrater med blått?

– Rent politiskt var demokraterna ett mer auktoritärt parti längre tillbaka i tiden. Man kan komma ihåg att Abraham Lincoln, som vi kanske tycker var vänster, faktiskt var republikan och inte demokrat.

Vad sägs om orange? Det körde Alliansen med.

– I Europa är orange en färg som används av liberala partier, så det var nog därför. Fast inte i Holland, där färgen förknippas med kungahuset sedan Vilhelm I av Oranien (1533–1584), vars släkt härstammade från staden Orange i Frankrike. Orange betyder ju apelsin, och familjen tog både namnet och färgen. På Irland med dess religionskonflikter är orange i stället en färg för ärkeprotestanter.

Miljöpartiets språkrör Per Bolund kritiserar blåbrunt och själv är han grön. Varför då?

– Grönt är en färg som har använts av bonderörelser under lång tid, men som länge saknade klar ideologisk koppling, eftersom bonderörelsen inte var så ideologisk till sin natur. Enligt dem själva, åtminstone. Därför kunde denna färg användas som symbol för grupper som såg sig som företrädare för en livssyn som överskred de politiska ideologierna, till exempel miljörörelsen. På så vis har färgen grön sakta ideologiserats.

Nu har det just varit S-kongress och Magdalena Andersson har badat i röda rosor. Varför då, egentligen? Rosor kan kännas lite stela och borgerliga …

– Om detta finns många teorier, som att den socialistiska rosen härstammar från den radikala diskussionsklubben Rose Street Club i London i slutet av 1800-talet. Den låg alltså på Rose Street.

Gatan råkade heta ros?

– Ja. Men en annan teori är att det har att göra med sådant man måste hålla tyst om. I de flesta kyrkor finns det en valvbåge med en ros framme i koret. Under rosen, sub rosa på latin, skulle det vara tyst. Socialism i hemliga sällskap känns främmande för en svensk, här är politisk vänster en folkrörelse, men den brittiska vänstern är väldigt akademisk och i universitetsvärlden finns det en tradition av slutna klubbar för bildade diskussioner. I så fall kanske sub rosa stämmer. I Sverige har det i modern tid blivit en enorm efterfrågan på blommor: blåsippor (SD), vitsippor (KD), maskrosor (MP), nejlika (V) … det är nästan lite komiskt.

Det finns ju andra politiska symbolsaker också …

– Ja. Ta stjärnan. Använd av både Sovjetunionen och Kina. Lustigt nog har de knyckt den från det amerikanska stjärnbaneret. Men till den amerikanska flaggan kom stjärnan från George Washingtons egen privata vapensköld som hade femuddiga stjärnor.

Och varför har Sverige blågula färger?

– När man skulle göra flaggor eller vapensköldar hade man bara fyra färger att välja på: svart, rött, grönt och blått. Och två metaller, silver som blev vitt och guld som blev gult. Gult och blått har synts till i Sverige sedan 1200-talet, fast absolut inte på det sätt som det har använts sedan 1800-talet. Erik Knutsson, som var kung i Sverige i början av 1200-talet, tittade på danskarna som körde med blå lejon på gul botten på den tiden. Han vände på det och satte gula lejon på blå botten.

– På långt håll ser tre lejon ut som tre streck. Och den svenska flaggan blev tidigt randig i gult och blått. Sedan kom Gustav Vasa på att vi skulle ha ett gult kors ovanpå ränderna. Det såg ju inte klokt ut, så någon kom på att vi skulle skrota ränderna.

Hur viktigt är det med nyanserna i färgerna?

– Egentligen är det absurt att det ska vara så noga. Förr var det omöjligt att få till samma nyans hela tiden i färgningen. Att färgerna ska vara absolut exakta är ett sent 1900-talsfenomen. I den svenska flagglagen från 1982 anges faktiskt en specifik färgkod. Flaggspecialister är väl lite gammaldags, så den färg som svenska flaggan har sedan dess är den sorts blå som hade varit trendig ungefär tio år tidigare, alltså på tidigt 1970-tal. Ifall det hade varit ungdomar som hade skrivit flagglagen hade de nog valt en klarare blå nyans, tror jag.

Har det funnits bruna flaggor?

– Nej, faktiskt aldrig. Inte purpur heller fast det är nästan samma färg.

Fler utvalda artiklar