Rätten till berättelsen

  • 26 apr 2022
  • 11 min

Bild från tjurrusningen i Pamplona. // Foto: San Fermin

Rätten till berättelsen
Peter Fröberg Idling

Bild från tjurrusningen i Pamplona. // Foto: San Fermin

Lyssna på artikeln

Kan man lita på en vän som är författare? ”Nej”, skulle nog vissa personer svara – de som till sin förvåning får läsa om sig själva i skönlitterära verk.

De fem unga vännerna som i juli 1925 korsade gränsen mellan Frankrike och Spanien hade inte en aning om att de reste rakt in i en roman.

Inbjudna av den 25-årige Ernest ­Hemingway och hans fru Hadley var de på väg till den årliga fiestan i Pamplona.

Förväntningarna var höga, Hemingway, som hade åkt i förväg, hade utlovat att det skulle bli ”förbannat bra”. Men för resenärerna fanns också en lätt osund lockelse till vad som hade alla förutsättningar att bli en katastrof.

Utöver det konstanta supandet och tjurrusningens faror fanns svårhanterliga spänningar inom gruppen. Sällskapets femme fatale hade med sig två rivaliserande älskare. Och den gifte Ernest Hemingway tycktes inte, trots att Hadley var där, ha något emot att försöka bräda dem båda.

Ernest Hemingway hade deltagit i fiestan de två föregående åren. Då hade det varit en lokal spansk affär. Men nu hade turisterna hittat dit. Känslan av att delta i något genuint och exklusivt ­förflyktigades. Snart exploderade också motsättningarna inom sällskapet.

Sammantaget var resan en besvikelse, deras vänskap återhämtade sig aldrig.

Den ännu opublicerade Ernest Hemingway var en egenartad typ. Atletisk, bildskön, charmerande, kärvt rolig – och med en förmåga att få folk att känna sig unikt sedda – hade han snabbt blivit en centralgestalt i Paris utländska kulturella kretsar. Det berodde inte bara på hans karisma. Det var också resultatet av hans cyniskt målmedvetna manövrerande för att lära känna inflytelserika personer som kunde främja hans framtida karriär som författare.

Trots att han inte hade skrivit annat än dagstidningsjournalistik – och noveller som oftast blev refuserade – lyckades han etablera bilden av sig själv som samtidens stora litterära löfte. De amerikanska förlagen på andra sidan Atlanten väntade otåligt på hans debutroman. Dompterade av pr-maskinen Hemingway var de överens om att den skulle bli en spektakulär succé. Problemet var bara att Hemingway inte hade skrivit någon roman. Till sin frustration visste han inte ens vad den skulle handla om.

Haveriet i Pamplona bröt dödläget. De följande sex veckorna skrev han frenetiskt. Resultatet blev Och solen har sin gång (The Sun Also Rises), som utkom följande höst. Den infriade alla de högt ställda förväntningarna.

De fem före detta vännerna som hade varit med på fiestan föregående sommar var förbluffade. För dem var boken ingen roman utan snarare ett slags reportage. En av dem sade: ”Jag förstår inte varför alla är så begeistrade. Det är ju bara en redogörelse för vad som hände. Det är journalistik.”

Utöver deras gemensamma dagar i Pamplona hade Hemingway skamlöst använt sig av såväl deras biografiska bakgrunder som kopierat sättet de talade på. De kände sig utnyttjade och skandaliserade.

Men boken marknadsfördes inte ens som en nyckel­roman. Med sin korthuggna stil och isbergsteknik sågs den som modernismens genombrott i den breda litteraturen. Vad Pablo Picasso hade åstadkommit i konsten och Igor Stravinskij inom musiken hade Ernest Hemingway nu gjort i litteraturen. Än i dag säljer denna hans debutroman varje år i hundratusentals exemplar världen över.

Kan man lita på en författarkompis? Den frågan ställde sig författaren Lyra Koli i en radioessä i vintras. Koli tog avstamp i en artikel i amerikanska The New York Times. I den berättas om två unga kvinnor i Boston, som ingick i samma informella grupp av aspirerande författare.

Den ena, Dawn Dorland, hade beslutat sig för att helt altruistiskt donera sin ena njure. Hon skapade en stängd Facebook-grupp, där en utvald skara vänner fick följa hennes tankegångar. För Dorland var det förstås en stor sak. När hon senare gick igenom vad hon hade skrivit i sin Facebook-grupp noterade hon att några av de inbjudna inte alls hade återkopplat.

En av dem var Sonya Larson. När Dorland hörde av sig och undrade varför, tycktes Larson knappt ha noterat Dorlands donation.

Dorland blev än mer perplex när en gemensam vän nämnde att Larson arbetade på en novell som kretsade runt just en njurdonation. Dorland kontaktade Larson igen, som var överslätande – novellen var mer ett uppslag, inte säkert att det skulle bli något.

Kort därefter upptäckte Dorland att novellen både var skriven och publicerad. Novellen handlar om en alkoholiserad kvinna med asiatiskt påbrå, vars liv räddas av en njurdonation. Familjen ­hoppas att tiden på sjukhuset ska få henne att ta ansvar för sitt liv. Men det gör hon inte. Organdonatorn i novellen är i sin tur en vit, privilegierad kvinna, som inte förmår att se bortom sin egen självbild. Hon upplever sig som en osjälvisk frälsare, men drivs egentligen av narcissistiska motiv. Men vad värre var för Dorland, kvinnans formuleringar var i avgörande delar sådant som Dorland själv hade skrivit i sin Facebook-grupp.

Larsons novell blev snabbt en omtalad framgång. Men när Dorland anklagade Larson för att ha stulit hennes texter backade förlag och festivaler. Larson försvarade sig med att vissa avsnitt var inspirerade av Dorland men inte alls ordagrant återgivna. Genombrottet kom ändå av sig.

De två tidigare vännerna stod snart ansikte mot ansikte i domstol – den ena anklagad för plagiat,
den andra för förtal – medan advokatarvodena skenade iväg.

Därmed återstod bara juridikens trubbiga verktyg, i en konflikt med såväl etiska som sociala dimensioner.Fotnot: Den juridiska tvisten är, när detta skrivs, inte avgjord.

I grund och botten kan konflikten kanske sägas stå mellan rätten till sitt eget liv å ena sidan och ­konstens frihet å den andra. Vad ska ha företräde? Om vi tar ett gammalt klassiskt exempel – William Shakespeares ofördelaktiga porträtt av Rickard III var egentligen ren propaganda, utan närmare bäring på den verklige kungen. Men pjäsens konstnärliga kraft har stått sig genom århundradena. Så vad är viktigast, en sedan länge död kungs eftermäle, eller ett konstverk som berikar mänskligheten?

Larson menade att donationen bara var en liten del av en ­novell vars huvudsakliga ärende var något helt annat. Enligt henne handlade texten i första hand om missbruk, klassfrågor och diskriminering på etnisk grund. Och, vilket gestaltas genom berättelsens huvudpersoner, oförmågan att se sitt eget värde och därför kompensatoriskt söka bekräftelse från omvärlden.

Dorland invände att Larson åtminstone borde ha berättat för henne att hon skrev en text utifrån Dorlands erfarenheter. Larson kontrade: ”Om jag går förbi min grannes trädgård och ser honom plantera petunior och jag tänker att det skulle vara intressant att ha med en petuniaplanterande person i berättelsen jag skriver, ska jag då behöva gå hem till honom och berätta det?”

Kanske kan därmed konflikten snarare sägas stå mellan två identiska intressen – rätten till sin egen berättelse? Var går gränsen för vilka intryck en författare får använda i en text?

I och med autofiktionens landvinningar finns en upparbetad vana vid att författare skriver om sina egna liv. Men där är kontraktet tydligt – författaren finns med, med eget namn. Men när fiktionen gör gränserna otydliga inställer sig läsarnas invändningar. Ett exempel är Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande där många prompt ville veta hur mycket av romanens Hugo Rask som var baserad på filmaren Roy Andersson.

Lyra Koli säger i sin radioessä:

”Som författare har jag alltid känt mig som en tvivelaktig person. Oavsett hur mycket jag arbetar med fantasier så hämtar jag näring till skrivandet ur verkliga erfarenheter. Allt jag är med om och alla jag träffar riskerar alltså att användas som material för mina fiktioner. Jag är beredd att ta mig nästan vilka friheter som helst, både vad gäller att återge och förvanska verkligheten, även om det knappast skulle vara moraliskt försvarbart.”

De fem som tackade ja till Ernest Hemingways inbjudan till Pamplona skulle nog också svara nej på frågan om man kan lita på en författarkompis. De förföljdes resten av sina dagar av de osmickrande porträtten i hans debutroman. De refererade bittert till livet som ”BS” och ”AS”, det vill säga ”Before Sun” och ”After Sun”.

För Hemingway var deras lidande bara sidoskador. Han hade ju satt sig före att revolutionera ­litteraturen. Och i revolutioner rullar huvuden.

Fler utvalda artiklar