Carl-Johan Vallgren, vars bok Den vidunderliga kärlekens historia blev en av 00-talets stora litterära sensationer, är aktuell med Kärleken. Torbjörn Elensky läser en självbiografisk roman om en man som förlorar sin fru.

Kärleken

Carl-Johan Vallgren
Roman
Bonniers, 128 sidor

Carl-Johan Vallgrens nya bok är en roman, ett vittnesmål, ett sorgearbete, något av en besvärjelse och en bekännelse. Den är djupt personlig på ett sätt som gör det svårt att kritisera den. Hur kan en kritiker tränga in mellan sorgen och dess uttryck – mellan smärtan och skriket – och bedöma det? Boken skildrar en kärlekshistoria som inleds nästan magiskt, med en hypnotisk blick som berättaren en gång beskrivit i en roman och nu prövar i verkligheten. Och se, det fungerar: hon känner en kittling i nacken, vänder sig om och ser honom. Deras blickar möts, förälskelse uppstår och växer till kärlek, och de får tre barn. Livet framstår som en förverkligad dröm, så underbart och fyllt av kärlek och skaparkraft som det bara kan bli.

Romanens han och hon är födda på samma dag, som gjorda för varandra, och deras kontakt är djup och omedelbar. Det är nästan som om de vore dubbelgångare. Han har ett tidigare äktenskap bakom sig, och den nya kärleken växer upp ur dess ruiner. Han är författare och sångare, har bott många år i Berlin och en gång fått det stora litterära genombrottet. Hon är skådespelare, dotter till en skådespelare som är hans kära väninna, och nu har hon börjat studera psykologi. Allt har fallit på plats.

Men så en dag uppträder hon förvirrat, hittar inte orden, får ett epileptiskt anfall, och vid läkarbesöket får hon den värsta tänkbara diagnosen: en obotlig cancer i hjärnan. Innan den dödar henne löser den upp hennes personlighet. Redan i livet glider hon bort. Förtvivlan blir plötsligt en del av vardagen, på samma sätt som lyckan tidigare var det. Hur kan det vara möjligt att hon ska ryckas bort från sina barn? Från honom?

En roman handlar alltid om den som skriver den, på samma sätt som ett porträtt alltid är ett självporträtt. Samtidigt handlar den aldrig riktigt om den verkliga människan, utan om någon som växer fram i skrivandet, alltid lite bortom den skrivandes kontroll. Vallgren är en erfaren och skicklig författare, fullt medveten om dessa skiktningar, om oförmågan att nå fram och att behålla kontrollen, och han vet att använda dem fruktbart. Känslan av att vara den älskades dubbelgångare ställs mot klyvnaden mellan honom som författare, ’han som skriver’, och honom som människa, make och far: ”… hans vanliga jag, den person som omvärlden misstar för författaren, har förtvivlat svårt att formulera sig om skrivandet. När han försöker förklara vad det går ut på känner han sig som en bedragare.” Sorgen är närvarande rakt igenom, men den lyfts till litteratur av hans metalitterära insikter.

Detta är en tät roman om kärleken och döden, lyckan och sorgen, men också om litteraturens omöjlighet och nödvändighet inför det yttersta i livet. Vallgren har dessutom gjort en skiva som är bokens ”musikaliska tvilling”, vilket understryker romanens struktur och hur den försöker sträcka sig ut ur sig själv, precis som den hypnotiska blicken i början.

Läs mer:

Karolina Ramqvist: ”Jag har en annan lätthet i livet nu”

Här är 15 böcker vi ser fram emot i höst

Klas Östergren aktuell med ny roman: ”En riktig pärla”