Recension: En underbar bok om Tysklands kanske största konstnär

Varför målade Caspar David Friedrich alltid bortvända figurer? Och vad är anledningen till att Goethe rev sönder hans målning? Florian Illies skildrar den romantiska målarens liv i sin nya bok.

Tystnadens magi – Caspar David Friedrichs resa genom tiden
Författare: Florian Illies
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Norstedts

Idag är den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrich ansedd som en av de största konstnärerna. Frågan är om det finns någon annan tysk målare som åtnjuter samma klassikerstatus. Man känner genast igen hans tavlor; även om man inte sett någon förut är det något unikt med dessa figurer som vänder ryggen mot åskådaren och delvis inbjuder den att själv betrakta landskapet, månen, bergen, sandstranden eller havet och delvis står i vägen för ens blick. Det är något oemotståndligt magiskt, melankoliskt, över dessa tavlor. De kan fungera både som tröst för den nedstämda och som i sig deprimerande, beroende på ens läggning. Goethe, som trots sin pionjärinsats för romantiken i Den unge Werthers lidande, i grunden var en rationell upplysningsmänniska och klassicist, blev så provocerad av en av målningarna, som han fått av konstnären själv, att han helt enkelt slog sönder den. En chockerande handling, så orimlig både ur ett romantiskt och ett upplyst perspektiv. Men den säger något om de känslor Friedrichs konst kan väcka. Ingen förblir likgiltig.

Det är den tyske författaren Florian Illies som berättar om Goethes och Friedrichs något spända relation i sin, ja, låt mig få det sagt direkt, underbara bok om konstnären med de bortvända gestalterna. Friedrich studerade på konstakademien i Köpenhamn, och redan under studietiden drev hans kamrater med honom för att han var så dålig på att måla människor. De blev alltid lite för långa, för gängliga, med för små huvuden. Så småningom insåg konstnären att det gick bättre om han målade dem bakifrån. Det är inte någon stor metafysisk spekulation som leder honom till att måla människor som han gör, utan helt enkelt ett praktiskt, konstnärligt grepp. För betraktaren gör det detsamma: det fungerar. Så kan man bygga konstnärskap runt sina egna svagheter – och jag misstänker att det är många stora konstnärers hemlighet att det är just så de arbetar.

Boken är indelad efter de fyra elementen: eld, vatten, jord och luft. Det är ett klassiskt sätt att ordna världen som fungerar utmärkt som raster för att betrakta denne konstnär och hans verk. Illies berättar lika mycket om konstens väg ut i världen som om Friedrichs privatliv. Och boken börjar i det värsta: all denna förstörelse, alla dessa uppbrunna verk, förlorade dagböcker, försvunna tavlor. Samtidigt konstnärens fascination för elden och förstörelsen: gång på gång framställer han nedbrunna hus, som i etsningen Man och kvinna framför ruinen av sitt nedbrunna hus. Omkring hundra år senare, 1901, brinner hans födelsehus ned till grunden. Året därpå brinner hans självporträtt upp i en annan brand. Men Illies berättar även om osannolika räddningar av verk. Samt den svåra historien om hur nazisterna upptäckte honom och gjorde honom till ”sin” konstnär, särskilt nordisk, särskilt blåögd, särskilt tysk. Men det kan inte Friedrich själv rå för. Lika lite som han rår för de besynnerligt krystade marxistiska analyserna som gjordes av hans konst under det röda 1970-talet. Typiskt nog med större eftertryck i Väst- än i Östtyskland.

Kanske hade han svårt för att måla människor för att han hade svårt att förstå dem? Han var en ensling, som uppfattades som lite kufisk av sina samtida. Människorna förblev lite främmande för honom – vilket också skiljer honom från den praktiske, effektive Goethe så fundamentalt att det är obegripligt att han envisades med att beundra den store diktaren och försöka få honom att intressera sig för sin konst. Illies skriver att om människorna vore träd, då skulle han förstå deras tankar. Ja, eller natur över huvud taget. Hans förmåga att återge såväl träd som berg eller hav realistiskt är verkligen imponerande. Men, som Illies förklarar, är hans landskap ofta fantasier, sammansatta av iakttagelser från olika håll. Städerna kan innehålla torn från flera orter, i ett bergsmassiv från Alperna målar han in en topp från Harz. Även detta lär oss något principiellt viktigt om all konst: det är inte alltid att den rena avbildningen är den som upplevs som mest trovärdig.

Tavlorna rör sig också mot det abstrakta. Den stora målningen Munk vid havet ställer en liten figur mot ett landskap i tre fält: sanden, havet, och den enorma himlen. Det liknade ingenting som målats förut. Goethe var oförstående, men Schleiermacher, filosofen som gett oss den hermeneutiska metoden, såg målningens religiösa laddning och fascinerades. För oss, som ser den ur vår tids synvinkel, blir spåren vidare till Malevitj och Rothko och den moderna konstens fascination inför tystnaden påtaglig. Friedrich hade, som Illies beskriver honom, den där märkliga självsäkerheten mitt i alla motgångar, som utmärker de konstnärer som arbetar vidare på sitt eget spår utan att bry sig om samtiden, som vet att de tillhör framtiden. Gerhard Richter säger att ”En målning av Caspar David Friedrich är inte över, över är bara de omständigheter som lät den uppstå”. Illies citerar också Friedrich själv: ”Jag spinner mig en puppa och överlämnar åt tiden vad som skall komma därur, en färggrann fjäril eller en maggot.” Det kom en vacker, rikt mönstrad nattfjäril ur puppan, och den flyger ännu.

Ur Tidningen Vi #9 2025.

Läs mer:

Recension: Anjet Daanje har skrivit 800 sidor ren njutning

Höstens bästa böcker: ”Det intressantaste som har skrivits i Norden”

Zorn byggde Sverige och erövrade världen