Recension: ”Isabella Nilsson står för något helt nytt och helt eget”

Isabella Nilsson är en författare som höjer insatsen för varje bok hon skriver, menar recensenten Björn Kohlström. Tomhet och ömhet är en magnifik bok som kan mäta sig med de bästa.

Tomhet och ömhet
Författare: Isabella Nilsson

Att kunna se saker från olika perspektiv är en önskvärd egenskap, men inte alldeles lätt att uppnå. Vilken tur då att litteraturen finns – och i synnerhet poesin, kanske. För där kan det oväntade ske: mystiska samband uppstår när oförenliga företeelser sammanförs. Kärleken och hatet. Livsviljan och dödslängtan. Ledan och extasen.

Ja, eller Tomhet och ömhet, som är titeln på Isabella Nilssons nya bok, som likt föregångarna befinner sig i gränslandet mellan poesi och prosa, och där nonsens och allvar ges identisk dignitet. I hundra texter av varierande längd utforskar hon kärlekens lycksalighet och förkrosselse. Merparten av boken är en redogörelse för en affär med en gift litteraturkritiker: ”Han var av medellängd och löst baserad på verkliga händelser”, som texten lite lagom gåtfullt upplyser.

Hur var det Stendhal beskrev det i Om kärleken? ”Kärleken är en ljuvlig blomma, men man måste våga gå och plocka den vid randen av en fasaväckande avgrund.” Nilsson bedriver en subtil form av litteraturkritik genom att låta sin kärlekshistoria speglas i böcker av Marguerite Duras, Knut Hamsun, Clarice Lispector, och använder författarna som språngbrädor för sina originella påhitt, alstrade av en blixtrande intelligens och en beundransvärd språkkänsla.

Inte heller räds hon de sublima farorna som Stendhal antyder. I kärleken till mannen formas en besatthet som ekar av mästerverk som Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät, hon som skildrade kärlekens lovsång med dessa ord: ”högre än bomber eller skrik eller ångerns tickande i bröstet.” Det krävs mer än en gnutta hybris för den som ger sig på att skriva ett klassiskt triangeldrama, men Nilsson har tidigare – med sin Nietzsche-pastisch En bok för Ingen – visat att hon vågar mäta sig med de bästa.

Jag kan inte annat än falla handlöst för den här häpnadsväckande boken

Och därmed är vi läsare bara att gratulera. För Nilsson är en författare som höjer insatsen för varje bok hon skriver. Tidigare har jag läst henne och ofta skrattat rätt ut i luften – kanske för att hon vågar möta svåra och jobbiga ämnen på ett så dråpligt och drastiskt sätt. Den här boken saknar inte heller mörker, men jag märker att jag flera gånger ofrivilligt drar efter andan, i någon slags bekräftelse på hur oerhört pricksäkra hennes iakttagelser kring kärlek och åtrå är. Jag läser och upplever en fysisk reaktion: jag flämtar till, överrumplad av det enkla faktum hur bra den här boken är.

För att bli extra tydlig: det här är en magnifik bok som tveklöst är i paritet med Stendhal och Smart, men också med Roland Barthes, vars Kärlekens samtal är en av de böcker Nilsson nämner. En av de kortare dikterna får illustrera: 

Snön faller
på sin egen orimlighet.
Jag faller på din. 

Alla invändningar blåser bort av sådant, och jag kan inte annat än falla handlöst för den här häpnadsväckande boken.

Nilsson rannsakar nyktert affären med den gifte mannen, och skriver klarsynt om kärlekens bestraffningar och belöningar, där båda systemen är lika våldsamma och extrema. Inbilla dig inget annat än att det här är en historia som inte väjer för pinsamma detaljer eller skoningslösa avslöjanden. Effekten blir så mycket starkare när de mörka inslagen ibland bäddas in i ett visst mått av poetiskt lull-lull. Men det är en lindans i avsaknad av skyddsnät, där språket är den hårt spända linan som Nilsson dansar på.

Vore det enbart frågan om ekvilibrism skulle jag nog inte gilla det lika mycket, men Nilsson låter sitt språk hacka sönder. Ibland i ordvitsar som kanske inte alltid undkommer fällan att bli ansträngda, men till största del genomför subversiva attentat mot rimlig grammatik och lämpligt ordval. Som hon skriver i en längre text om melankoli och misslyckanden:

jag är glad och tacksam sålänge jag får vara ledsen och otacksam.

Som författare står Isabella Nilsson för något helt nytt och helt eget, men det är bara en del av storheten i hennes författarskap. Hon erbjuder en respit från allt jobbigt och ger nya perspektiv, genom att våga experimentera med så allvarliga saker. Hon visar att i ömheten finns dess bundsförvant våldet, och att vi inte kan få det ena utan det andra. Alternativet är tomheten, och den är vi inte betjänta av.

Ur Tidningen Vi #4 2025.

Läs mer: 

Sex romaner som är besatta av pengar

Recension: Hon lämnar sin man och bilar genom Danmark