Recension: Lätt att förtrollas av Andrea Wulf

Tysk-brittiska historikern Andrea Wulf har skrivit om de första tyska romantikerna – kretsen kring Schiller och Goethe – i staden Jena. Peter Fröberg Idling läser en medryckande fackbok.

Fantastiska rebeller
Författare: Andrea Wulf
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Albert Bonniers

Om den tyske författaren Friedrich Schlegel under sin tid i Paris i början av 1800-talet hade kunnat se 130 år in i framtiden, skulle han på sina promenader kunnat passera tunnelbanestationen Iéna. Förmodligen hade han nöjt utgått från att den var uppkallad efter hans krets i staden Jena – en häpnadsväckande samling intellektuella, som på några få år diskuterade sig fram till en medvetandets revolution. I tunnelbanesammanhang är Jena dock ihågkommet för slaget 1806, när Napoleons armé där besegrade den preussiska. Schlegel hade kanske inte misstyckt till det heller. Den segerrike och beundrade Napoleon förkroppsligade nämligen de ideal som besjälade honom och de andra.

Den oansenliga lilla universitetsstaden utmärkte sig för sin relativa tankefrihet, i en tid då franska revolutionens idégods skrämde de tyska furstendömena. I detta bakvatten verkade dramatikern Friedrich Schiller när dåtidens tyske litteraturgigant Johann Wolfgang von Goethe kom på besök. De två fann varandra direkt. Deras samtal stimulerade dem till nya kreativa höjder och Goethe tillbringade allt längre tider i Jena. Goethes attraktionskraft fick i sin tur studenter att söka sig till staden. Snart befann sig en skara unga fritänkande författare, filosofer och vetenskapsmän inom gångavstånd från Goethe och Schiller – Novalis, Hegel, bröderna von Humboldt och så vidare. Ett sprakande intellektuellt utbyte följde – som franska Madame de Staël beskrev dem: ”Med geniets fackla tränger de in i själens inre”.

Om denna korta lyckliga tid av kollektiv genialitet har tysk-brittiska Andrea Wulf skrivit i sin medryckande biografi Fantastiska rebeller. De som, enligt Wulf, ”förändrade vårt sätt att se på världen genom att sätta jaget i centrum för allting. På så sätt frigjorde de människors tänkande ur den tvångströja som utgjordes av doktriner, regler och förväntningar.”

Romantiken blir inte högstämt nostalgisk utan framåtblickande och dynamisk

Till informell centralgestalt utser Wulf den unga änkan Caroline Böhmer, som ingått ett resonemangsäktenskap med vännen och litteratören August Wilhelm Schlegel. Bildad, begåvad och betagande framställs hon som musa, medarbetare och intellektuell dynamo.

Wulf följer huvudaktörerna år för år, en intim krets unga vänner och älskande i en fristad som även tillät okonventionell kärlek. Dramaturgin kan sägas klassisk. Unga rebeller finner varandra, slår igenom och deras berömmelse växer. Slutligen står de i samtidens centrum, till synes oövervinnliga. Sedan börjar samvaron att gnissla. Meningsskiljaktigheter övergår i konflikter; otrohet, avundsjuka och sjukdom rubbar dynamiken, döden går sin rond och kretsen skingras.

Wulf skiftar skickligt mellan gestaltad närvaro och att didaktiskt redogöra för hur Jena-kotteriet byggde vidare på den åldrade Immanuel Kants banbrytande filosofi. De vände sig mot upplysningstidens instrumentella förhållningssätt till naturen och ville återinföra fantasi och känsla. Romantiken blir här inte högstämt nostalgisk utan framåtblickande och dynamisk.

Den enda invändningen är att den här typen av bästsäljande biografier sublimerar aktörerna på ett distanserande vis. Även om porträtten bygger på deras intensiva korrespondens så att de blir mer skönandar än svettluktande, näspetande människor som vissa dagar inte gör något vettigt. Men med det sagt är det lätt att i Wulfs sällskap låta sig förtrollas av de där åren i Jena, då alla var unga och lyckliga och allt tycktes möjligt.

Ur Tidningen Vi nr 8, 2024.

Fler recensioner:

Mikael Berglunds ”Slask”: Deppig historia som fastnar

Vibrerande närvaro från Ramqvist