Recension: Sandgren lyckas nästan med uppföljaren

Det har gått fem år sedan Lydia Sandgren debuterade med romanen Samlade verk, som gav henne Augustpriset. Nu är hon tillbaka med uppföljaren Artens överlevnad. En ojämn bok, tycker Oline Stig.

Artens överlevnad
Roman
Författare: Lydia Sandgren
Förlag: Albert Bonniers förlag

Lydia Sandgrens debut Samlade verk tilldelades Augustpriset för fem år sedan och orsakade en upprörd kritikdebatt. Några höjde boken till skyarna, andra menade att hyllningarna var överdrivna. Själv hörde jag till dem som verkligen gillade Sandgrens episka bildningsroman – för dess språkliga driv, inträngande personporträtt och skildring av ett svunnet 1980-tal.

Förväntningarna på roman nummer två är med andra ord högt ställda. Och Artens överlevnad har en del likheter med föregångaren. Också detta är en tegelsten på drygt sjuhundra sidor, också här rör vi oss mellan olika personer och tidsspann – också här står bildningen i centrum, denna gång den klassiskt musikaliska. Vissa personer från förra romanen, som till exempel förläggaren Martin Berg och hans dotter Rakel, figurerar i handlingens periferi. Prosan känns igen, lättflytande, rak och stringent.

Romanens berättare är Karl Tillberg, en lärare och författare som fått i uppdrag att skriva en biografi om den om den berömde, fiktive italienska dirigenten Enzo Viera. Upprinnelsen är att dirigentens änka, Alice Viera, nyligen läst och fattat tycke för Karls debutroman – och hon bjuder honom på stående fot att bo i sin tjusiga villa i Rom för att påbörja arbetet. Problemet är att Karl inte alls är musikexpert och har noll vana vid att författa biografier. Och ganska snart visar det sig att kapitlen om Karls mödosamma researcharbete i Rom bara är ett slags utgångspunkt för att frilägga den egentliga berättelsen – som handlar om änkan Alice. Den tar oss tillbaka till Alices ungdom med litteraturstudier i Göteborg, 1970-talets politiska kollektivtid och hennes starka men omöjliga kärlek till den försynte världsförbättraren Erik. Alice, Erik och den smått rabulistiske vännen Gunnar bildar en udda trojka i det färgrika kollektivet i Majorna.

Sandgren är definitivt en skicklig berättare. Här finns avsnitt som bränner till och stannar kvar, särskilt skildringarna av Alices och Eriks trevande och komplicerade relation. Hon är också en driven tidsskildrare och torde ha gjort gedigen research kring 1970-talets politiska och ideologiskt färgade era. Stormöten, politiska dispyter med ändlösa bråk om stolarnas placering i rummet och de urspårade festerna med linsgrytor och rödtjut är fångade med gott gehör.

Jag har svårare att ta till mig själva ramberättelsen. Länge hoppas jag att den ska ta sig men Karls tröstlösa jakt på Enzo Viera blir aldrig riktigt engagerande. Framför allt beror det på att dirigenten framstår som en synnerligen blek och ointressant person. Hans förhållande till hustrun Alice får vi heller inte veta mycket om. Det är som om avsnitten om Karl i Rom saknar styrfart. Jag antar att de är ett försök till skildring av skapandets vedermödor – men mest blir de en mångordig omväg runt romanens egentliga brännpunkt som är Alices ungdomstid och 1970-talets Göteborg. Hennes trevande kärlekshistoria med den blyge och allvarstyngde Erik kommer jag att bära med mig – men Artens överlevnad är tyvärr en roman där delarna lyser starkare än helheten.

Ur Vi nr 8, 2025

Läs mer:

16 böcker att se fram emot i höst

Bara till naveln: Intelligent om tröskeln mellan ungdom och medelålder