Rikspolischefen om gängen: ”Vi ska kunna vända detta”

Det tog flera månader innan Petra Lundh tackade ja till Sveriges kanske svåraste jobb. Som rikspolischef har hon ansvar för att få kontroll på gängkriminaliteten. Men hon är inte rädd att få sparken som sina föregångare. En tragisk familjehändelse har gjort henne ödmjuk inför livet.

Många menar att ordet är lite förlöjligande, leder tankarna till beer pong och rundpingis, men Petra Lundh tycker att pingis väl beskriver den sport som ockuperade mycket av hennes vakna tid från nio års ålder. Petra, då med efternamnet Svensson, vann oftare än förlorade, hon limmade gummibelägg på racketarna och i flickrummet stod en pappfigur föreställande världsmästare Stellan Bengtsson i naturlig storlek. Petra Svensson var grym på att serva, sägs det, och en bra lagkamrat. Hamnar något karaktärsdrag högt i personteckningen – förutom det mod som nu krävs för att bli Sveriges första kvinnliga rikspolischef – är det ett begrepp som i sportsammanhang kallas ”vinnarskalle”.

– Men jag har lugnat mig betydligt genom åren.

Är det något fel att vilja vinna, menar du?

– Nej, men det kanske inte är så många som öppet medger det.

Att intervjua rikspolischefen är lite som en pingismatch. Vissa bollar hamnar utanför det stora, vita bord där vi sitter mittemot varandra. Andra far fram och tillbaka utan att egentligen leda till någon avslutning annan än den jag redan läst i andra artiklar om henne.

Några bollar returneras blixtsnabbt och med kraft.

Som exempelvis svaret på frågan:

Finns en gräns när du inte längre anser att du kan leda en polisorganisation om nya lagar skulle strida mot din inre övertygelse?

– I dag ser jag ingen sådan röd linje.

Men om Sverige skulle införa dödsstraff? Döma tolvåringar till fängelse?

Det är inte min fråga, ska erkännas. Inför mötet kontaktar jag tre erfarna personer inom rättsväsendet. Alla har bara gott att säga. Petra Lundh är modig, schysst, stark, kunnig, en inlyssnande chef. När hon efter bara några månader lämnade arbetet som hovrättspresident i Svea hovrätt för att bli rikspolischef var många uppriktigt ledsna, får jag veta. Ingen, trots lovad anonymitet, har något negativt att säga.

I stället för fler lovord ber jag mina kontakter bidra med tre frågor.

Och nu ser jag hur det blixtrar till i Petra Lundhs ögon.

– Vem vill ha dödsstraff? Det får finnas väl gränser!

Frågan gör dig upprörd.

– Jag kan inte tänka mig dödstraff. Nej, det kan jag inte. Och vad gäller tolvåringarna handlar det om att få bort dem från kriminella miljöer, visa en annan väg. Jag har sett vad den grova brottsligheten gör med människor. Den utveckling vi ser idag är …

Hon pausar en mikrosekund, verkar väga orden:

– … samhällshotande.

Petra Lundh har ett tydligt uppdrag på ett förordnande om sex år. I korthet handlar det enligt justitieminister Gunnar Strömmer (M) om att fler poliser ska synas i lokalsamhället och på nätet, brottsutredningarna ska vässas samt de pengar man fått för ändamålet ska användas mer effektivt. Beloppen är avsevärda, fram till 2026 får enbart polisen ett tillskott på tio miljarder. När utnämningen tillkännagavs förklarade Petra Lundh att hon var ”hedrad men också ödmjuk inför uppgiften”.

Nu säger hon:

– Det var en ganska lång rekryteringsprocess, flera månader faktiskt. Min första reaktion var att ”nej, det här klarar jag inte”. Och det var väl ungefär det jag sa flera gånger.

De tjatade, alltså?

– Ja, lite kanske, men vi hade hela tiden en bra dialog.

Hon utvecklar det hon tidigare sagt med ett leende, men nu betydligt allvarligare:

– Det här är en otroligt komplex verksamhet. Jag tror att rikspolisjobbet är bland det svåraste du kan ta på dig i statsförvaltningen.

Har du någon gång reflekterat över att du är första kvinnan på posten?

– Jag var även första kvinna som riksåklagare. För mig är inte det där så viktigt, men förhoppningsvis kan jag inspirera unga kvinnliga jurister.

Hon hoppas, eller som hon senare säger, ”utgår ifrån att jag fått jobbet för min kompetens”.

– Sedan ska man inte underskatta signalvärdet i utnämningen. Jag tror att det är viktigt att visa att det går att kombinera viktiga uppdrag med familj.

Hon och hennes man Lars-Gunnar, som är lagman och som hon för övrigt träffade på en pingisturnering i Finland som 15-åring, har fyra barn. Det första drabbades av ett långt andningsuppehåll under en för övrigt normal förlossning och fick förödande och livslånga hjärnskador. Det är dottern som givit Petra Lundh mod att anta svåra utmaningar i yrkeslivet, säger hon.

– Den värsta katastrofen har liksom redan inträffat. Vad mer finns att vara rädd för?

Ett jobb är ett jobb, det andra är livet tycks Petra Lundh mena som var 27 år när hon blev mamma. Bordtenniskarriären var nedlagd, notarietjänstgöringen avklarad och dessutom något år på domarutbildningen i Stockholm.

– Den första tiden efter förlossningen var fruktansvärt jobbig.

Kan du försöka beskriva hur?

– Vi bodde nästan på sjukhuset ett helt år, visste till en början inte hur svåra hennes skador var, vad hon skulle kunna lära sig och inte. Ibland var jag så trött att jag bara ville dra täcket över huvudet men samtidigt var vi tvungna att klara det …och dagarna rullade på.

Känslor av hopp och förtvivlan avlöste varandra.

– Min man och jag har delat på allt, kunnat tala om allt, stöttat varandra. Vi har också kunnat vara förbannade och försonas. Det fanns – och finns – förstås mycket styrka att hämta i det.

Under åren satte paret hoppet till nya forskningsrön som ersattes av nya, de anammade nydanande träningsmetoder som ersattes av ännu modernare.

– Vi har försökt allt tror jag, men till slut måste man tillåta sig att acceptera läget.

Har du någon gång känt skuld?

– Nej. Det som hände har däremot gjort mig ödmjuk inför livet och kanske också mindre rädd för nya utmaningar. Att exempelvis få sparken går liksom aldrig att mäta sig med det som vår familj har genomlevt.

Åter till arbetet och den till synes spikraka karriär som inneburit titlar som bland annat domare, domstolschef och riksåklagare men också en mängd statliga utredningar. När hon själv ska beskriva sitt yrkesliv står det på Svenska advokatförbundets hemsida, närmare bestämt på organisationen Hilma för kvinnliga jurister: ”Efter fyra barnledigheter, några år som utredningssekreterare i den kommission som granskade brottsutredningen efter mordet på Olof Palme och som rättssakkunnig i Justitiedepartementet blev jag hovrättsråd i Svea hovrätt. Mitt första chefsjobb var kanslichef i Göteborgskommittén, som bland annat granskade polisens arbete i samband med EU-toppmötet i Göteborg och kravallerna där.”

Petra Lundh har alltså flera gånger granskat den organisation hon nu chefar över.

Tidigare rikspolischefer med juristbakgrund som Stefan Strömberg och Dan Eliasson har fått sparken. Tror du att det är extra svårt för en icke-polis att hävda sig?

– Jag tror inte att min bakgrund som jurist är någon nackdel och särskilt inte i den konstellation med Stefan som vi har nu.

Den Stefan hon talar om heter Hector i efternamn och är numera biträdande rikspolischef, en befattning som märkligt nog inte funnits tidigare. Stefan Hector började inom kåren 1993 och har haft en rad chefspositioner, bland annat vid Nationella operativa avdelningen som ansvarar för nationella insatsstyrkan, polisflyget och nationella bombskyddet.

Var det ett krav?

­– Ja, mitt enda. När jag var chef på Åklagarmyndigheten hade jag en vice riksåklagare. Då var vi 2 000 anställda, polisen är landets största myndighet med 37 000 anställda. Jag förvånades över att det inte fanns någon biträdande.

Att vi har sett en förfärande utveckling i Sverige är nog de flesta överens om: ett ökande och allt grövre våld som sprider sig ner i åldrarna, sprängningar och mord, också på oskyldiga och anhöriga till kriminella. Petra Lundh såg det redan 2012 då hon var lagman på Södertörns tingsrätt, Sveriges mest, som hon säger, ”brottmålstunga domstol”.

– Den organiserade brottsligheten genererar mellan 100 och 150 miljarder kronor varje år. Vi måste komma åt den kriminella ekonomin, och det klarar inte polisen ensam. Det här måste ske i bred samverkan med andra myndigheter, kommuner och regioner men också näringsliv, föreningsverksamhet och medborgare.

Fängelserna är redan överfulla, en del menar att inlåsningarna skenar i Sverige.

– Fängelsestraff är förstås inte lösningen på allt, men vi måste få bort de grovt kriminella från gatorna, de som är helt respektlösa för livet. Tyvärr finns det många som är beredda att ta över. Gängen fylls på underifrån, det är där ungdomarna kommer in. Ett annat problem är att flera grovt kriminella opererar från andra länder, men där har vi tagit stora kliv framåt i vårt internationella samarbete.

­Ytterligare ett problem är den tystnadskultur som vuxit fram de senaste tio åren.

– Brottsutredningsverksamhet bygger på att man får information. Om inte den målsägande, det vill säga den som har råkat ut för brottet, vill prata så blir det förstås svårare. Detsamma gäller vittnen. Om inte ens tillfällighetsvittnen, alltså sådana som bara råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt, vågar berätta så blir även det svårt. Nu vill jag ändå poängtera att vi ser att det går framåt på vissa håll. Polisen får mer information, inte minst från personer som har tröttnat på att gängen styr i deras bostadsområden.

Man är ibland tyst för att man är medskyldig, men kanske vanligare för att man är rädd för att råka illa ut. Det våldskapital – ett ord som blivit alltmer frekvent – skrämmer. Medborgare talar om att ”våldet kommer närmare”, en fras som allt flera verkar uttrycka. 

Ändå ser du en positiv utveckling, säger du. Hur?

– Uppklarningssiffrorna ser bättre ut, av flera skäl. Tidigare har man jobbat, förenklat uttryckt, med ett ärende i taget och riggat en organisation runt just det fallet. Nu klustrar vi flera ärenden, där man samlar jättemycket information som man kan dela. När det gäller ungdomar som begår brott har vi med kommunen, socialtjänst, skola från start.

Brottsligheten känner inga geografiska gränser.

– Det kan vi inte heller göra utan måste jobba brett över hela ytan både på nationell, regional, lokal nivå. Men också internationellt, där vi har också verkligen tagit kliv framåt. Det finns skäl att vara optimistisk. Vi har fortfarande ett stort våldskapital att kämpa mot, men jag tror att vi ska kunna vända detta. Annars hade jag ju inte tagit det här jobbet.

En utveckling mot det repressiva hållet med ökande lagändringar, som en del varnat för ska vara integritetskränkande. Fängelserna är fulla, häktena likaså. Frågan kan tyckas naiv, men jag frågar ändå:

Vad är det som har gjort att människor verkat tappa alla begrepp om vad som är okej?

– Det är egentligen inte min uppgift att svara på den frågan, men jag kan säga att jag inte har någon annan uppfattning än den som förs fram av kriminologer och andra, nämligen att vi kanske har brustit i integration, att det är stora socioekonomiska skillnader.

Hon gör en paus, suckar lite.

– Men det finns andra länder som har det likadant där har man inte haft den här utvecklingen. Så det är väldigt svårt att säga.

Låt oss förflytta oss i tid och rum: Skåne, Hammar, 1970-tal. Hon kommer fortfarande ihåg doften av diesel, bensin, minns smörjgropen. Petra Lundhs pappa och hans två anställda, tankade, bytte däck, lagade bilar på Långebro servicestation, en mack belägen utanför Kristianstad.

Hjälpte du till?

– Nej, men jag gick ofta dit.

Ingen av hennes nu döda föräldrar hade gått gymnasiet. Mamman var hemmafru under åren då Petra Lundh och hennes två syskon gick i skolan. Hemma fanns inga krav på att ”bli något” mer än att vara rimligt hygglig och att göra rätt för sig.

Det gick bra i skolan för mellanbarnet Petra.  Hon hade en lärare som inte riktigt skulle passa in i mallen i dag. För att skapa lust till lärande tävlade han i allt, historia, stavning, matematik.

– Det var förresten honom jag vann Stellan Bengtsson-figuren av. Jag tror det var ett svenska-prov.

Passade hans metoder alla, tror du?

– Jag kan ärligen säga att jag inte såg några som ogillade honom, men det är klart att det är lättare att säga så om man klarar utmaningarna.

Läraren imponerade så på Petra att hon bestämde sig för att bli mellanstadielärare, men när tiden kom för att söka in på universitet räckte inte betygen. Just då var det lättare att komma in på juristlinjen – en inriktning hon aldrig hade tänkt på – och en kompis talade sig varm för utbildningen.

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsfrågor. Ju mer jag pluggade, desto mer spännande blev det.

Din bakgrund, föreställer jag mig, är inte helt vanlig för en jurist?

– Jag tänkte aldrig på det då utan är väl något som jag kanske reflekterat över som vuxen. För mig, och även för mina föräldrar, var det självklart att jag skulle läsa vidare. En stor fördel med att inte komma från akademikerfamilj, tror jag, är att ingen haft några synpunkter på mitt yrkesval. Det var bara att köra på. Det finns en frihet i det.

Var dina föräldrar stolta över dig?

– Jo, men de gick inte omkring och sa det. Och förresten, det var lika stolta över mina syskon.

Petra Lundh har bland annat ägnat den första tiden på nya jobbet till att resa runt i landet för att träffa medarbetare. Hon tror sig vara en bra chef, även om hon inte uttrycker det så när jag frågar.

– Åh herregud, det är alltid lika svårt att recensera sig själv. Jag är nog rätt jordnära, gillar att vara ute i verksamheten, får energi av att tala med människor.

Hon har sannerligen en del att samtala med. Polisen är landets största myndighet med 37 000 anställda, varav 23 000 poliser. Tidö-partierna har lovat skjuta till stora resurser för att trycka tillbaka den grova brottsligheten, strypa den kriminella ekonomin och bryta rekryteringen av barn och unga. Petra Lundhs månadslön är 188 000 kronor. Hon har en del att leva upp till.

Inför mötet har jag passerat två säkerhetsdörrar i Polishuset i Stockholm, fått vända ut och in på väskor och fickor, necessären har tömts på innehåll och torrschampoflaskan undersökts.  

Är du rädd? Ja, orolig för din säkerhet?

– Nej, jag säkerhetsorganisation runt mig. Jag känner mig faktiskt helt trygg.

Läs mer av Stina Jofs:

Mitt barn gjorde slut med mig

Lena Cronqvist om att förlora synen