Varför är det så svårt att vara skojig i skrift? Romanen borde annars vara väl lämpad för humor. Kanske är det formuleringskonsten – inte handlingen – som ska få läsaren att le.

Halvvägs genom kapitel fyra, det vill säga då Carl Nicolaus Falk håller herrmiddag, går det inte längre. Jag undslipper mig ett kvävt frustande, som kvitteras med ett kort ögonkast från de närmaste kafégästerna.

Det har gått drygt tre decennier sedan jag senast läste August Strindbergs Röda rummet. Jag kan inte säga att jag minns särskilt mycket från förra gången, men framför allt inte att den är så rolig. Middagsbjudningen hos den självbelåtne Carl Nicolaus Falk, där de småskurna gästerna kämpar om att få övertaget i det sociala spelet, är sublimt infam.