Så banade Macron väg för extremhögern

I sju år har Emmanuel Macron gjort allt han kan för att undvika att Frankrike faller i extremismens händer. Nu kan det sluta med att landet får Västeuropas mest extrema parlament.

Den här sommaren har jag packat mina flyttkartonger efter 23 år, för att flytta till Paris med min familj. Från en republik med en demokratisk kris till en annan republik med politiskt kaos. Det tycks bli förvånansvärt lätt att fortsätta skriva om samma frågor och teman i Europa som jag skrivit om i USA i två decennier: nationalismen, demokratins kriser och främlingsfientligheten som exploderat sedan mitten av 2010-talet.

Men också om krisen för den politiska mitten. Frankrikes president Emmanuel Macron har byggt hela sitt varumärke på att vara som en skyddande mur som håller den otyglade nationalismen och extremismen borta från makten. Men med sommarens hastigt inkallade nyval kan det nu visa sig att hans mest bestående politiska arv blir den raka motsatsen. Efter den andra valomgången, som äger rum den 7 juli, kan landet mycket väl ha fått Europas mest högerextrema parlament.

I sju år lyckades Macron faktiskt med uppdraget att hålla kaoset och extremismen borta från fransk politik. Han besegrade den Putin-vänliga nationalisten Marine Le Pen med trygg marginal i två presidentval.

Men i parlamentet har nationalisterna sakta men säkert vuxit till Frankrikes största parti. De hade bara 8 platser när Macron tillträdde, 2017, men det tiodubblades till 88 platser efter det senaste presidentvalet för två år sedan. Efter nyvalet kan nationalisterna bli det i särklass största partiet i Frankrike.

Jag har tillbringat den senaste veckan med att diskutera det politiska läget med Paris intelligentsia, som mestadels präglas av en djup panik. Cécile Prieur, redaktör för tidskriften Le Nouvel Obs, kallar Macrons agerande “djupt ansvarslöst”.  Timothy Garthon Ash, mångårig expert på de politiska strömningarna i Europa, kallar Macrons överraskande beslut att utlysa nyvalet för en “handling av monumental hybris”.

Nobelpristagaren Annie Ernaux går steget längre och säger att det helt enkelt är Macrons fel att extremhögern reser sig i Frankrike.

I den klassiska reportageboken “The best and the brightest” skildrade journalisten David Halberstam hur de smartaste personerna i Washington ledde USA in i fördärvet i Vietnam.

En liknande bok kommer säkert att skrivas om Macrons administration.

Ingen politiker i Europa är så ensam som Emmanuel Macron just nu.

I Paris pryds löpsedlar och politiska magasinsomslag av brutala rubriker, där Macron kallas “Den hatade presidenten”.  Hans förtroendesiffror är bland de sämsta för någon europeisk ledare och resultatet för hans mittenparti i EU-valet i juni var så katastrofalt att han förmodligen skulle ha tvingats utlysa ett nyval någon gång under det här året vare sig han ville eller inte.

Så vad är det egentligen Macron misslyckats med?

Tittar vi på Frankrikes faktiska tillstånd så är det kanske svårt att förstå den utbredda vreden över presidenten. Ekonomin går bättre än i de andra stora europeiska länderna. Fattigdomen har minskat, sysselsättningen ökat, inflationen är bland de lägsta i EU. Macron har även lyckats förnya och modernisera det franska näringslivet. 27 så kallade enhörningar har skapats i landet sedan han blev president. Ett lämmeltåg av finansföretag har lockats över från London efter Brexit. Medellivslängden har ökat. En genomsnittlig medborgare i Frankrike lever nu nästan tio år längre än en amerikan.

Både högern och vänstern anklagar Macron för att bara vara elitens president och det är i princip bara välbärgad medelklass och tjusiga familjer i Paris och Lyon som fortfarande stöder honom helhjärtat. Men ojämlikheten i Frankrike har inte ökat under hans styre. Landets gini-koefficient är oförändrat sedan 2017.

Men att vara president handlar inte bara om att manövrera ekonomi och infrastruktur. Hälften av jobbet handlar om att vara omtyckt. Att kommunicera vad man håller på med, att beskriva sina visioner, att skapa hopp och sammanhållning bland väljarna.

Där har Macron varit ett katastrofalt misslyckande.

Pensionsreformen var ett utmärkt exempel på det. Nationalekonomiskt var det en no-brainer. För utomstående verkade det inte särskilt kontroversiellt att folk borde kunna jobba till 64 i ett av världens rikaste och mest välmående länder. Den genomsnittliga medborgaren i Frankrike tillbringar dubbelt så mycket tid med att äta mat varje dag som den genomsnittlige svensken och amerikanen. Men för många i Frankrike sågs reformen som en oroväckande uppluckring av maktbalansen mellan arbetare och arbetsgivare, en djupt ofransk reform som dessutom drabbade de som börjar jobba senare i livet särskilt hårt. Solidariteten tycktes hotad. Protesterna mot reformen varade i flera månader och Macron har faktiskt inte återhämtat sig politiskt efter det.

Protesterna enade dessutom vänstern och högerpopulisterna mot Macron, med ödesdigra konsekvenser för den spretiga mittenkoalition han försökt skapa. Att nationalistledaren Jordan Bardella nu mest mumlar osammanhängande när han får frågor om hur Frankrikes budget ska gå ihop om de upphäver pensionsreformen verkar inte påverka väljarna. Den utsatta arbetarklassen hör mest nationalisterna och vänstern tala om skydd och trygghet, medan Macron utmålas som världsfrånvänd när han hänger med sina startup-kompisar och PR-konsulter i Paris.

Krisen för Macron känns som en kris för en hel kategori av politiker. Kanadas Trudeau, USA:s Biden, Japans Kishida och Tysklands Scholz har alla katastrofala förtroendesiffror, trots att deras länder (med undantag för Tyskland) knappast kört i diket ekonomiskt.

Ett exempel från USA påminner mig om mycket av det som pågår i Frankrike under Macron.

Efter finanskrisen i USA 2008 sjösatte Barack Obama historiska stimulansåtgärder, på mer än 800 miljarder dollar, som bland annat innehöll nya bidrag till den amerikanska medelklassen. Men för att utforma bidragen så effektivt som möjligt, för att försäkra sig om att pengarna just skulle stimulera ekonomin och inte bara hamna i sparkonton, tog Obama till sig visdomar från rådgivaren Cass Sunstein, en Harvard-professor i juridik och en av världens främsta experter på behavioral economics, psykologin bakom våra ekonomiska beteenden.

Sunstein lyckades övertyga Obama om att bidragen till amerikanska familjer inte skulle levereras som direkta utbetalningar (helt enkelt checkar, som fortfarande används i USA) utan i stället skulle de diskret gömmas genom att det inte drogs någon skatt på de månatliga lönekuverteten. Om medborgarna inte visste att de fick mer pengar skulle det nämligen, visade forskningen, få dem att spendera pengarna, i stället för att spara dem.

Det var nationalekonomiskt briljant, men politiskt katastrofalt. Det fungerade nämligen allt för väl. Väljarna gjorde sig av med pengarna, men de flesta förstod aldrig att det var Obama som utökat deras lönekuvert. Opinionsundersökningar visade strax därpå att Obama i stället fick skulden för USA:s ekonomiska problem, både privat och nationellt, trots att han inte varit president när kraschen inträffade.

Väljarna formulerade snart en berättelse om att Obama bara hjälpte Wall street, inte Main street, och de straffade honom brutalt i kongressvalet 2010, som i dag framstår som en historisk vändpunkt i amerikansk politik – själva början på vår nya högerpopulistiska tidsera.

Det verkar som att vi står inför slutet på teknokraternas tidsera

Sedan dess har amerikansk politik aldrig återhämtat sig. Antidemokratisk extremism har blivit en del av vardagen i Washington. I november kan demokratin i USA skadas oåterkalleligt.

Står Frankrike inför en liknande utveckling? Har Macron, Frankrikes Obama, gjort en rad liknande misstag?

En del tyder faktiskt på det. Det verkar som att vi står inför slutet på teknokraternas tidsera, en period då de smartaste ekonomerna, psykologerna, ingenjörerna och forskarna kunde bjudas in till presidenternas soffor, för att hjälpa dem att finjustera sakpolitiken. Ofta har det handlat om politiska ledare som betraktar politik rent instrumentellt och som lockas av pragmatiska och evidensbaserade förslag, som inte nödvändigtvis hade folklig förankring.

New York-borgmästaren Michael Bloomberg förkroppsligade den här ideologin i USA. Han gjorde en rad reformer som objektivt sett tycktes vara bra för stadens invånare, men samtidigt var extremt impopulära bland de faktiska väljarna – som att förbjuda rökning i princip överallt, reglera storleken på sockriga diabetesframkallande drycker, och förvandla bilvägar till cykelbanor. Det var ett slags antipopulism, med en vagt paternalistisk aura.

I Europa bars teknokratins fana fram av exempelvis Mark Rutte, den nya NATO-chefen, som tidigare regerade Nederländerna som en liknande antipopulist, med en rad fenomentalt tråkiga politiska uttalanden. I en intervju sade Rutte: ”Om du vill ha visioner ska du gå till ögondoktorn”.

När den unge Macron blev president 2017 beskrevs han som framtidens politiker, men nu känns hans teknokratiska ledarskap som en kvardröjande skugga av 1990-talets tredje vägen-politik, med sina drömmar om att slippa tillhöra vänster eller höger.

I stället för att skapa en hållbar mittenpolitik har Macron lyckats krossa de två traditionella partierna – socialisterna och de konservativa republikanerna – vilket främst nationalisterna gynnats av. Samtidigt har han delvis bidragit till att normalisera Marine Le Pen och nationalisternas burdusa retorik, genom att själv använda kontroversiella, auktoritära begrepp och metoder under exempelvis de omfattande antirasistiska protesterna och kravallerna förra sommaren.

Han genomförde även en invandringsreform som var så restriktiv att Le Pen kunde fira det som en ideologisk seger, vilket också gjorde det allt svårare för nationalisternas kritiker att utmåla dem som extremister. Sedan dess är det rekordfå i Frankrike som säger att de betraktar Le Pen som ett hot mot demokratin.

Macrons existensberättigande som politiker, att skapa en ny liberal mittenpolitik som krossar polariseringen och tämjer radikala röster både till höger och vänster, kan därmed gå upp i rök. Hans politiska gärning kan ha visat sig vara kontraproduktiv.

Det är faktiskt svårt att föreställa sig att en enda individ hade kunnat göra mer för att bana väg för högerpopulismen i Frankrike.

Läs mer av Martin Gelin:

Därför är Joe Biden så missförstådd

Så radikaliseras svenska pojkar av sociala medier