Så skiljer sig Sverige och Danmark i kampen mot gängkriminalitet

Tingbjerg utanför Köpenhamn var klassat som ett getto, men efter hårt arbete lyckades man vända utvecklingen. Arbetet skildras i Miraklet i Tingbjerg, skriven av rektorn Marco Damgaard. I förordet reflekterar journalisten Diamant Salihu om två grannländer som valt helt olika vägar.

Det här är ett förord till Marco Damgaards bok Miraklet i Tingbjerg som ges ut den 1 mars av Mondial förlag.

Jag vill börja med att varna känsliga läsare.

Marco Damgaards bok Miraklet i Tingbjerg kommer att inspirera vissa av er. Den kan ge hopp och visa att det faktiskt går att vända en långvarig, destruktiv samhällsutveckling. Andra kommer att bli provocerade. Ni kommer tycka att en del av åtgärderna som införts i danska Tingbjerg är för hårda, kanske diskriminerande och rasistiska.

Läs och avgör själv.

Jag har besökt många platser som liknar Tingbjerg. Bostadsområden med långa rader av hyreshus och instängda innergårdar där barnen leker medan de vuxna kämpar för att få ihop vardagen. Tingbjerg var länge ett så kallat ”hårt getto”, den danska motsvarigheten till Sveriges ”särskilt utsatta områden”. En stadsdel med omkring 6500 invånare, majoriteten med utländsk bakgrund. Gemensamt för dessa segregerade platser är ofta att samhällets institutioner under lång tid varit mer frånvarande än närvarande, och att det finns utmaningar i form av gängbrottslighet, låg utbildningsnivå och låga inkomster.

När jag läser Miraklet i Tingbjerg kan jag inte undvika att dra paralleller till en liknande plats: Rinkeby i Järvaområdet i nordvästra Stockholm. När jag arbetade med boken Tills alla dör – som handlar om konflikten mellan Rinkebygängen Shottaz och Dödspatrullen – befann sig delar av Järva i en våldsspiral som skapade internationella rubriker. Dödsskjutningarna avlöste varandra. Barn rekryterades till gäng. Sommaren 2019 skedde ett dubbelmord i danska Herlev, inte långt från Tingbjerg. Två 17-åringar från Sverige dömdes så småningom till 16 års fängelse för morden i Danmark. Deras jämnårige vän, som året innan skjutit ihjäl en man i Rinkeby, dömdes till tre års sluten ungdomsvård för mordet i Sverige.

Fallet ger en brutal bild av hur olika två grannländer valt att möta samma problem. Danmark med en betydligt hårdare linje. Sverige med större försiktighet.

Men Miraklet i Tingbjerg handlar inte om brott och straff, utan om vad som händer när skola och kommun tar ansvar och jobbar långsiktigt för att bryta segregation och negativa spiraler i samhället. I Tingbjerg ledde handlingskraften till att området 2022 – efter ungefär ett decenniums målmedvetet arbete – ströks från den danska gettolistan.

I Rinkeby var situationen så svår att skolorna inte bara kämpade med att få barnen att klara studierna. Det handlade om att ändra deras bild av framtiden. Få samtal i min yrkeskarriär har gjort lika ont som mötet med en tioårig elev på Askebyskolan i Rinkeby. När han fick frågan om sina framtidsdrömmar funderade han en stund och svarade till slut: ”Det är långt kvar tills jag blir vuxen.” Mycket kan hända innan dess, resonerade han. Människor, kanske han själv, kan dö. Det var ord som jag hade förväntat mig från ett barn i ett krigsdrabbat land. Inte från ett barn i det som borde vara ett tryggt Sverige.

Men samtidigt som morden avlöste varandra inför traumatiserade invånare i Rinkeby hade ett förändringsarbete startats lokalt, inte minst inom skolan. Satsningar på språket för att höja kunskapen i svenska, fler behöriga lärare och utplacerade lektorer på skolorna för att stötta lärarna. På senare år har resultatet börjat visa sig.

I Tingbjerg pågick under tiden en mer omfattande förändring, i ett helt annat tempo. Det arbete som rektorn Marco Damgaard påbörjade för drygt tio år sedan skulle komma att förändra både skolan och området. Det är den resan som rektorn skildrar i Miraklet i Tingbjerg. Förlaget som ger ut boken på svenska är Mondial, samma förlag som gav ut Tills alla dör. I den boken bidrog jag själv till att förstärka den redan mörka bilden av Rinkeby. Därför är det efterlängtat med en bok som ger ett konkret exempel på att en vändning är möjlig – och visar hur den kan gå till.

Marco Damgaards viktigaste insikt var inte helt oväntat att det inte fanns några snabba lösningar. Det krävdes uthållighet, tydligt ledarskap och noll ängslighet.

Ett avgörande steg var att höja förväntningarna på eleverna. En undersökning, Tingbjergstudien, visade att både lärare och föräldrar utgick från att barnen var förlorade. De trodde att de var kriminella och ointresserade av skolan. Det stämde inte. De flesta barn tyckte om att gå i skolan och långt färre var indragna i kriminalitet än vad vuxenvärlden trodde. Det var skolan som behövde förändra sin inställning, inte nödvändigtvis eleverna.

Med kommunens stöd genomfördes reformer som för många svenska läsare kan uppfattas som kontroversiella. Rektorn ansåg att skolan tappat sina danska grundvärderingar som byggde på jämställdhet och yttrandefrihet. Skolan skulle vara en sekulär plats. Muslimska elever nekades bönerum på skolan med motiveringen att ”vi är en skola, inte en moské”. Ett annat tillfälle missade en lärarpraktikant ett obligatoriskt personalmöte för att det krockade med bönestunden. Rektorn stod på sig att jobbet kommer först och när praktikanten insisterade på sin rätt att be fick hon packa ihop och lämna skolan. Fläskkött skulle serveras i matsalen. Muhammed-karikatyrerna kunde diskuteras öppet i undervisningen. Föräldrar förväntades delta i utvecklingssamtal utan tolk. Motståndet kom som väntat. En del personal slutade eller sades upp. Rektorn bjöd in till samtal, förklarade sin ståndpunkt och vägrade backa.

Anledningen till rektorns åtgärder var att han ansåg att skolan under lång tid hade tappat kontrollen. Rädsla för konflikter och för att anklagas för diskriminering eller rasism hade gjort att vuxenvärlden dragit sig tillbaka. I det tomrummet tog andra normer över – inte minst negativ social kontroll som främst drabbade flickor.

Målet var inte att bekämpa religion, utan att återupprätta skolans sekulära uppdrag och vuxenvärldens ansvar.

Utvecklingen började vända när samhällets krav blev tydligare – på föräldrar, elever och skolpersonal

En annan viktig åtgärd var att stärka barnens språkutveckling så tidigt som möjligt eftersom många av eleverna låg efter språkmässigt i danska. Med ny lagstiftning kom krav på att barn i utsatta områden skulle gå i förskolan. Detta följdes sedan upp i Tingbjerg som, likt Järvas kommunala grundskolor, integrerat språkutvecklingen i alla ämnen. Med framgångsrikt resultat.

Förändringarna i skolan skedde parallellt med omfattande samhällssatsningar. Över tusen nya bostäder byggdes bland hyresrätterna för att bryta upp segregationen. Stadsdelen rustades upp, skolan renoverades och resultatet märktes snart genom att nästan alla elever i skolan nu går ut med gymnasiebehörighet.

Det går inte att dra enkla paralleller mellan Danmark och Sverige, eller mellan Tingbjerg och hela Järva. Men det som gör den här berättelsen så intressant är just detta: hur utvecklingen började vända när samhällets krav blev tydligare – på föräldrar, elever och skolpersonal. Samtidigt som politiken satsade på att göra området mer attraktivt.

Förhoppningsvis kan Tingbjergs positiva resa fortsätta även efter att den uppmärksammade rektorn Marco Damgaard lämnat skolan. I dag har han tagit steget in i politiken som socialdemokratisk borgmästare i Herlev. Och lärdomarna han lämnar efter sig väcker svåra, men nödvändiga, frågor: Var går gränsen mellan tolerans och ansvar? Hur behåller man respekten för olikheter samtidigt som man håller fast vid gemensamma grundvärderingar? Och vad händer när köpebostäder byggs bland hyresrätter? Inte minst leder de till en avgörande insikt: segregationen går att bryta.

När jag i dag återvänder till Rinkeby möter jag lyckligtvis en annan verklighet än den jag beskrev i Tills alla dör. Alla problem är inte borta. Segregationen är fortfarande omfattande, polisens stämpel som särskilt utsatt område står kvar och enstaka dödsskjutningar sker än i dag. Men gängvåldet är inte alls lika omfattande som tidigare. Polisen är mer närvarande. Fler vuxna tar plats och ansvar. Samverkan mellan samhällets aktörer och civilsamhället fungerar betydligt bättre. Boende upplever att det blivit tryggare, de öppna drogscenerna har blivit färre. Skillnaderna kan fortfarande vara stora mellan Järvas kommunala grundskolor, men till den positiva utvecklingen märks att frånvaron minskar och att fler elever blir behöriga till gymnasiet sett över en tioårsperiod.

För många barn har framtiden blivit ljusare igen.

Men förändringen är skör och kräver uthållighet.

I Tingbjerg har en viktig förklaring till framgången varit ett brett stöd från politiken och samhället i stort. Det är därför denna bok behöver läsas i Sverige. Som ett exempel på vad som faktiskt är möjligt att genomföra. Inte rakt av och överallt, men i vissa stadsdelar och kommuner.

På sätt och vis är bokens titel missvisande. Det var inte ett mirakel som vände utvecklingen i den danska förorten. Det var gemensamt ansvar, tydliga förväntningar och en långsiktig politisk ambition att faktiskt vilja göra skillnad.

Läs mer:

Hyllad rappare – och kriminell. Hur skriver man en bok om Yasin?

Diamant Salihu: Så knäckte polisen gangstrarnas koder