Sara Danius bästa sidor

Sara Danius uppväxt innehöll många separationer, flyttar och förluster. Medan hennes mor skrev böcker inlåst på toaletten drömde Sara om en vardag med mer magi. Snart fann hon den – i litteraturen

Publicerad i Tidningen Vi, maj 2017

Sara Danius är redan en självklar litteraturens drottning i Sverige. Det är hon som i oktober meddelar världen vem som får årets Nobelpris, det är hon som försvarar valet av en rockpoet, det är hon som bär den tjusigaste klänningen på Nobelfesten. Som vore hon född till detta uppdrag.

Men när hon kliver ut i Börssalen är det bara de sista stegen på en lång färd genom litteraturen. Var togs de första? Vilka böcker minns hon, vilka formade hennes liv, vilka ser hon fortfarande när hon vänder blicken bakåt?

Längst bort i tiden står ett dukat bord med konstfullt brutna servetter, tända ljus, silvertallrikar och en knölsvan som reser sig ur dess centrum.

– Jag hade en enkel uppväxt, det fanns nästan inga pengar, så det kan ha varit drömmen om vällagad och finessrik mat, en idealbild av hur livet skulle kunna vara. Ett löfte om överdåd.

Knölsvanen finns i Bonniers kokbok, i den (sakliga) första utgåvan från 1960.

– Jag var i sexårsåldern när jag upptäckte den. Vi hade inte så många böcker hos mamma. Jag har fortfarande ett speciellt förhållande till bilderna i boken, särskilt den här praktsvanen som tronar mitt på bordet med fjädrar, näbb och allt. I dag skulle man säkerligen betrakta den som ohygienisk, konstaterar Sara Danius sedan vi satt oss i den ständiga sekreterarens ämbetsrum i Börshuset i Stockholm.

Först långt senare insåg Sara Danius att bilden föreställde ett museibord på Nordiska museet. En iscensättning av historisk prakt.

– Jag blev djupt besviken när jag förstod att det var ett exempel på förfluten tid. För mig var bilden en sammanfattning av det mest magnifika man kunde bjuda in till.

Hon har återvänt till Bonniers kokbok. I titelessän i samlingen Husmoderns död, som utkom för några år sedan, jämför hon skarpsynt och underhållande 1960 års recept med dem i 2010 års utgåva. Den ideala husmodern som uppmanades klyva levande humrar och visste att flå en hare i köket, är 50 år senare helt utsuddad.

Nio år gammal står Sara i en bokhandel i Malmö, med födelsedagspengarna från morfar i handen.

– Jag köpte Ture Sventon, jag kan fortfarande se omslaget framför mig. Det var en stor sak, att jag hade en alldeles egen bok. Ture Sventon var också löftet om livet som vuxen. Det verkade toppen att vara privatdetektiv och ha ett eget rum med en trevlig sekreterare utanför som man kunde be om ”temlor”.

Till Malmö hade familjen flyttat sedan Sara Danius föräldrar skilt sig. Skilsmässan låg i korten redan vid giftermålet mellan den då 54-årige änklingen och läraren Lars Danius och hans före detta elev som just tagit studenten, 18-åriga Anna Karlsson (sedermera Wahlgren).

När Sara Danius valde sin Sventon var hon äldst i en växande syskonskara – med en helsyster, två halvsystrar och snart även en lillebror. Hemmet var inte överdrivet litterärt, men hennes mor hade publicerat flera romaner och novellsamlingar.

– Mamma skrev för att försörja oss. Att skriva var det enda hon tyckte att hon kunde någotsånär. I början satt hon inlåst på toaletten och författade, har hon berättat. Hennes dåvarande man hade svårt att tolerera hennes ambitioner.

Vårvintersolen reflekteras i den enorma kristallkronan som svävar ovan bordet där den ständiga sekreteraren till vardags har sammanträden. På väggarna möter man hennes föregångare, men där hänger också, på hennes initiativ, ett vackert porträtt av Selma Lagerlöf. Sedan Sara Danius tillträdde 2015 har hon dessutom kompletterat rummet med två bekväma fåtöljer i kungsblå sammet och en matchande divan.

Inramningen är tämligen överdådig och när hennes assistent serverar kaffe är det bara semlorna som fattas för att barndomens Ture Sventon-inspirerade vuxentillvaro ska ha infriats.

Att inte kunna göra skillnad på fantasi och verklighet brukar anses vara ett kriterium för galenskap. Våra starkaste läsupplevelser kan därmed också sägas vara ett besök på andra sidan vansinnets gräns – romanens förtrollning lägger ett glitter över vardagen, öppnar en mörk avgrund på andra sidan dörren. Sara Danius gjorde den insikten när hon tio år
gammal läste C S Lewis första bok om Narnia, Min morbror trollkarlen.

– Det var en situation som var livshotande för lejonet Aslan. Eftersom lejonet stod för det goda i boken skulle ingenting finnas kvar om han gick under, jag var så inne i berättelsen att den var min verklighet. Det var en naiv upplevelse, i god mening. Jag bedrev ett inre samtal med mig själv, om vad jag skulle göra. Då kom mitt intellekt till hjälp och sa: Fortsätt att läsa, för det måste bli bättre.

Tioåringen uppammade allt sitt mod för att möta skräcken.

– Hjärtat bultade som en stånghammare, men till slut lugnade det sig och jag kunde somna. Det är nog den kraftigaste läsupplevelse jag någonsin har haft. Den kommer aldrig tillbaka, men jag minns den som i går.

Vi bläddrar fram ytterligare ett år i tiden och hamnar på en sida med helt andra dofter och ett främmande klimat.
Det är december 1973 och Sara Danius uppväxt har tagit sig en dramatisk vändning. Modern har lämnat Sverige och flyttat med Sara och de nu fem syskonen till en avlägset belägen by i det egyptiska Nildeltat. En ny man, ett nytt liv. ”För oss var det som år noll” skriver Sara Danius i essän Min första krets. ”Förhållandena var så enkla att det kan vara svårt att föreställa sig.”

Elvaåringen hade lov att ta med sig fem böcker. Av sin far hade hon i avskedsgåva fått Victor HugosSamhällets olycksbarn, en påkostad utgåva med guldsnitt. Men den hade hon lämnat kvar i Sverige till förmån för en lättviktig mysteriebok, till priset av massiva skuldkänslor. När det egna lilla biblioteket var genomläst övergick hon till moderns medhavda böcker. I dagboken noterar hon söndag 23 december 1973: ”Jag har läst en bok av Sven Delblanc (uttalas Sven Dellblang) som heter Primavera. Den var jättebra.”

– Jag minns inte vad den handlade om, utöver att Primavera var ett lössläppt fruntimmer. Och att den utspelade sig på bakgårdar i Stockholm och att jag var förvånad över att man fick svära så mycket i en vuxenbok. Jag hade en ganska sträng uppfostran och där ingick det att man bara skulle svära när man verkligen behövde det. Jag kände mig fräck när jag läste den boken.

Hemlängtan blev snart överväldigande. Sara Danius tänkte ut olika rymningsplaner för att ta sig tillbaka till Sverige, där någon vänlig familj förhoppningsvis skulle adoptera henne. Men planerna behövde inte sättas i verket. Undervisningen i byskolan var på arabiska och Sara Danius och hennes ett år yngre syster var därför hänvisade till att börja om i första klass. Deras mor telegraferade till pappa Lars i Sverige, som gick med på att ha döttrarna boende hos sig. Efter fyra månader var de tillbaka. Snön de trodde att de i december hade lämnat för alltid låg ännu kvar.

– Jag minns att jag sedan jag kommit hem gick till en bokhandel och frågade efter böcker av Sven Delblanc. Expediten tittade på mig och frågade hur gammal jag var. Jag svarade tolv och hon tyckte att jag var brådmogen.

Men känslan hon hade när hon lämnade bokhandeln var dubbel. Hon hade visserligen gjort expediten imponerad, även om hon inte avsåg det, men att läsa en avancerad vuxenbok hade å andra sidan inte varit något självständigt beslut. Det var bara den sorgliga följden av att det inte hade funnits annat att läsa.

Våren 1975 kom ett dödsbud från Egypten. Sara Danius yngste lillebror Aron hade fått difteri och inte överlevt sjukdomen. I Sommar i P1 konstaterade hon kort ”efter det blev ingenting sig likt”.

– Jag skulle just fylla 13 och hade nyligen fått en prosaversion avIliadenav min pappa. Jag läste den och blev så tagen av alla som dog. Det var förstås en spegling av den förlust jag själv varit med om. Jag hade så svårt att förstå varför författaren skulle ha med så mycket död.

Pappa Lars Danius var vid det laget pensionerad. I hemmet fanns ett stort bibliotek, med många av klassikerna. Bland dem romaner av Honoré de Balzac och det var där Sara Danius stiftade bekantskap med realismen som litteraturhistorisk epok, en tid som hon sedan ägnat en del av sin forskargärning åt.

– Jag tog med mig Kusin Ponsoch andra böcker av Balzac på tågluff i de sena tonåren. På 1970-talet var han en stor figur. Hans böcker översattes och i början av 80-talet var det ingen som höjde på ögonbrynen om en ung människa satt och läste Balzac. Det var normalt. Nu skulle man nog framstå som en lärdomsgigant.

Vi vänder åter blad, förflyttas till sommaren 1980 och den solvarma klapperstensstranden nedanför Promenade des Anglais i franska Nice.

Den 18-åriga Sara Danius stirrar ut över Medelhavets blå vidder och har via litteraturen genomskådat livets fullständiga meningslöshet. Den vämjelse med vilken Antoine Roquentin i Jean-Paul Sartres Äckletbetraktade världen var även hennes.

– Jag kände att den här boken, den var skriven för mig och ingen annan. Identifikationen var total.

Med på resan var även hennes dåvarande pojkvän som hon, på grund av hans medelklassbakgrund, tänkte sig var oförmögen att ens ana djupsinnet i Äcklet.

I essän På stranden med Sartre och Camusgestaltar hon följande förlopp: ”Min pojkvän började läsa boken. Efter någon dag var han klar. Han tittade ut över Medelhavet. Sartre hade fångat hans livsupplevelse, förklarade han. Just så barskrapad kände han sig inför existensens meningslöshet.”

– Jag blev djupt chockad över att även han tyckte att det var en fantastisk bok. Jag har inte hämtat mig än! säger hon och skrattar. Men Sartre har jag ju återvänt till sedan, som intellektuell.

Om Sartres Äcklet var ett blixtnedslag i Nice, så är nästa bok en existentiell jordbävning som ännu får marken att skälva. Danius föräldrar hade gemensamt införskaffat en present till sin 20-åriga dotter. Marcel Prousts ikoniska På spaning efter den tid som flytt.

– Med gåvan fanns en trevlig förväntan, att jag ändå skulle kunna förstå Proust. Sedan dröjde det ett tag innan jag läste den och jag var väl då ännu inte förmögen att förstå honom. Nu vill jag ändå tro att jag gör det.

Romanens nästan 4 000 sidor har knäckt mången god föresats, men Sara Danius har läst dem upprepade gånger. Första gången hon tog sig an Proust på allvar satt hon hela dagarna i över en vecka. Läsningen ingav en känsla av att vara förlorad på ett öde hav. Slutligen tog hon en paus för att köpa en fåtölj, i förhoppning om att den skulle ge stabilitet. Vid en senare omläsning befann hon sig på Kungliga biblioteket i Stockholm men fick smita ut till damrummet för att snyta sig, sedan hon än en gång överväldigats av Prousts sorg över sin döde far.

– Min beundran bara växer. Prousts insikter i människors psykologi är så drabbande, han besitter en finkalibrerad kunskap om människors sätt att bete sig och reagera, känna, fantisera.

Sara Danius tvekar, som vore det alltför kategoriskt, men konstaterar sedan:
– Att läsa Proust gör att jag förstår livet bättre.

I en essä betitlad Proust och majonnäsen jämför Sara Danius Prousts ”perverst oformliga bok” med det tålamodsprövande trolleritrick som förvandlar olja och äggula till något delikat tredje. ’

Det finns många manliga författare i Sara Danius liv, i Den blå tvålenfrån 2013 utgår hon från texter av Gustave Flaubert, Stendahl och Balzac, i Näsa för nyheterfrån samma år gav hon nya perspektiv på James Joyce, men det finns förstås också kvinnliga.

Runt de 25 drabbades hon av Simone de Beauvoirs Det andra könet och Virginia Woolfs Ett eget rum. Hon har tidigare berättat om hur betydelsefull Susan Sontags Sjukdom som metafor var när hon framgångsrikt behandlades för cancer. Och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj kunde hon bara läsa dagtid, annars förstörde de omskakande berättelserna nattsömnen. Alla finns med, och spelar olika roller.

Vårvintersolen har sjunkit bakom Gamla stans takåsar, bara det bleka återskenet glittrar ännu i kristallkronan. Sekreterarens arbetsdag fortsätter, men inga semlor i sikte.

Samtalet fortsätter, via Italo Calvinos Sex punkter för nästa årtusende till Marguerite Yourcenars memoarer och Natalia Ginzburgs essäistik. Någon självklar slutpunkt hittar vi inte. Och det kan man kanske inte heller vänta sig. För den som förblir öppen för litteraturen fortsätter berättelsen om böckerna som formar ens liv att skriva sig själv.