I år skulle författaren Sara Lidman ha fyllt 100 år, men hennes litteratur går inte ur tiden. Hennes berättelse om järnvägens utbyggnad genom Västerbotten är fortfarande oemotståndlig – och grym.

Före 1879 gick tiden lite hur som helst i Sverige. När Storkyrkans ­klockare klämtade 12 i Stockholm hade kollegan i Karlstads domkyrka ännu 19 minuter till godo. Så dags i Haparanda ­stretade uren redan mot 12:30. Det var soltid som gällde. Varje ort hade därför sin egen tid, beroende på när solen stod som högst på himlen.