Debuterande Edgar Corvera: ”Vad hade vi? Några fotoalbum”

Edgar Corveras debut Vi är en roman om den nyseparerade Orlando som stångas med att uppfostra sin son – och att förstå var han kommer ifrån.

Vilket ”vi” syftar romanens titel på? Är det en referens till den ryska författaren Jevgenij Zamjatins dystopiska 1920-talsroman? Eller den drygt tio år äldre tidskrift som Vi Läser är sprungen ur? Inget utav det. När Edgar Corvera skrev sin debutroman lyssnade han flitigt på Ison & Filles Länge leve vi. Samtidigt funderade han över vad ett vi egentligen innebar, och när man ingår i ett.

– Ett vi kan finnas på så många nivåer. Det finns en spänning mellan att vara ett jag och att vara ett vi. Det är ett problem som berättarjaget försöker lösa.

Berättarjaget i Vi är Orlando som nyligen har separerat från sin flickvän Sandra och har sin son varannan vecka. ­Samtidigt skriver han på en roman och försöker behålla sitt jobb på ett gruppboende.

– Jag började skriva på boken när jag var drygt 30 och min dåvarande flickvän och jag väntade barn. Det blev ett sätt för mig att hantera den stora ovisshet som jag upplevde med att gå in i ett föräldraskap.

Inuti Vi finns också en annan berättelse, döpt till Björkar och mangoträd. Den berättar om en salvadoransk man som studerar till ingenjör i Minsk på 70-talet, där han träffar en belarusisk kvinna.

Delar av romanen rimmar med Edgar Corveras egna liv, men han är tydlig med att boken är fiktion (”Livet är ju mycket mer komplicerat än litteratur.”). Alltså: Edgar Corvera har en son och är separerad. Han har bevisligen skrivit en roman. Hans mamma härstammar från Belarus och hans pappa – som genom ett sovjetiskt utbildningsprogram var student i Minsk när han träffade Edgars mamma – härstammar från El Salvador.

– Jag blev väldigt akut intresserad av min egen släktberättelse när jag skulle bli förälder. Jag ville liksom förstå vad jag kom ur och hur jag skulle ta emot det här barnet. Vem var jag?

Edgar Corvera är själv född i Minsk, familjen flyttade till Sverige när han var två år. De landade i ett homogent område i Norrköping. Han berättar om hur hans klasskamrater ofta åkte till sommarstugan på sommaren medan han var kvar hemma.

– Jag såg att det fanns en skillnad mellan oss och den skillnaden påverkade min blick på ting och på människor. Det har gjort att jag ganska snabbt läser av vad det kan vara för människor jag träffar. Det där underlägsenhetskomplexet finns hos bokens berättarjag.

Orlando tycks vara drabbad av en rotlöshet, en avsaknad av ett vi. I romanen reser han tillbaka till ett osäkert Belarus där han umgås med sin belarusiska släkt och planlöst irrar runt i jakt efter en något oklar konstkonferens. Samtidigt skildras föräldrarnas möten i Minsk under 70- och 80-talet. Scener från de två tidslinjerna blandas och skapar en roman som rör sig kring migration, separation och samhörighet. Edgar Corvera har under skrivandet intervjuat sina egna föräldrar, men också läst forskningsrapporter om utbytesstudenter i Sovjetunionen och återkallat sin mormors berättelser från barndomen. Men det viktigaste var det som fanns i hemmet när han var liten.

– Kommer man från högre klasser har man oftast tillgång till familjearkiv i form av ärvda ting, hus och fastigheter. Vad hade vi? Några fotoalbum. De här små ögonblicksbilderna som finns i romanen, jag tänkte mig att de skulle vara som ett fotoalbum.