Schunnesson och Pettersson om silverrävar, sossarnas framtid och Bambino-effekten

Författaren Tone Schunnesson och Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson har gjort succé med podden Café Bambino. Nu går de in i ett valår med en stor följarskara och starkt självförtroende. Vi möter dem för ett samtal om silverrävar, sossarnas framtid och en gliring från Nooshi Dadgostar.

Det är måndag morgon och uppe i Aftonbladets tv-studio mitt i centrala Stockholm meddelar tidningens kulturchef Karin Pettersson att hon är på ”ett jävla humör”.

Hela helgen har hon varit det. 

Varför?

Frågan hinner inte ställas innan hon skyndar mot en liten spegel för att bättra på det röda läppstiftet, för att sedan ta plats framför kamerorna. 

Det är dags för veckans inspelning av Café Bambino. Kvällstidningens filmade podcast om ”här och nu” – utifrån kultur, internet, nöje, politik, men kanske framför allt litteratur – som Pettersson sedan två år tillbaka har tillsammans med kollegan, författaren och kultur-Sveriges till synes eviga it-girl Tone Schunnesson. Hon som har lika nära till att ”citera central­europeiska poeter som klanen Kardashian”, som en tidning beskrivit henne. 

De slår sig ner framför vepan med deras karaktäristiska logga, ett par rödmålade läppar.

– Vilka fina strumpor! berömmer Pettersson vid synen av Schunnessons gula sockor, som sticker upp ovanför hennes svarta loafers. 

– Det var det enda hela paret jag hittade, replikerar Schunnesson blixtsnabbt med ett leende.

Svaret ligger helt rätt i den riviga bilden av Tone Schunnesson som spridits sedan den lika knark­fyllda som hyllade debuten Tripprapporter 2016. Sedan dess har hon synts mest överallt, hela tiden. Från författar­panelen i Babel och som fast medlem i Cyklopernas land till att för Aftonbladets räkning rapportera från Nobelmiddagen från platsen bredvid Peter Englund, där de två genast ska ha kommit in på ”schizofreni, Jung, droger och spruckna relationer”. 

I dag hälsar hon att hon känner sig ”tom”. Detta efter att under hela helgen ”bara ha skrivit på sin nya roman”, Ultravåld, som kommer till våren. 

Det dröjer dock inte länge innan hon berättar en anekdot inne i tv-studion som får Pettersson att le. Den handlar om hur en vän, tillika Aftonbladet-skribent, äcklats av en scen i hennes senaste bok Dagarna dagarna dagarna där huvudpersonen ”skiter på sig”. 

Då har bildproducenten för Café Bambino ännu inte tryckt på rec.

Men det skulle annars ha kunnat vara ett inslag i den vänsterintellektuella podcasten, känd för att ha högt i tak. Mitt bland alla boktips och litterära referenser kan duon skämtsamt kalla Liberalernas partiledare Simona Mohamsson för ”Simona Idiots­son”. Detta dels för Liberalernas lanseringskampanj, där partiet lekte med hennes efternamn: ”Skolsson, Knäckagängensson, Frihetsson”. Men främst för partiets, i Petterssons och Schunnessons tycke, senare tids inskränkningar när det kommer till liberala värderingar. 

Efter dagens inspelning, där duon pratat om alltifrån Hamlet på Dramaten (Pettersson) till att under ens ungdom ha druckit från okända glas på barer i Paris i förhoppningen ”att bli roppad, alltså drogad med rohypnol” (Schunnesson), tycks kultur­chefens tidigare dåliga humör vara som bortblåst. 

– Detta är mitt happy place, säger Karin Pettersson när hon kliver ut i kontrollrummet. 

För att därefter medge att hon med podden gjort en resa vad gäller hur man uttrycker sig i det offentliga. 

– Jag vet aldrig vad Tone kommer säga, och jag är alltid nyfiken. Det blir alltid så: ”Va?” Eller inte alltid, för nu känner vi varandra ganska väl. Men du överraskar mig jätteofta.

Om Tone Schunnesson är frifräsaren är Pettersson i grunden mer den ordningsamma. I hennes cv åter­finns bland mycket annat ekonomexamen från Handels­högskolan, praktik på FN-högkvarteret i New York, tal- och brevskrivare åt Leif Pagrotsky och socialdemokratisk sakkunnig på Finansdeparte­mentet. Allt innan hon 2010 blev politisk chef­redaktör på Aftonbladet, för att tio år senare inta dagens roll som kulturchef. 

Schunnesson, som vid tiden ”skrev överallt”, blev en av hennes första rekryteringar. Efter att undan för undan kommit varandra allt närmare, bland annat efter Schunnessons uppmärksammade reportageserie om riksdagsvalet 2022, kom idén om att göra en filmad podd. Den skulle vara som ”ett underbart men lite slitet café vid en strand klockan 17.30 en torsdag eftermiddag i augusti, där man kan beställa banana split och dricka ett glas vitt vin med en isbit i”.

Det var i alla fall så den beskrevs vid lanseringen, med Alex Schulman som premiärgäst. 

– För mig har det här varit en sjuk resa, säger Karin Pettersson. Jag är ju en gammal ledarskribent, och då får det inte finnas en enda lös tråd i ens texter. För då är du död dagen efter. Det är därifrån jag kommer i mitt skrivande. Jag har behövt argumentera från A till B och alla invändningar ska hanteras. Det ska vara helt vattentätt. Och …

Hon tar ett djupt andetag. 

– Det här samtalet som jag och Tone har är ju hundra procent motsatsen till det. Jag var jätterädd i början och tänkte att: ”Åh, det här måste vi klippa bort.” Men jag märkte ju snart att det var lugnt, det hände ju oftast ingenting.

Tvärtom har den speciella tonen i Café Bambino lett till trogna, ofta unga, följare. När duon i höstas gästade Kulturhuset i Stockholm för att prata om Tone Schunnessons favoritförfattare Susan Sontag berättade en anställd att ”typ 98 procent av dem som var här ikväll hade aldrig varit på Kulturhuset”.

– Och när jag var i Göteborg förra veckan så kom det fram en tjej som var såhär ”Jag älskar Bambino och ni har fått mig att …” Ja, jag vet att du tycker det här är larvigt, Tone, men jag tyckte det var så fint ”… fått mig att läsa en massa böcker, och börja tänka på politik och börja tänka på idéer”, säger Pettersson. 

Hon pausar. 

– Det finns så himla få sådana här platser, där det är tillåtet att på ett frågande sätt tänka kring idéer. Och inte vara säker heller på vad fan man tycker. Jag hoppas att vi skapar ett sådant rum i Café Bambino. För jag har en folkbildande ambition som handlar om att sänka trösklarna till kulturen, säger Pettersson varefter Schunnesson fyller i:

– Ja, som när vi i höstas var på Maximteatern för att tala om din bok, och publiken var så ung att vi var tvungna att förklara vem Ingvar Carlsson var. 

Boken i fråga heter Förbannelsen, en mix av själv­biografi och historisk tillbakablick där Karin Pettersson gör upp med 1990-talet, sin besvikelse över hur social­­demokratin närmade sig nyliberalismen, med stora avregleringar som följd.

Det är en mörk måndagskväll och regnet öser ner när jag kliver in på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm för att lyssna på ett författarsamtal med Karin Pettersson. Här behöver vare sig Ingvar Carlsson eller någon annan tidigare socialdemokratisk statsminister förklaras närmare. Medelåldern är vad man under pandemin skulle benämna som yngre äldre och äldre äldre.

Efter Petterssons samtal, som hålls av den tidigare socialdemokratiske utbildningsministern Carl Tham, är det frågestund. 

Till Café Bambino följer varje vecka ett kortare program där Pettersson och Schunnesson får besvara lyssnarfrågor. Dessa kan röra alltifrån ”Varför dricksar folk som är vänster?” till ”Är alla män födda på 1980-talet tråkiga?” och ”Hur mycket bör man läsa?”. 

I ABF-salen är de män (ja, bara män) som tar ordet mer intresserade av kulturchefens tankar kring socialdemokratins utveckling och möjliga väg framåt, detta efter att de först presenterat sig (en säger att han tillhört 68-rörelsen, en annan har en bakgrund i Attac-­rörelsen). Var finns ljuset i mörkret? frågar sig en man som likt många i salen uppenbarligen inte är nöjd med partiets linje, trots att de rödgröna med mindre än ett år till valet leder i opinionen. 

Likt Pettersson känner de inte längre igen sig i sitt parti. 

– Alla silverrävar dör för Karin, säger Tone Schunnes­­son någon vecka senare när vi alla tre ses på Sturehof över en Cola light. 

– Det är så, fortsätter hon. Hon är alla gubbars favorit. 

Pettersson tonar ned podd-kollegans beskrivning med att nämna att hon fått tillfälle att besöka många distinkt olika miljöer med boken – från ABF-huset till Riksdagen, och platser som Söderbokhandeln, då lokalen var full med ”bambinos”, som duon kallar sina företrädesvis yngre fans. 

Överallt upplever Pettersson ändå samma sak när samtalen går över i frågor: en slags dysterhet kring sakernas tillstånd. 

– Folk känner sig maktlösa eller tror inte på politik längre, säger Schunnesson. Framför allt alla som är yngre än mig. För de har aldrig sett politiken ha någon verklig effekt i deras liv. För dem är det som att politiken pågår någon helt annanstans.

Pettersson säger sig önska ett annat politiskt samtal och ett annat folkligt engagemang. Men medger att det vore naivt att tro att detta kommer att ske i närtid. 

– Det är ju inte som att socialdemokratin kommer ta en ny vändning innan valet nu, att de skulle bli så här att ”jämlikhet är det viktigaste!”, ”vi är nyfikna på ny teknik!” och ”vi vill förnya demokratin!”. Alltså det kommer inte hända, det inser jag också. Men jag tror ändå på att det på lång sikt måste finnas ett samtal om idéer. 

Samtidigt tycker hon sig också se ett stort driv kring politiska frågor, inte minst bland deras ”bambinos”.

– De flesta av våra lyssnare, eller i alla fall hälften, är tio år yngre än mig, och de är ju väldigt samhällsengagerade. Men de har kanske ingen partipolitisk identitet.

På frågan från ABF-huset, om var hon ser ljuset i det samtida mörkret, en fråga som Pettersson för övrigt också fått när hon intervjuats om sin bok, har hon återkommit till två saker. Dels hur man använder teknologi för direkt­demokrati i Taiwan. Dels Spaniens inflations­bekämpning och hur landets vänsterregering har infört en rad åtgärder: minskad elskatt, kontanta bidrag till de fattigaste hushållen, hyresstopp, lägre matmoms, billigare kollektiv­trafik …

– Det var så här: ”Okej, vi har en inflationskris, vad ska vi göra? Ska vi bara höja räntan så att det drabbar alla? Eller ska det vara en helt annan inflationspolitik, som försöker se till att behålla köp­kraften så att de flesta arbetande människor kan få ha sin köpkraft kvar? Då kan vi försöka tänka lite kreativt kring det …”

Går det att finna hopp också någonstans i litteraturen?

– En bok som jag läste i somras var Christopher Clarks bok om revolutionsåret 1848: Revolutionary spring. Han är historiker och i början av boken skriver han om den stora klimatkatastrofen sommar­en 1816, när det skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien och ett partikelmoln parkerade över Europa. ”Året utan sommar” ledde till enorm svält och missväxt. Men det blev också en trigger för sociala rörelser i hela Europa, som lade grund för revolutionsåret 1848, och som blev demokratins genombrott i många länder. Det tycker jag är hopp­fullt på något sjukt sätt. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Schunnesson lyssnar. Sedan zoomar hon in på det svenska valåret, och hur kul hon tycker det ska bli.

– Jag har en kampanj som jag driver i Bambino nu, om att skapa en soffliggare – det är ju det mest förbjudna i vår kultur.

Det är sagt som ett skämt. Men det är skämt som, när hon sa det i podden, gjorde Karin märkbart upp­rörd. Schunnessons lite slängiga stil har också lett till andra missuppfattningar. Som när hon gästade en dansk poesifestival. 

– Då var det en dansk man där som var lite så här: ”Tone, du är inte så jävla PK som de andra svenska poeterna”, säger hon på imiterad danska. 

– Han har ju läst Tripprapporter, och gillat att det handlar mycket om droger. ”Du är inte som de andra tråkiga svenska poeterna som är så här woke, woke, woke”, typ. Men då var jag tvungen att markera; jag är verkligen woke! Hundra procent. Tusen procent. Jag är nej till rasism och sexism. Alltså, verkligen. For real, på gud. 

Snarare tycks hon drivas av att roa sin publik. Så pass att man kan fråga sig om det handlar om en form av ”underhållnings-tourettes”. Att en situation aldrig får vara tråkig. Schunnesson blir svaret skyldig. I stället skrattar hon. I tidigare intervjuer har det hänt att hon ursäktat sig och tagit tillbaka det hon nyss sagt med motiveringen att svaren varit för ordinära. Som när hon sagt att hon ”jobbar jättemycket”, för att sedan direkt skjuta ner sitt svar: ”hur tråkigt låter inte det?”. Eller när en tidning frågade henne hur många böcker hon läser, och hon svarade ”40 böcker i veckan”. 

– Det var ju verkligen en så trist fråga.

Är det samma sak som när du i podden säger att du i din ungdom i Paris ville bli drogad med rohypnol?

– Exakt. Jag vill bara se vad som ska hända.

Just när Schunnesson ska fortsätta griper Karin Pettersson in. 

– Nu vill jag säga en grej om Tone. Och det är att allt det här är ju lite av din persona. 

Den bild som ofta målas upp av podd-kollegan är inte helt sann.

– För du är ju Sveriges mest hårt arbetande för­fattare. Och det var du som hade idén till podden, och blicken på den är ju såhär 10 år, 20 år framåt. Så egentligen är allt det där andra bullshit. 

Plötsligt haltar en bekant person in på Sturehof. Författaren Stig Larsson. Det visar sig att han ska göra Schunnesson sällskap till SVT-huset för inspelningen av Cyklopernas land. 

Vi kommer in på Ultravåld, Schunnessons kommande roman som ska utspela sig i Skåne och Frankrike under 00-talet och i nutid. En släktkrönika, konstaterar hon. På sin hem­sida skriver förlaget att det handlar om ”arv, trauma och lojalitet. Om syskonskapets band och föräldrar som går bärsärkagång. Om skillnaden på att rädda någon och förgöra någon. Om skönhet och våld i stället för försoning”.

– Den handlar om en pappa som försvinner, kan man säga, och hur familjen navigerar kring detta, och då framför allt hur de två syskonen tar det. 

Sedan är det som att Tone återigen känner att det hon säger låter för tillrättalagt.

– Och så är det en ond bög! 

Pettersson hoppar in i samtalet, till synes med om­sorg om att bringa ordning. 

– Du får ju säga att det är din längsta bok också. 

– Jo, det är det, den är 2 000 sidor, säger hon för att i nästa sekund erkänna att även detta är en hyperbol.

Så kommer Tone Schunnesson och Karin Pettersson också från två radikalt olika håll även när det kommer till vilka böcker de själva skriver och läser. Romaner respektive facklitteratur. Mellan sipparna på sin Cola light berättar kulturchefen hur hon först i sin ungdom läste ”jättemycket klassiker” för att sedan som ”jättepolitikintresserad” och historie­intresserad gå vidare till litteratur om demokrati, tech och politisk filosofi. 

Alltmedan Schunnesson, med ett busigt leende, säger att av de 40 böckerna hon läser i veckan så är 35 skönlitterära. 

– Men jag har också lärt mig att läsa jättemycket mer facklitteratur. 

Urvalet av böckerna som avhandlas i podden, inte sällan tillhörande anglosaxisk intelligentia, sker mestadels slumpvis, utifrån vad som känns ”här och nu”.

– Men vi har också en lista där vi skrivit upp att vi under en säsong ska läsa exempelvis Judith Butler. Ibland har vi läst så mycket skit – som J.D. Vances självbiografi eller en massa böcker om krypto – att vi bara känner att nu måste vi läsa en bra bok, säger Tone Schunnesson för att sedan lägga till att det samtidigt aldrig får bli ”bara en bokpodd”.

Det är mörkt utanför Sturehof och Stig Larsson gör sig påmind. Snart kommer taxin som ska ta henne till SVT. Det är en fråga som jag fortfarande inte har ställt. Det handlar om gränser. Var går egentligen gränsen för vad som kan sägas i podden? Det handlar om ton och stil. Men delvis också om moral. 

Här åsyftas inte de gånger Schunnesson beskrivit USA:s hälsominister Robert F. Kennedy Jr som att han skulle var så solbränd att ”han ser ut som en gammal handväska”, eller att som Pettersson kalla porrstjärnan Bonnie Blue som låg med 1000 killar på 24 timmar för ”en trasig person”. Utan mer på när det kommer närmare, till svensk politik och kultur. Som när de i podden, efter Liberalernas förslag om att förbjuda strypsex, drog några ganska grova skämt om liberalers sexuella fantasier.

Du vet ju vad jag sagt. Det kommer sluta med bikini pics

Tone Schunnesson tittar ut genom fönstret. Efter en stund säger hon:

– Jag kände att ett breakout-avsnitt var när jag i ett avsnitt tog upp att jag tyckte att vänsterhållskvinnor skulle le lite mer. Då sa du Karin något försiktigt om att du tyckte att Amanda Lind skulle klippa sig.

– Ja, och jag låg vaken hela natten innan avsnittet sändes! Jag tänkte att ”nu blir jag cancelled, det kommer inte att gå”. Och sedan blev det verkligen en diskussion i vårt community, där några var så här: ”Hur fan kan ni säga så!?”

Efter avsnittet sprang Tone Schunnesson på Nooshi Dadgostar. Det visade sig att hon lyssnat på avsnittet. 

– Jag känner inte henne, men hon var så här: ”Ser jag tillräckligt glad ut nu, typ?”, säger Schunnesson och imiterar partiledaren genom att göra ett jättesmil. 

– Jag blev alldeles röd om öronen och bara: ”Du är jättefin, du är jättebra.” 

– Efter det avsnittet kände jag ändå att jag fram­över kunde slappna av lite, säger Karin Pettersson. 

Steg för steg vänjer hon sig vid podden som uttrycksform. Det går långsamt. Men det går framåt.

Samtidigt inser hon att sättet som hon och Schunnesson samtalar på i podden skulle vara i det närmast omöjligt att omsätta i en text i exempelvis en kvällstidning.

– Man måste höra nyanserna och humorn, tveksamheten; det liksom lite prövande. Jag är fortfarande ute på den här resan och vet inte var den ska sluta.

Tone Schunnesson ler.

– Du vet ju vad jag sagt. Det kommer sluta med bikini pics. 

– Det kommer det inte! utbrister Karin. Men who knows?

Ur Vi Läser nr 1 2026.

Läs mer:

Tone Schunnesson stormar in

”En varg söker sin pod” fyller 10 år: ”Vi säger inte förlåt längre”