Är du avundsjuk, lille vän? Oroa dig inte – till och med politiker är det, och utnyttjar avundsjukan strategiskt.
– Vi borde prata mycket mer om denna starka, mänskliga drivkraft, säger statsvetarprofessorn Gunnar Falkemark.

Gunnar Falkemark har skrivit en hel bok om avundsjuka i politik och samhällsliv.

Varför?
– Det är en känsla som alla upplever men som är helt tabu. En av de få gånger den försvarades explicit av en svensk politiker var 1928. Den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss blev anklagad för avundsjuka av den borgerliga oppositionen i en riksdagsdebatt om skatter, och Wigforss svarade: ”Hur mycket det än är avundsjuka, få ni räkna med att detta är verklighet och ni måste taga hänsyn till denna verklighet” .

Det är 91 år sedan …
– Ja, och det säger något om hur laddat det är. Wigforss använde avundsjukan som ett strategiskt instrument den gången. Den fattigdom som skapar avundsjuka hos människor är möjlig att avskaffa, var hans budskap till de borgerliga partierna.

Vem har bäst beskrivit avundsjuka?
– Den grekiske filosofen Aristoteles definition är lysande: ”Avundsjuka är den smärta som framgång hos ens likar vållar”. Man är inte avundsjuk på Bill Gates, eller på någon som levde för 500 år sedan. Utan på folk som är som en själv. I dag är den samhällsgrupp som har det ungefär lika bra ganska stor, så det finns många som kan vara avundsjuka på varandra.

Kläs avundsjuka i andra ord?
– När man har undersökt folks inställning till ekonomisk omfördelning sägs motivet ofta vara rättvisa. I själva verket spelar strävan efter rättvisa en ganska liten roll. De viktigaste motiveringarna är i stället medkänsla, avundsjuka och egenintresse. Studier visar att en ganska stor grupp vill ha skyhög skatt för de rika även om det bara ger en mindre ökning pengar till de fattiga. Man har då jämfört det med ett alternativ där rika får en viss skattehöjning och fattiga ganska mycket mer pengar. Forskarnas slutsats är att enbart avundsjuka kan förklara den attityden. Själv tolkar jag det som att det finns ett utrymme i väljarkåren för avundsjukans politik.

Kan du beskriva avundsjukans politik?
– Analytiskt skiljer jag på tre typer. En är att makthavarna själva drivs av avund. Ett historiskt fall av detta är relationen mellan Stalin och Trotskij i Sovjetunionen, där den bleke Stalin var djupt avundsjuk på den karismatiske Trotskij. Politiken kom här att bestämmas av en politiker som personligen drevs av avund. Avund kan också användas som ett strategiskt instrument för att locka väljare, som i fallet med Wigforss. Den tredje typen är när politiker skapar avundsjuka. Det är sällan avsikten, men kan bli en sidoeffekt.

Exempel?
– I svensk utbildningspolitik finner man alla tre sorterna. Ett bortglömt namn är Gösta Brodin, en socialdemokratisk skolpolitiker i Åstorp som 1982 gjorde ett svavelosande angrepp på lärarkåren. Han ansåg att den snyltade på välfärden och hade orimliga privilegier. Det fick stor uppmärksamhet och blev en upptakt till senare försämringar av lärarnas villkor.

Avund som drivkraft för politiker alltså?
– Just det. När det gäller att använda avundsjukan som strategiskt instrument är omgörningen av universiteten 1977 ett exempel. Man trängde tillbaka professorer och minskade deras status och avskaffade många akademiska titlar. På den tiden fanns det mycket mer avundsjuka i akademin eftersom tjänsterna var mycket färre. Men makthavarnas syfte var också en genuin ambition att bredda rekryteringen till högskolan.

Dessutom kan de alltså skapa avundsjuka?
– Jan Björklunds förstelärarreform 2013 och Gustav Fridolins lärarlönelyft 2016 syftade till att höja lärarnas status. Facken hade ofta talat om att lönerna behövde höjas. Men den främsta effekten blev i stället bitterhet och avundsjuka eftersom reglerna i båda fallen upp fattades som oklara och godtyckliga. I stället för att dra fler till läraryrket fick det folk att sluta. Lärarförbundets tidskrift Pedagogiska magasinet gjorde ett helt nummer om avundsjuka. ”Jante frodas i lärarrummet”, var en rubrik. Det är uppenbart att reformerna ökade avundsjukan. Men det var ju inte utbildningsministrarnas avsikt, förstås.

Ser du några tydliga exempel i dag?
– I valrörelsen 2018 utnyttjade Vänsterpartiet väljarnas känslor av avund mot välbeställda när de pratade om kraftigt ökad beskattning. Men det är alltid lättare för vänstern att hantera och använda avundsjukan, till och med öka den. För borgerliga partier handlar det om att göra skillnader mellan människor legitima. Klassresor framhålls då som något som kan minska avundsjuka. Centern och Liberalerna pratade mycket om klassresor före valet. Men samma sak syntes redan på 50-talet när högerledaren Jarl Hjalmarson pratade om ”egendoms-ägande demokrati”. Alla skulle äga något värdefullt.

– När Nya Moderaterna sa till medlemmarna i valkampanjen 2010 att de inte skulle ha pärlhalsband och slips så var det troligen för att minska människors känsla av avundsjuka mot välbeställda.

Går det att komma ifrån avundsjuka?
– Eftersom även djur kan uppleva stark avundsjuka så rör det sig förstås om något väldigt grundläggande. Många primatologer, antropologer, sociologer och socialpsykologer har skrivit om saken. Jag tycker att evolutionspsykologins hypoteser är intressanta. Man kan ju tro att en stark, negativ känsla som avundsjuka inte är gynnsam för någon. Men om man betraktar avundsjuka som ett emotionellt larmsystem som gör att man vidtar motåtgärder så hamnar saken i ett annat ljus. Avund kan väcka ens tävlingsinstinkt. Eller få en att attackera konkurrenten. Men konflikten måste utspela sig på ett plan av väldigt stor betydelse, som fortplantning eller karriär. Här finns också förklaringen till varför avundsjuka är så tabu. Att erkänna avundsjuka är att erkänna att man är underlägsen någon annan, och redan ett sådant erkännande kan försvaga ens ställning.

Men är verkligen alla avundsjuka?
– Aristoteles pekar faktiskt på en grupp som inte tillhör de avundsamma. Det är de ”slaviska, gemena och utan ärelystnad”. Då uppstår inte konkurrens.

Varför bör vi prata om vår avundsjuka?
– Därför att den blir mindre då. Men det bästa receptet för att slippa vara avundsjuk är att sluta jämföra sig med andra. Om det går!