Sista måltiden med Lars Vilks

Timmarna innan den mordhotade konstnären Lars Vilks omkom under en bilfärd med sina livvakter åt han middag hemma hos Stina Dabrowski. Nu skriver hon för första gången om hans sista kväll och om konstnären som vägrade att kompromissa.

För fem år sedan – den 2 oktober 2021 – hade vi en sällsynt trevlig middag hemma med några goda vänner och Lars Vilks. Marianne Lindberg De Geer, en av få konstnärer som stått upp för Lars Vilks, hade lämnat sent återbud och istället kom mina två döttrar. Ewa, den yngre, lagade ugnsbakad röding med äpple, gurka och pepparrot. Den som njöt mest av maten var som vanligt Lars Vilks. Sedan nio år tillbaka var Lars en återkommande middagsgäst hos oss, och anledningen till det var mina skuldkänslor.

2012 var jag ordförande i Publicistklubben och ledde en debatt om yttrandefrihet på Kulturhuset i Stockholm. Lars Vilks var en av deltagarna. Jag var ganska skeptisk till honom och hade inte riktigt förstått meningen med att skapa ett konstverk som sårade och retade upp stora delar av den muslimska befolkningen. I debatten var jag därför tuff, för att inte säga raljant, mot honom. När han sa att han var svartlistad överallt och inte fick ställa ut sin konst svarade jag: Vad hindrar dig från att ställa ut dina konstverk var som helst, här utanför till exempel?

Några månader senare läste jag en lång artikel om Lars Vilks av Niklas Orrenius i Dagens Nyheter. Där framgick vilket fruktansvärt högt pris Vilks hade betalat för sin rondellhund. Den tecknade hunden med Muhammeds huvud hade han ritat när han blev inbjuden att delta i en utställning med hunden som tema på Tälleruds hembygdsgård i Värmland. Lars Vilks ville visa konstetablissemanget att konsten inte alls är så fri som konstvärlden påstår. Om han parade ihop en oförarglig rondellhund med den på senare år alltmer explosiva motsättningen mellan yttrandefrihet och extrem islam skulle det bli en rolig och farlig mix som gick över gränsen. 

Han fick rätt, men underskattade effekten. 

Hans konstverk fick aldrig vara med på utställningen och det räckte att bilden publicerades i tre tidningar för att han skulle utsättas för en så kallad fatwa och få ett pris på sitt huvud. 100 000 dollar till den som dödade honom och 50 000 extra om han avrättades som ett lamm, med avskuret huvud.

Detta hade lett till att Lars Vilks i princip levde som fånge i sitt eget land, i ett litet hus på hemlig ort. Han var totalt isolerad, med ständig bevakning. Ingen vågade ha honom i närheten. Han hade inget stöd i den svenska offentligheten, varken från politiskt, konstnärligt eller publicistiskt håll. Det hade skett flera försök att döda honom och fler skulle komma. 2016 dödades två människor när en muslimsk extremist försökte mörda Lars Vilks i Köpenhamn.

Jag tänkte tillbaka på debatten med Lars Vilks, på hur kall och oförstående jag hade varit och skickade ett mejl till honom med inbjudan till middag hemma hos min man Kjell och mig. 

I media framstod Lars Vilks som en ganska hal person som man inte riktigt visste var man hade. Han hade deltagit i kontroversiella antimuslimska sammanhang och i mina ögon svajade han när han fick frågor om varför. Jag hade inte förstått att Lars Vilks var totalt besatt av Konsten. Han levde liksom i en annan värld där hans konceptkonst var ALLT, och ju fler ringar på vattnet konsten skapade, desto bättre. 

”Jag går dit hunden för mig”, sa han. Samhällets reaktioner blev en del av hans konceptkonst. 

I Blå hallen i Höganäs gjordes 2024 en utställning om Lars Vilks som blev en ögonöppnare för mig. 

Lars Vilks hade ända sedan 70-talet gjort spektakulära, fantasifulla och ofta roliga ”hyss” som retade upp många och roade andra. Han reste runt i 1800-talskostym i en psykedeliskt utstyrd Folkabubbla och utmanade konsthallar på dueller. Han bestämde att hela Höganäs var ett eget konstverk och satte in en annons i tidningen: ”Öppet 00–24”. När han var i trettioårsåldern, 1980, började han bygga på konstverket Nimis, en fantastisk skapelse av drivved på en ogästvänlig strand nedanför Kullaberg. Jag och min man tog oss dit och blev ganska långa i ansiktet när det visade sig att det var massor med bilar parkerade och fullt med folk som med risk för sina egna liv klättrade och hasade sig ner för branter och smala stigar för att nå Nimis. Att Lars Vilks tog sig ner dit mer än 7 000 gånger, ända fram till sin död vid 74 års ålder, för att bygga vidare på sitt egensinniga och vilda verk imponerade djupt på mig. Hur fasen klarade han det, kånkande på tunga verktyg och bräder? Trots att Nimis var olagligt och inte fanns med på kartor så blev konstverket den största turistattraktionen på Kullahalvön. 

Om jag bjöd Lars Vilks på middag första gången på grund av dåligt samvete så kom de följande middagarna enbart till för att det var givande att ha Lars som gäst. Jag är inte särskilt intresserad av konst och absolut inte av konstteori, som var Lars största intressen. Vår vänskap var inte djup, men varm. Jag gillade verkligen hans pliriga humor och att han var så kunnig; om man pratade om den kubanska konstnären Tania Bruguera så visste han precis allt om henne, och varenda scen i varenda film av filmregissören Godard verkade han kunna utantill. Några rasistiska tankar hörde jag honom aldrig uttala, tvärtom talade han alltid vänligt om folk och livvakterna, som nästan blev som hans familj, kallade han för ”pojkarna”. 

Lars tyckte mycket om hundar. Min hund Sally tryckte sig alltid intill honom när han var hos oss. Då blev hon kliad och klappad precis så mycket som hon ville, och lite till. En gång hade vi bjudit en journalist med stort inflytande i kulturkretsar men då blev Lars alldeles kollrig, pratade oavbrutet och kröp nästan upp i knäet på henne. Så märkvärdigt verkade det vara för honom att komma nära en ”röst” i det svenska kulturetablissemanget.

De första gångerna Lars var hos oss gjorde livvakterna mycket grundliga undersökningar av huset och omgivningarna, men med tiden frågade de bara vilka de övriga gästerna skulle vara, sedan åkte de och käkade själva medan middagen pågick.

En gång målade Lars Vilks ett porträtt av mig som jag bad att få köpa, för 7 000 kronor. Alla som varit ordförande i Publicistklubben får sitt porträtt upphängt i en korridor på Sveriges Television. När porträttet var färdigt ringde jag Publicistklubben och berättade att jag nu kunde bidra med mitt porträtt. Det är Lars Vilks som har målat det, sa jag. Sedan dess har ingen hört av sig och porträttet hänger fortfarande här hemma, till min och familjens glädje. Som det ser ut nu är Lars Vilks tavla det enda mina fyra barn kommer att bråka om när jag är död.

Vad pratade vi om, denna sista måltid? Inget märkvärdigt alls. Det var en sådan där middag där alla kom till tals och alla trivdes. Lars ställde många frågor till mina döttrar om deras liv. ”Han var verkligen inte någon självupptagen gubbe, han var ju jättegullig”, sa de när han hade gått. Vi talade också om hur vi gamlingar höll oss i form, han sprang, när han fick för livvakterna. Lars frågade min väninna: ”Löper du?” Han undrade också om någon kunde låna ut en lägenhet, där han skulle kunna få vara tillsammans med sin käresta en helg.

Min dotter Ewa frågade till slut om Lars inte ångrade att han hade ritat den där rondellhunden, med tanke på allt det hade fört med sig. 

”Nej”, svarade Lars utan tvekan. ”Jag kan inte ångra min konst.”

Och så gav han Sally en extra klapp som för att understryka att han verkligen menade det. Porträttet som Ewa hade beställt på hunden Sally var nästan klart, sa han, och skulle levereras vid nästa middag

Sedan kom livvakterna och hämtade honom.

Läs mer:

Lars Vilks änka: ”Det var en skam hur vi fick leva”

Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar