(S)venskast av dem alla

  • 31 aug 2022
  • 8 min

// Foto: Thron Ullberg

(S)venskast av dem alla
Cecilia Garme

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Under sitt tal i Almedalen sa partiledaren och statsministern Magdalena Andersson ”Sverige” 42 gånger. Säg hej till en ny sorts patrioter.

I valspurtens inledning ligger Socialdemokraterna bättre till än på flera år och tycks sikta på att tränga ut ­nationalistpartiet SD. (Jimmie Åkesson sa ”Sverige” 43 gånger i Almedalen, bara en gång mer än S-ledaren, enligt Expressen 6/7.) Men hur många stolar kan en rörelse som sjunger Internationalen egentligen sitta på?

På ett sätt är det lite märkligt att socialdemokratin har överlevt. Deras ursprungliga analys och väljarbas har liksom … försvunnit. Betänk: Fabrikerna har flyttat till Asien. Företagare kan vara tras­proletärer i gigekonomin. Arbetsgivarna är ofta kommuner och andra offentliga inrättningar, inte Joakim von Anka-kapitalister. Samtidigt har nationalistiska och högerextremistiska partier plockat arbetarväljare som hallon i augusti, om inte mer radikala vänsterpartier redan har hunnit före.

Inte så konstigt att 90-, 00- och 10-­talet var tuffa för många S-partier i Europa. Även i Sverige. Dagens Magda­effekt kan se stor ut, men historiskt sett talar vi om blygsamma siffror: 32,3 ­procentFotnot: 32,3 procent i Mätningarnas mätning (poll of polls) den 26 juni.. Före 1991 hade S över 40 procents väljarstöd i 60 år och i valet 2018 gick S för första gången sedan 1928 under 30 procent och landade på 28,3 procent.

Men nyanser finns, eller kanske snarare metoder för att stoppa fallet och stabilisera patienten – en ny sorts nationalism tycks vara en av dem.

De danska socialdemokraterna nådde för sin del opinionsbotten mycket tidigare än de svenska. I tjugo år har danskarna sedan fått kämpa för valresultat mellan 25 och 30 procent. Ändå beskrivs de i dag som framgångsrika. Varför? Jo, de har prompt övertagit delar av nationalistiska Dansk Folkepartis politik, till den grad att de vill utlokalisera landets ­asylmottagning till Rwanda och ta ifrån syrier deras uppehållstillstånd. Dansk Folkeparti själva imploderade i Folketingsvalet 2019 och den socialdemokratiska statsministern Mette Frederiksen tycks inte vilja ge dem den minsta chans att locka invandringskritiska väljare en gång till. Framgång? Det krävs ett nytt valresultat för att avgöra om danska S-väljare har uppskattat vägvalet. Var säkra på att svenska sossar håller koll.

Sanna Marins finska socialdemokrater har också följt en sjunkande bana i 20 år, med en liten återhämtning 2019. Den sittande finska statsministern är omåttligt populär, läderpaj och allt. Men så sent som i juni var socialdemokraterna trots det aningen mindre än det borgerliga Samlingspartiet. I Finland är socialdemokratin dock betydligt mer van vid koalitionsregeringar än i Sverige. Just nu deltar exempelvis fem partier varav ett är Centern.

I Norge är Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre statsminister, men även där ­sjunker socialdemokraterna ­trendmässigt. Han regerar i koalition med Senterpartiet, så nästa gång analytikerna vill ­mantalsskriva Magdalena Andersson på Stureplan tillsammans med Annie Lööf kommer hon att kontra med Oslo och Helsingfors. Från hög höjd ser det nämligen ut som ett vanligt, skandinaviskt mönster, att socialdemokrater och centerpartister samarbetar.

Med stöd av max en tredjedel av ­väljarna är det ofrånkomligt – S måste obesvärat kunna regera över blockgränsen. ”Den breda mitten” upprepar Annie Lööf, och från rymdraketens perspektiv är det faktiskt så det ser ut. Det finns också en annan poäng: den som behåller regeringsmakten slipper få pisk för sjunkande valresultat. Omgivningen kan ju rent av glömma bort det.

Längre söderut i Europa är kata(s)trofen så att säga fullbordad. Det en gång så stolta socialistpartiet i Frankrike sjönk från 29 procent till 7 (!) procent mellan parlamentsvalen 2012 och 2017. Den kejsarliknande presidenten François Mitterrand (1981–1995) vänder sig i sin grav. I Italien kollapsade socialistpartiet redan på 1990-talet då dess berömda ledare Bettino Craxi åkte fast i en ­korruptionshärva. Partiet fick helt enkelt upplösas.

I Storbritannien är partiet som leddes så framgångsrikt av Tony Blair för 25 år sedan tilltufsat och splittrat. Brexit var en lika uppslitande historia för Labour som EU-medlemskapet var för de svenska ­socialdemokraterna en gång i tiden. Labour har dessutom skakats av anklagelser om antisemitism. Det blev så illa att partiikonen Blair gick in och protesterade mot de antijudiska underströmmarna 2018. Och Labour fick 2019 sitt sämsta valresultat på nästan hundra år.

Utgångsläget för den brittiska socialdemokratin är alltså skakigt. De borde ha öppet mål, nu när den konservativa premiärministern Boris Johnson så ­energiskt har partajat sönder sin ställning. Men en ny konservativ premiärminister är snart på plats och parlamentsval måste inte hållas förrän 2024. Under tiden visar dagens Labourledare Keir Starmer upp sin pragmatiska stil.

Kan han lyckas? Tja. Under ­sommaren hälsade han på hos Europas allra ­mäktigaste socialdemokrat, Tysklands förbundskansler Olaf Scholz, men det är en riskabel vänskap. Tidigare ville EU-vännen Keir Starmer nämligen ha en ny folkomröstning om ­EU-medlemskapet, och det får han regelbundet äta upp. Svenska väljare kan knappt föreställa sig hur djupt vissa Labour-sympatisörer avskyr EU, och Starmer tvingas då och då bedyra att han inte vill upphäva Brexit.

Tyskland, ja. Tidigare fanns här ett ­fabulöst framgångsrikt socialdemokratiskt parti, vant att ­regeringssamarbeta med borgerliga partier – som med ­Merkels kristdemokrater. Men med ­kraftiga ­väljartapp till extremhögerpartier speglar SPD i dag situationen på många andra håll. 2020 fick SPD sitt ­sämsta valresultat under hela efterkrigstiden, vilket inte hindrade dem från att medverka i en borgerlig regering med kristdemokrater. I dag leder Olaf Scholz en så kallad ”trafikljusregering” med liberaler, miljöpartister och socialdemokrater. På vissa sätt liknar han Magdalena Andersson. Scholz har varit finansminister och sägs besitta en sorts antikarismatisk karisma som fungerar.

Som Hjalmar Söderberg kunde ha sagt: Sossar vill bli statsministrar. I brist därpå, vill de bli största parti. Och sedan? ”Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ­kontakt till vad pris som helst.”

Fler utvalda artiklar