”Sverige är älskaren som försvann”

I Hebron, Västbankens största stad, har människor levt med bosättarnas våld i årtionden. Svenskt stöd brukade bidra till att blåsa liv i ödelagda kvarter. Sedan 2022 är det svenska biståndet till palestinskt kulturliv och civilsamhälle borta. ”Det är som älskaren som försvann”, säger palestinska kulturarbetare som sörjer samarbetet med Sverige.

Varje sten här berättar om Sverige och Sida, säger den palestinska arkitekten Nuha Dandis när hon visar runt i Hebrons gamla stad. Många av byggnaderna är från 1200-talet, då ett sultanat i Egypten styrde över Palestina och Syrien. Men stadens historia, som är central för alla som kallar sig Abrahams barn – judar, kristna och muslimer – sträcker sig bakåt i tiden till tidig bronsålder. I denna historiska miljö rör sig Nuha Dandis vant. Hon växte upp i dessa gränder och känner var och varannan Hebronbo som vi stöter på, gammal som ung.

– De traditionella byggnaderna här, som vi kallar hosh, var anlagda så att de kunde växa med storfamiljens tillväxt. En hosh kunde hysa 20–30 rum, säger Nuha Dandis, kulturarvsexpert på Hebron Rehabilitation Committee, HRC, tidigare en av Sidas samarbetspartner på ockuperat palestinskt område.

Gränderna i Hebrons gamla stad leder till Patriarkernas grav/Ibrahimmoskén, där judars och muslimers anfader Abraham sägs ligga begravd. Arabiskans namn på staden är al-Khalil, vännen, vilket syftar på att Abraham/Ibrahim kallas för ”Guds vän” på arabiska. Men till helgedomen och de delar av gamla stan som numera ligger inom en stängd militär zon tillåts endast ett fåtal palestinier passera. Ockupationens infrastruktur med dess vägspärrar och vakttorn har förvandlat Hebrons gamla stad till en blandning av spökstad och militärgarnison.

– I Hebron ser man apartheidpolitiken i vitögat, kommenterar Amos Goldberg, historiker och expert på förintelsen vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han är en lika skarp som bedrövad kritiker av Israels politik på ockuperat område. Han, som menar att det sker ett folkmord i Gaza och som fördömer extrema bosättares framfart på Västbanken, önskar sig en politik som skulle göra det möjligt för två folk att leva i fred mellan Jordanfloden och Medelhavet.

Hebron, ett urgammalt handelscentrum, var för inte så länge sedan känt för sin kamelmarknad, sina glasblåsare och keramiktillverkare. Men här finns också bittra minnen av våldsbrott under olika perioder. I början av det brittiska mandatet Palestina, år 1929, massakrerades judar i Hebron av palestinier som kom från byar utanför, medan stadens överlevande judar räddades av sina muslimska grannar. I modern tid har Hebron kommit att förknippas med den israeliska bosättarrörelsen och de tilltagande spänningarna mellan judiska israeler och palestinier. Så har det fortgått och eskalerat sedan nationalreligiösa bosättare etablerade sig här 1968, året efter ockupationen.

Hit kommenderas israeliska soldater för att skydda de runt 900 bosättare som slagit sig ned inne i stadskärnan samt de ytterligare drygt 7 000 som lever i bosättningen Kiryat Arba strax utanför staden. Den högerextreme ministern för nationell säkerhet Itamar Ben-Gvir, tidigare dömd i Israel för rasism och terroristrelaterade brott, är dess mest namnkunnige invånare.

Första gången jag kom hit var 1980. Då var bosättarna inte lika många och soldaternas närvaro inte lika kompakt. Men även då hängde våldet i luften. Sedan sex judiska bosättare mördats detta år utvisade den israeliska ockupationsmakten Hebrons folkvalde palestinske borgmästare Fahd Qawasmeh, en moderat PLO-man som inte hade något med morden att göra och som senare mördades av palestinska extremister i Amman. Fjorton år senare mejades bedjande muslimer ned i Ibrahimmoskén under fastemånaden ramadan. Gärningsmannen, en bosättare från Brooklyn, tillhörde den rasistiska Kach-rörelsen, som förbjöds även i Israel och som Ben-Gvir en gång agiterat för.

Så har ockupation, bosättningspolitik och våld lagt en kall hand över Hebron. Ett avtal 1997 mellan PLO-ledaren Yasser Arafat och Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister då som nu, har inte ändrat på det. Tvärtom betraktas det så kallade Hebronprotokollet av palestinierna som ett förhandlingsnederlag för Arafat, en följd av Osloavtalet 1993 som inte ledde till två stater, utan till att avspärrningarna, bosättningarna och med tiden även den etniska rensningen på Västbanken tilltog. Med Hebronprotokollet delades staden i två zoner. I större delen av staden, kallad H1, lever cirka 170 000 palestinier. Där ska den palestinska myndigheten, PA, formellt ha ansvar. Den gamla stadskärnan, H2, har den israeliska militären full kontroll över. Runt några hundra bosättare och kanske 35 000 palestinska invånare finns en massiv militär närvaro och hårda restriktioner för palestinier. På Shuhada-gatan nära Patriarkernas grav/Ibrahim-moskén är palestinier förbjudna att gå.

Men även i Hebron har det funnit ljusglimtar. Förfallet och utflyttningen från gamla stan kunde i viss mån vändas med hjälp av svenskstödda satsningar för att skapa jobb genom att restaurera kulturarvet. Det är därför Nuha Dandis, kulturarvsexpert på HRC, uttrycker sådan tacksamhet över Sida och Sverige. Hon visar mig plaketter på husväggarna med svenska flaggan.

– Vi uppskattar så vad Sverige gjorde för oss. Men nu efter pandemin och Gazakriget, när vi behöver ALLT, så kommer inget mer, säger hon och leder mig in i ödsliga gränder. Hon visar mig renoverade kulturskatter, som ett gammalt turkiskt bad, hamam, som Sverige bidragit till. Men takkupolens glaskåpor är sönderskjutna av soldater. Innehavarna har inte tillstånd att skicka upp hantverkare på taken för att laga dem. Så när vinterregnen faller strömmar vatten in i den restaurerade byggnaden.

Under det svenska Palestinabiståndets glansdagar återställdes över 100 historiska byggnader: i städer och byar på Västbanken, i Jerusalems gamla stad och i Gaza. Husägarna fick sina historiska fastigheter restaurerade mot att de lånade ut dem till verksamheter som kom lokalsamhället till del, som barn- och ungdomsverksamhet, bibliotek, kvinnoföreningar eller kliniker.

Detta hade kulturarvsstiftelsen Riwaq i Ramallah bäddat för. På 1990-talet började de inventera kulturarvet över hela det ockuperade palestinska området. Historiskt värdefulla byggnader hotades inte bara av ockupationen med dess militärorder, restriktioner, murar och vägspärrar, utan många gånger av bristande förståelse hos de palestinska ägarna. När markvärdet vida översteg de förfallna stenhusens, hände det att arvingar, som kanske spritts över världen, inte längre brydde sig om att ta hand om arvedelen efter farfarsfar, utan hellre cashade in tomtvärdet.

Men genom ett lyckosamt samarbete mellan Sida, Riwaq och tre andra partnerorganisationer användes de svenska biståndsdirektiven om att skapa jobb när arbetslösheten var skyhög efter den andra palestinska intifadan 2002, till byggnadsvård. Värdefulla byggnader återställdes med hjälp av lokal arbetskraft och inhemska byggmaterial.

Bakom det fanns också en större svensk ambition: att stärka ett palestinskt nationsbygge för att underlätta en tvåstatslösning.

– Sida blev som en älskare för oss, som gav grönt ljus för vår vilja att bevara kulturarvet. Motsvarande tillit har vi inte känt från någon annan givarnation i Palestina, säger kulturantropologen och arkitekten Khaldun Bshara, som ägnat 30 år av sitt liv åt Riwaq och som undervisar på Birzeit-universitetet nära Ramallah.

När vi ses på Qattan-stiftelsen Ramallah, ett modernt privatfinansierat bibliotek med panoramautsikt, prisar han särskilt en person: Johan Brisman, tidigare biståndschef på generalkonsulatet i Jerusalem, som avled 2023. Brisman gick in för att låta Sida kombinera jobbsatsningar med kulturbevarande. För ett palestinskt folk som till stor del består av ättlingar till dem som flydde 1948, och som har sett släktens gamla hem och byar jämnas med marken i det som blev Israel, har kulturarvet på Västbanken särskild betydelse.  

Det handlade inte bara om att bevara kulturarvet, utan också om att aktivt stödja sådant som cirkus och teater.

Khaldun Bshara beskriver hur palestinier brukade betrakta Sverige och Skandinavien som positiva särfall:

– Ni skandinaver uppfattades som lite annorlunda än andra européer. Ni bär på en lång tradition av mänskliga rättigheter och jämställdhet. Ni har inte tyskarnas skuldkomplex efter förintelsen och inte britternas koloniala arv med Balfourdeklarationen 1917 [som banade väg för staten Israels födelse och palestiniernas flyktingkatastrof 1948].

Men den gamla positiva Sverigebilden har bleknat för många palestinier. Nu visar istället många en uppgivenhet, som att Sverige inte skulle vara bättre än andra europeiska länder.

I slutet av 1980-talet, när Sten Andersson (S) var utrikesminister, tog Sverige initiativ till en fredsdialog mellan judiska israeler och palestinier. När sedan regeringen bytte färg i Sverige var det istället Norge som tog över med Osloprocessen. Den ledde inte till en tvåstatslösning, men däremot till att den Palestinska myndigheten, PA, upprättades, först under Yasser Arafat och senare Mahmoud Abbas. PLO erkände Israels rätt att existera, medan Israel aldrig har erkänt palestiniernas rätt till självbestämmande.

Korruptionen inom PA gjorde att det svenska biståndet snart flyttades över till FN-organ och civilsamhället. Johan Schaar, chef för Palestinabiståndet vid generalkonsulatet i Jerusalem åren 2013–2017, förklarar:

– Sverige stödde så småningom bara en myndighet inom PA, den som sysslar med miljö. I övrigt gick vi via Världsbanken, UNDP och andra FN-organ. Norge hade liknande stöd. Finland nischade in sig på markrättigheter och lantmäteri. Frankrike satsade på jordbruk. EU spelade en konstruktiv roll när vi kom överens om en rollfördelning.

Johan Schaar betonar vikten av det svenska stödet till kulturlivet.

– Det handlade inte bara om att bevara kulturarvet, utan också om att aktivt stödja sådant som cirkus och teater. Och vi arbetade med att bredda stödet till bildkonst.

– Syftet var att understödja möjligheten för folk under förtryck att utöva kultur. Inte minst för att ungdomar skulle få en chans uttrycka sig i ord, bild och skådespeleri. I detta spelade Frihetsteatern i Jenin en aktiv del. De jobbade med skolungdomar, gav dem nya uttrycksmöjligheter, visade dem hur man kan göra motstånd med hjälp av kulturella uttryck som ett alternativ till en destruktiv tillvaro, säger Johan Schaar.

I det stora flyktinglägret i staden Jenin på Västbankens norra del grundades Frihetsteatern 2006 av tre eldsjälar: den judisk-palestinske regissören Juliano Mer-Khamis som konstnärlig ledare tillsammans med Zakaria Zubeidi, tidigare lokal ledare för Fatahs militära Aqsa-brigader, och svensken Jonatan Stanczak, som var verksamhetsledare och producent i tio år. Trion gjorde Frihetsteatern till ett begrepp även för svenska teatermänniskor.

– När det var som bäst, var det svenska stödet unikt på många sätt. Det hade ett hjärta, ett engagemang. Det var sprunget ur en vilja att lära och bidra med kunskap, ett genuint samarbete mellan parter. Det handlade inte bara om pengar utan om en grundmurad solidaritetstanke som byggde på viljan att stötta och utveckla ett rikt kulturliv. Ur det växte så många ideella engagemang, säger Jonatan Stanczak, som bodde i Jenins flyktingläger med sin familj fram till 2016. Två av hans barn växte upp där.

– Hundratals personer var involverade på olika sätt. För varje krona som lades in i samarbetet fick vi tiofalt tillbaka genom engagemanget. Från Sverige kom dussintals besökare varje år som ville bidra och som i bästa fall krävde en flygbiljett och kunde bo i en sunkig lägenhet under vistelsen. Vi hade knappt plats för alla som ville komma.

Idag ligger Frihetsteatern och hela Jenins flyktingläger i en stängd militär zon, sedan den israeliska militären i början av 2025 etniskt rensat detta och två andra flyktingläger på norra Västbanken, vilket gjorde närmare 40 000 hemlösa. Jonatan Stanczak har inte varit tillbaka sedan dess men har sett bilder på soldatklotter, sönderslagna kameror och vandalisering på den forna teatern.

– Teaterlokalen förvandlades till en uppsamlingslokal för den israeliska militären IDF, som en bas. Där ligger all den utrustning som har skänkts till Frihetsteatern med svenska pengar. Som ridån och scengolvet.

Precis som Khaldun Bshara minns han hur Sverige uppfattades som en sann partner, en trovärdig vän.

– Idag har allt det försvunnit, inget finns kvar av arvet. Sverige har avvecklat dualiteten. Det har fått till konsekvens att även Sverige har utarmats, att vi inte får erfarenheter av det palestinska kulturlivet. Tidigare hade vi en tvåvägskommunikation, säger Jonatan Stanczak.

På Frihetsteatern gjordes uppsättningar som Pippi Långstrump i Palestina i regi av Lars-Eric Brossner.

– Pippi gestaltades som ung tjej som gjorde motstånd mot patriarkatet och de förtryckande elementen i samhället, säger Jonatan Stanczak, idag akutsjuksköterska i Uppsala.

En annan uppsättning gestaltade en bearbetning av Djurfarmen, regisserad av Juliano Mer-Khamis.

– I hans uppsättning gjorde djuren revolution och kastade ut människorna. Det sades inte explicit, men människorna var ockupationen. Sakta men säkert tog grisarna över, implicit den Palestinska myndigheten, som började samarbeta med människorna/ockupationen.

Jonatan minns premiärkvällen, när ledare från den palestinska myndigheten satt på första raden i sina kostymer.

Andra former av förtryck illustrerades genom en tolkning av Alice i Underlandet.

– Vi jobbade för att visa att förtryck finns på flera nivåer. Kärnan var att dekonstruera förtryckets språk så att det kan växa en frihetsrörelse ur det. Vi jobbade med fysisk teater, med traumatiserade människor och fokuserade på det interna förtrycket. För att medvetandegöra människors egna berättelser på ett konstnärligt sätt. Frihetsteatern ifrågasatte ockupationen, PA, patriarkala strukturer, det klanbaserade systemet i flyktinglägren. På sätt och vis gjorde man alla komponenter av samhället till sin fiende, samtidigt som man blev en motor åt palestiniernas budskap till omvärlden.

Zakaria Zubeidi, en levande legend bland palestinierna, ville visa att teater kan vara en integrerad del av palestinskt motstånd. Och Juliano Mer-Khamis, känd regissör och skådespelare, skapade en konstnärlig kreativitet på Frihetsteatern.

– Den byggde på hans dualitet, som son till en judisk-israelisk mamma och en palestinsk pappa, säger Jonatan Stanczak som själv har en israelisk mamma.

Juliano Mer-Khamis mördades i Jenin 2011 av en maskerad mördare. Mordet är ännu ouppklarat.

– Ingen säger sig ha sett vad som hänt, ingen vill prata. Jag kan inte tänka mig något annat fall där en israelisk medborgare blir mördad på Västbanken utan att man hittat ens en misstänkt, säger Jonatan Stanczak.

Han såg det svenska kulturbiståndet fasas ut successivt.

– Ett steg var teknokratiseringen och EU-anpassningen, som bidrog till att relationen mellan oss på Frihetsteatern och svenska generalkonsulatet i Jerusalem förändrades.

Liknande erfarenheter vittnar Riwaq och andra palestinska kulturinstitutioner om, när de såg hur Sida av först effektivitetsskäl kanaliserade kulturstödet via Unesco innan det helt upphörde. Med en mellanhand från FN blev det mindre direktkontakt och mer overhead, tyckte mottagarna. En del tidigare mottagare uttrycker också sin insikt om att bistånd inte kan vara för evigt. Men kulturbiståndet ströps först när Sveriges villkor blev sådana att palestinierna vägrade gå med på dem. ”Mottagare som närmast knarkat bistånd tidigare, tackade nej”, kommenterar en källa.

Men frågan är hur palestinierna ska få ekonomisk tillväxt, när såväl företag som människor hindras av cirka 1 000 israeliska vägspärrar, ett ogenomträngligt antal byråkratiska hinder som ockupationsmakten infört, liksom en strypning av skattemedel till PA. Myndigheten är så utarmad att palestinska offentliganställda bara får ut en del av sin lön. Det tvingar exempelvis lärare att arbeta deltid. Så de palestinska barn jag träffar i gränderna i Hebron är skollediga eftersom de bara kan gå i skolan tre dagar i veckan.

Svenska regeringars intention att ”minska flummet” och professionalisera biståndet ledde till att det byråkratiserades och fördyrades, anser Jonatan Stanczak.

– För varje ny ansökan utifrån de nya direktiven blev verksamheten allt dyrare medan Sida visste allt mindre vad vi gjorde. Innan dess såg de våra produktioner, kom till premiärer och på spontana besök. Allt sånt försvann.

Dödsstöten för samarbetet med det palestinska kulturlivet var när Sida i sina avtalstexter i början av 2020-talet förde in EU-kommissionens lista över terroristorganisationer, som det är förbjudet att samarbeta med. De palestinska kulturinstitutionerna tackade prompt nej till sådana villkor. Alla berörda palestinier som jag talar med hävdar dock att det hade varit möjligt att hitta formuleringar som båda sidor hade kunnat acceptera. Men Sida var obönhörligt, säger de.

Stiftelsen A.M. Qattan i Ramallah var tidigare mottagare av biståndet till palestinsk bildkonst. Stiftelsens generaldirektör Fida Touma talar med bedrövelse om hur det svenska kulturbiståndet upphörde 2022, i samband med regeringsskiftet och en ny biståndsstrategi. Innan dess kunde utställningar arrangeras i Gaza, på Västbanken, även i det helt Israelkontrollerade Område C, och i Jerusalems gamla stad.

– Det faktum att det fanns organisationer på vår sida som kallades terrorister medan den andra sidan [underförstått Israel och våldsverkande bosättare] slapp sådana stämplar, trots ockupationen, uppfattades som väldigt förödmjukande, upprörande och påträngande. Det kändes som om vi uppmanades att spionera på vårt eget folk, säger Fida Touma.

– Vi palestinier lever trots allt fortfarande under en ockupation som vi kämpar mot. Vi måste ha rätt att säga vem som är terrorist. Vi behöver inte gå med på era definitioner. Hur som helst föreskriver våra lagar att frivilligorganisationer inte får samarbeta med politiska partier. Så det säger sig självt att vi aldrig skulle samarbeta med dessa organisationer, som också har partier.

Sida tycktes sakna viljan att hitta en kompromiss, hävdar också Frihetsteaterns Jonatan Stanczak.

– Eller så var avsikten att samarbetet skulle avslutas, säger han och tillägger att blotta tanken att Frihetsteaterns kulturarbetare skulle samarbeta med Hamas eller Palestinska Islamiska Jihad var ”fullständigt korkad”.

– Vem som helst som har någon insyn i palestinskt kulturarbete måste förstå att i Frihetsteatern medverkade de mest kulturradikala, de som stod upp mot patriarkala strukturer. Fritänkande kvinnor ledde det hela.

Khaldun Bshara vid Riwaq anser att så länge EU och dess medlemsländer inte låter kolonisering och ockupation ingå i sin definition av terrorism kan de inte få det palestinska civilsamhället med sig.

– Det är vår skyldighet att göra motstånd mot ockupation. Om vi kunde komma överens om vilka de legitima metoderna är för att göra motstånd mot ockupation kan vi hitta en lösning. Vi palestinier vill verkligen ha européernas hjälp. Vi kan inte befria oss själva utan europeisk hjälp. Eftersom EU är Israels största handelspartner finns det något européerna kan göra.

När Khaldun Bshara tänker tillbaka på Sverige och det samarbete som en gång var, beskriver han det som älskaren som försvann.

– Vi hade vant oss vid att ha denna långa och nära relation, men plötsligt vaknade vi och fann att älskaren inte längre låg bredvid oss i sängen. Det var inte lätt, säger han.

Det skedde parallellt med att de palestinska områdena blev ännu mer sönderstyckade efter bosättarrörelsens offensiv på Västbanken, understödd av Netanyahus högerregering, vilket följde på Hamas terrordåd från Gaza den 7 oktober 2023. Innan dess lanserades den nya svenska biståndsstrategin för Mellanöstern för åren 2022–2027. Där bakades biståndet till Palestina in bland övriga mottagarländer. I Tidöpartiernas biståndsstrategi nämns visserligen folkrätten, men inte ordet ockupation, som om den inte fanns.

Historikern Amos Goldberg vid Hebreiska universitetet har inte läst den svenska texten, men konstaterar att den som utelämnar ordet ockupation försöker avpolitisera frågan. Att Västbanken, östra Jerusalem och Gaza är ockuperat område har fastställts av Internationella domstolen, ICJ, som krävt att den upphör och att bosättningarna avvecklas.

– Israel och USA har lyckats koppla bort folkrätten och de politiska omständigheterna: palestiniernas rätt till självständighet och självbestämmande. Eller som filosofen Hannah Arendt uttryckte det: rätten att ha rättigheter, fortsätter Goldberg.

Dessa rättigheter, framhöll Arendt, kunde bara förverkligas inom en politisk gemenskap eller en stat. Just det saknar palestinierna, trots alla internationella utfästelser om en tvåstatslösning med säkerhet och erkända gränser för båda folken.

– Tar man bort ordet ockupation förvandlas den palestinska frågan till något som bara handlar om ekonomi eller humanitära insatser, som att människor ska slippa svälta. Men det är inte där problemet ligger, utan Israel har genom sin diplomatiska, militära och ekonomiska makt lyckats genomdriva en förfalskad berättelse och ramverk, säger Amos Goldberg.

I Hebrons gamla stad, där ockupationen känns in på kroppen, går arkitekten Nuha Dandis ofta förbi sin pappas gamla hus i Glasblåsarnas kvarter. Hon brukar stanna till och blicka upp mot övervåningen som militären stängde med en militärorder 2000. Järnbeslagen på balkongen rostar, taket läcker in och fönstren gapar tomma utan glasrutor.

– Jag tar ofta hit mina barn och visar dem huset. Och jag drömmer om att en gång dricka mitt kaffe på den balkongen.

Fotnot: UD:s presstjänst lämnar denna kommentar: Folkrätten slår fast, bland annat i en rad säkerhetsrådsresolutioner och i Internationella domstolens rådgivande yttranden, att Gaza och Västbanken, inklusive östra Jerusalem, utgör territorium som Israel ockuperar. Den israelisk-palestinska konflikten kräver en politisk lösning. Regeringen fortsätter att verka för en framförhandlad tvåstatslösning, och därmed ett slut på ockupationen. Sverige och EU är övertygade om att den enda långsiktigt hållbara lösningen på konflikten är en framförhandlad tvåstatslösning där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet.

Läs fler artiklar av Bitte Hammargren:

Cecilia Uddén: ”Hela min familj älskade Elisabeth”

Raja Shehadehs sista stig