Kolmården, vid Bråvikens branter, är spelplatsen både för Therese Bohmans barndom och senaste roman. För Sanningsberget tilldelas hon nu Vi:s Litteraturpris.

Efteråt mindes ingen vad som hade hänt på berget den där påskaftonen 1989. Killgänget hade druckit några öl, fått en ingivelse att fortsätta uppe på utsiktsplatsen – en liten karavan av cyklar och mopeder i månskenet. De kunde i efterhand inte säga om Erik ens hade varit med hela vägen upp. Men hans ljusblå Crescent med bockstyre återfanns där. Och grottan fanns ju, den som sades ha använts under häxprocesserna och som slukat kvinnorna som sänkts ner i den.

Eriks försvinnande är den mörka punkt som Therese Bohmans roman Sanningsberget graviterar kring. Och denna gåtfulla minneslucka påminner om hennes egen skrivprocess. 

– Efter jag har skrivit vet jag inte hur det gick till. Jag minns inte att jag har tänkt det som står där. För mig finns det något mystiskt i skrivandet, som jag inte riktigt kan redogöra för hur det går till. Det är en nästan hundra procent intuitiv process.

Det är en blek eftermiddag och Vi:s senaste litteraturpristagare sitter lite otippat i mitt eget vardagsrum. Tanken var att vi skulle göra intervjun hos Therese Bohman – det stora konstintresset hon delar med sin man hade väckt min nyfikenhet på vad de har på lägenhetsväggarna. Men sedan en förkylning kommit mellan deras lilla dotter och förskolan blev det alltså ett slags omvänt hemma-hos-reportage.

En annan möjlighet hade varit att mötas vid Bråvikens branter, spelplats både för Sanningsberget och Therese Bohmans barndom. Men den dörren är stängd. Även om romanens huvudperson, Eriks lillasyster Hanna, bor i samma kvarter som Therese Bohman själv växte upp i så är miljöerna byggda i minnets ateljéer, inte kalkerade på den faktiska förlagan.

– Ja, jag har gått omkring i mina minnen i stället. Det har varit fascinerande att inse hur väl jag minns pyttesmå detaljer. Jag har otroligt starka bilder av hur det ser ut, till exempel hur det gick att vicka på en liten bricka med siffror som satt på ett elskåp. Man hade sin lilla värld. Så är det inte alls med platser som jag har bott på i vuxen ålder.

Hon hade inte heller insett Kolmårdens litterära potential.

– När jag växte upp där tyckte jag att det var en ganska tråkig plats. Första gången jag hörde någon referera till Kolmården som vackert var på högstadiet. Det hade jag aldrig tänkt på. Jag har snarare varit lite avundsjuk på författare som har en speciell hembygd att förhålla sig till, att de har haft ett starkt och tydligt litterärt kapital i det. Men nu har jag förstått att Kolmården tvärtom är en romantisk plats med ett dramatiskt landskap.

Hon resonerar vidare: För henne har litteraturen alltid varit förknippad med staden. De författare hon läste som ung, i första hand manliga, begav sig till Stockholm eller Paris och skrev om hur det var att leva livet.

– Jag tänkte att det var det som var litteraturen. Om jag skulle skriva skulle det också utspela sig i staden. Min uppväxtplats var inget.

Thereses Bohmans pappa var mätningstekniker, mamman arbetade på en ekonomiavdelning.

– De är väldigt intresserade av naturen och hade mycket sådana böcker, men just skönlitteratur fanns det inte så mycket av i bokhyllorna. Pappa köpte Kitty- och Fem-böcker åt mig på antikvariat och så läste jag många Allersromaner. Jag hängde mycket på biblioteket och lånade sådant som råkade stå framme.

Via Hemingway kom jag in på riktig litteratur och jag klämde en massa klassiker

I sitt skrivande arbetar Therese Bohman som sagt intuitivt. Efter ett tag uppstår mönster, en logik som tycks finnas fördold i texten. Samtidigt säger hon sig vara intresserad av berättarstrukturer och den dramaturgiska kurvan, även om hon inte utgår från den. Den dramaturgiska kurvans struktur är upphängd på vändpunkter och just en sådan vändpunkt kan vi nu placera i Krokeks bibliotek, när Therese Bohman skulle skriva en högstadieuppsats om en författare. En pocket som stod i en bokvagn fångade hennes intresse.

– Den var rosa och gullig. Det visade sig vara Edens lustgård, Ernest Hemingways sista och postumt utgivna roman. Jag läste på baksidan att den handlade om ett triangeldrama, lite erotiskt sådär. När jag läste den var det otroligt, det var första gången jag fattade vad stil är och den påverkade mig djupt. Den utspelade sig också i en glamorös tillvaro, med vackra människor i snygga miljöer. Att den unge Hemingway var väldigt stilig, han påminde lite om Tom Cruise, hjälpte till. Men via den kom jag in på riktig litteratur och jag klämde en massa klassiker. Men det var väldigt mycket slump.

Romanen Sanningsberget inleds med något många av 80-talets tonåringar minns: Huvudpersonen Hannas väntan på Trackslistan (P3:s veckolista över de populäraste låtarna) som hon ska spela in på kassettband. Föregående lördag hade Paula Abduls Straight up tagit förstaplatsen. I den sjunger Abdul: 

”Lost in a dream / I don’t know which way to go […] Time’s standing still / Waiting for some small clue” 

Och det är rader som de fem kvinnor som har huvudrollerna i Therese Bohmans fem romaner skulle kunna nynna med i. De förenas nämligen av ett slags riktningslöshet i tillvaron, där djupare liggande livsströmmar bara drar dem med sig.

Sanningsberget är Therese Bohmans femte bok.

Man kan fråga sig vad de fem protagonisterna skulle tycka om varandra, om de hamnade i samma rum.

– Jag tror att de skulle komma bra överens. Ett slags ensamvargar, som gillar kultur allihop. Vissa teman återkommer. Betydelsen av konst och kultur och mötet med den. Hur skapar man sig ett liv? Hur blir man en egen och självständig person?

Något annat som förenar de fem är att de tar kropp genom Therese Bohmans eleganta och pregnanta stil. Som läsare känner man från första sidan att man är i trygga händer. Bohmans författarskap kan i begreppets bästa mening kallas klassisk romankonst.

Möjligen är det därför, samt att hon en tid var redaktör på tidskriften Axess, som gör att ett par recensenter kategoriserade Sanningsberget som en ”borgerlig roman”. Säkert är i alla fall att etiketten irriterar Therese Bohman.

– Vad är det som är så borgerligt med den? Jag har av vissa fått rollen som ett högerspöke i kulturdebatten. Men jag kommer inte från en kulturvärld, jag var bara intresserad av kultur, inte av politik. Som ung fattade jag inte ens att det skulle finnas något ideologiskt uppsåt i böckerna jag läste.

De två första romanerna skrevs i eftersvallet av sekelskiftets feministiska romanvåg. Men även om patriarkatet är högst närvarande i de böckerna så är kvinnornas relation till de överordnade männen komplex.

– Jag tyckte att feministiska romaner ofta hade ett slags uppbygglighet, man visste vem man skulle heja på. Så jag skrev lite retsamt om kvinnor som inte beter sig så.

Utomlands ses Therese Bohman som en profilerat feministisk författare. Till skillnad mot många andra författare, som i bästa fall får en eller två böcker översatta, finns det ett obrutet intresse för hennes författarskap i flera länder. Exempelvis valdes nyligen förra romanen Andromeda ut av USA:s prestigefyllda bokklubb Book of the Month och i år ska hennes böcker börja översättas till spanska.

– Det känns ju fint att ha lyckats formulera något som är angeläget för många, oavsett land.

För symmetrins skull kan vi avsluta där vi inledde, med Eriks oförklarliga försvinnande. Föreställningen om bergtagning är urgammal, men är som bekant ett lockande tema även i litteraturen. Men om vi tänker oss Bohmans fiktiva berg som en gestaltning av konstens mysterium, där gåtfulla saker händer utan att man i efterhand förstår hur det gick till, så får också namnet en annan betydelse – Sanningsberget. Vad slags sanning finner egentligen den författare som förlorar sig i dess inre? Det är en fråga som måhända kommer att besvaras i Therese Bohmans fortsatta författande. 

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Recension av Therese Bohmans ”Sanningsberget” i Tidningen Vi

Vi:s litteraturpris 2024 tilldelas ”Stacken” av Annika Norlin