Tom Alandh: Torgny Lindgren var värd ett Nobelpris

Tom Alandh läser Torgny Lindgren och påminns om författarens storhet – och hur han själv ska planera läsningen framåt. ”Hur många nya olästa böcker hinner jag med innan ögon och dagar tar slut”, undrar dokumentärfilmaren.

Första dagen på semestern. Om en penschis kan ha semester när man nu för tiden stiger upp på morgnarna och varje dag ligger och väntar som ett oskrivet blad, och man kan göra vad man vill med resten av sitt liv. 

Bestämde mig för att åka ner till en ö i Karlskrona skärgård där jag fick övernatta i ett litet rum i en god väns sommarhus. När jag skulle bädda sängen såg jag en bok på nattduksbordet som jag hade lånat ut för ett par somrar sedan. Det var Torgny Lindgrens Minnen som jag hade läst för fjorton år sedan, en vecka i juli 2012 i Bovallstrand, när barn och sju barnbarn kommit på besök och intagit krabbryggan och tennisbanan. Och jag kom att tänka på våra fotbollsmatcher på gräsplanen vid Lyckogatan där jag gjort så många mål, och måltiderna när svärsonens decibelmätare visade en bra bit över motorsåg. ”En underbar bok” hade jag skrivit på sista sidan. 

Och när jag satt där och bläddrade i Torgny Lindgrens skrönor och minnen blev jag fast när jag såg understrykningar jag gjort på nästan varenda sida. Och jag stannade upp och liksom sög på alla språkliga karameller, allt det komiska och bisarra i hans berättelser. Jag kunde läsa samma mening gång på gång högt för mig själv. Ibland skrattade jag, ibland ett leende. Och så ett leende till när jag vände blad. 

”Och hon frågade: Du skriver? 
Jo, sade jag. Jag dög aldrig till någonting annat. 
Skriver du någonsin ordet jag? frågade hon. 
Förr gjorde jag det aldrig, sade jag. Men jag kan komma att göra det. Och då hör man mitt språk och min röst. Eller om alltsammans bara är bokstäver. 
Allting skrivet är lögn, sade hon. Sanningen låter sig inte skrivas. Livet är obeskrivligt. Jag hoppas du har lämnat poesin bakom dig. 
Jo, sade jag, poesin har övergett mig.” 

Hela boken fylld av sådana underbara underfundigheter. Och kapitlet när Göran Tunström och Torgny gick vilse i Paris blir man lycklig av att läsa… 

”Paris är en förfärlig stad. Det stekta köttet är uselt, vinet fruktansvärt dyrt, människorna arroganta, gathörnen sneda och vinda, luften tjock av avgaser och ostronen, de vackraste ostronen i världen, är giftiga.” 

Så träffade de en fransk intellektuell med mjuk slokhatt och som bar sin cape vårdslöst slängd över axlarna och förklarade för honom att de gått vilse. 

”Ah, sade han. I Paris kan ingen gå vilse. Man befinner sig alltid i centrum. 
Vi kommer från Sverige, sade vi. Vi är vana vid raka gator och rätvinkliga gathörn. 
Och vad har fört er till Paris? 
Vi är författare, sade vi. Och jag pekade på Göran och sade: Detta är Göran Tunström. Han är en av Europas största nu levande författare. 
I så fall behöver ni inte fråga efter vägen, då måste han vara fransman. 
Nej, sade jag. Han kommer från Sunne. I den svenska provinsen Värmland. 
Från Sverige, sade fransmannen, kan inga författare av betydelse komma. Snö och alper. Och isvidder. Glaciärer. Is använder man för att kyla ostron.” 

Bara detta kapitel vore värt ett Nobelpris om inte Torgny Lindgren satt på stol 9 i Svenska Akademien. 

Att än en gång uppleva de böcker jag älskat mest under mitt läsande liv.

Bäst som jag satt där och blädderläste kom jag att tänka på de nio böcker jag tagit med mig som sommarläsning. De flesta av plikt men också några av lust efter strålande recensioner på mina tidningars kultursidor. Och så tänkte jag på min ålder och ställde frågan till mig själv: Om man fyllt 82 och dagarna blir allt kortare och dessutom försvinner med hisnande fart samtidigt som högarna av olästa böcker växer, hur många nya olästa böcker hinner jag med innan ögon och dagar tar slut? 

Är det då inte bättre att plocka fram det allra bästa ur bokhyllan, att än en gång uppleva de böcker jag älskat mest under mitt läsande liv. Göran Tunströms Skimmer, P O Enquists Ett annat liv, Lena Anderssons Sveas son, Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Sven Delblancs Prästkappan, Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Vita Andersens Håll käften och var söt, J.M Coetzees Onåd. Ja, det finns säkert hundra titlar till, hundörade, sönderlästa och understreckade böcker med både utropstecken och frågetecken i marginalen. De kommer med råge att räcka de dagar jag har kvar. Varför då köpa nya?  

Och sedan, när jag är klar med alla dessa mästerverk, hinner jag kanske läsa Torgny Lindgrens Minnen en gång till. Den allra sista bokens allra sista rader efter att ha avslutat den allra sista måltiden. 

”Ingenting är bestående, säger hon. Inte ens de värsta och tyngsta depressionerna. 
Käraste du, säger jag. Påminn mig inte!” 

Läs fler artiklar av Tom Alandh:

Därför är ”Den sista resan” en klassiker

Martina och det magiska skrattet