Tom Waits – från outsider till stjärna

Biljetterna tog snabbt slut när Dramaten meddelade att man arrangerar en rad föreställningar för att hylla musikern Tom Waits, som fyller 75 år i december. I dag älskar alla den rosslige amerikanen som blandar träskblues med känsliga pianoballader. Men så har det inte alltid varit.

Publicerades i Vi nr 10/2002.

Tom Waits ger ut två skivor, samma dag. En händelse som uppmärksammas på nöjessidor världen över, om än inte med de största rubrikerna.

Nu är det inte tilltaget att ge ut två skivor samtidigt som skapar intresse. Tom Waits har helt enkelt blivit en så stor artist också publikmässigt att en ny skiva är en händelse.

För 25 år sedan kunde han ha givit ut 6–8 skivor om dagen, utan att någon annan än de närmast berörda reagerat. Jag vet, för jag var närmast berörd. Jag tillhörde Waits-missionen, Norrlandsförsamlingen.

Jag minns inte exakt när jag första gången såg ljuset, men jag vet vad som lyste: albumet Small Change, med nattklubbsinteriören på omslaget. Artisten fångad på jobbet, men inte på scenen utan i omklädningsrummet, som han uppenbart delar med stripporna.

Bilden var säkert arrangerad, men musiken var på riktigt. Tom Waits sjöng och spelade piano, med bas, trummor och en tenorsax. Scenen var en nattklubb, men långt från den glassiga sorten. Skulle Frank Sinatra dela omklädningsskrubb med stripporna?

Small Change, som släpptes 1976, var Waits fjärde album. De tidigare hade varit förövningar, där han filat på rollen som en sentida Jack Kerouac-figur. En beatnikpoet, komplett med cigaretter, whiskey och bopskägg, som rörde sig bland de udda existenserna på bakgatorna, på syltorna där kalvkotletterna bankade skiten ur kaffet som var för svagt för att kunna försvara sig.

Det där med kotletten och kaffet är hämtat från Nighthawks at the Diner, en tidigare skiva inspelad med publik på lokal. Där är Waits lika mycket ståuppkomiker som sångare – låtarna blir nästan störande inslag i underhållningen.

Med Small Change fick han ihop det – bokstavligen. Här hade han tonsatt också mellansnacket – den halsbrytande ordkonsten hade blivit sångtexter. Texterna fanns på skivomslaget. Alla utom en – den sanslösa Step Right Up, där Waits som en tidig rappare river av alla tänkbara reklamfraser. Och en hel del otänkbara – åtminstone med rådande moralnormer. Den som var intresserad av texten kunde i alla fall skriva till Tom Waits, adress Tropicana Motel, West Hollywood, så skulle han skicka den.

Kul skämt, tänkte jag. Vad jag inte visste då var att han faktiskt under flera år bodde i en skrubb på detta motell, och gjorde allt för att i verkligheten leva upp/ner till det liv han skildrade på Small Change.

När jag hörde Small Change visste jag över huvud taget inget om Waits och vad han tidigare gjort. Jag hörde bara det jag hörde, en blandning av hejdlös humor och hämningslös sentimentalitet, framförd av en rökraspig röst till jazzigt komp. Ståupparen som vågar vara skamlöst romantisk. I myggjagare och svarta stuprörsjeans.

Det var inte ens otidsenligt. Det var enastående. Jag vet inte om det var avsikten, men Waits hade hittat en nisch där han var garanterat ensam. Han hade inte ens någon publik att tala om. Vi fanns, men vi var få.

Jazzdiggarna – där han borde gå hem, kan man tycka – var inte intresserade. Den publik Waits hade fanns i rocklägret bland sådana som jag – men den var långt mindre än vad han förtjänade. Det är ur sådana omständigheter som missionärer föds och hämtar sin näring.

Men hur skulle en Waits-missionär gå till väga? Humorn var inget problem. ”Han är rolig”, kunde man till exempel säga. Men hur förklarade man det där andra – de där känslomässiga stormarna? I en musikalisk omgivning som bestod av skramlig punkmusik, pompös symfonirock och rester av präktig progg, var det inte lätt att övertyga folk om det förträffliga i gråtmilda sånger om stora känslor. Ibland var det svårt att övertyga sig själv. Känslopjunk ska man passa sig för, hade ju Myrdal lärt mig.

Men det måste göras. Jag predikade privat och tog alla chanser jag fick att rekommendera Waits i de musikkrönikor jag skrev på den här tiden.

Resultatet blev på sin höjd en viss inre tillfredsställelse – inte illa i sig, men långt ifrån allt för någon som var kallad.

Ändå gjorde Waits allt för att underlätta för mig. Hans sätt att överleva i branschen liknade inte andras. De flesta artister slår igenom med något fräckt nytt, och fortsätter med det medan rockhistorien går vidare i vänsterfilen. Waits gjorde tvärtom. Från en position som musikalisk antikvitet, jobbade han sig framåt i musikhistorien, med landmärken som upptäckten av elgitarren 1978. Waits musik började alltmer låta som all annan musik, och han var bland de första att inse det. Därför gjorde han 1980 Swordfishtrombones – en skiva som var så konstig att ingen skulle köpa den, enligt skivbolaget som vägrade ge ut den.

Det slutade med att Waits bytte bolag, och att vi fick höra skivan. Och visst var den konstig, åtminstone ovanlig. Waits hade rest sig från pianostolen, samlat ihop blås, slagverk och diverse udda instrument och arrangerat en musik som fick lyssnaren att tänka på Kurt Weill snarare än Hoagy Carmichael. Det var glest och knyckigt, förbluffande och fascinerande. Och naturligtvis en utmaning för Waitsmissionen. Med en enda skiva skakade Waits av sig poppubliken han fått på senare tid.

Men den som gråter för sånt, har ingen plats bland oss missionärer. Vi vill känna motvinden fläkta i pannan. Visst skulle Waits ha en publik, det var själva syftet med verksamheten. Ju större desto bättre – men den skulle bestå enbart av finsmakare som jag. Att Waits skulle samsas i skivbackarna med Billy Joel och Julio Iglesias var ett öde värre än döden. Hur jag tänkt få ihop den där ekvationen funderade jag nog inte ens på. Jag var missionär, inte matematiker.

Nu var Joel-risken avvärjd. Waits fortsatte på den inslagna vägen, med Rain Dogs, om möjligt ännu bättre än Swordfishtrombones och Frank’s Wild Years, som kändes som en stor besvikelse.

Det var något som inte stämde. Waits spelade rollen som Waits – vilket han kanske alltid gjort, men inte som här på amatörskådisnivå.

Flera av låtarna var skrivna tillsammans med Kathleen Brennan, hans fru sedan några år tillbaka. Var det rent av så att vi hade ett nytt Ono-fall här? Yoko Onos skadliga inverkan på John Lennon hade jag erfarenhet av i ett tidigare musikliv. Fanns här en parallell?

Så här i efterhand kan man säga att det var rätt omoget tänkt. Den enda likheten fanns i min egen reaktion: Här skulle inte komma någon utomstående och kollra bort mitt missionsobjekt, och sno åt sig inte bara objektet utan också äran.

Kathleen Brennan är snarare värd all heder, både för att deras fortsatta samarbete gett utmärkt resultat, och för att hon fick lite ordning på artistens rätt kaotiska liv. Att leva som Jack Kerouac var inte hälsosamt. Det hade Kerouac redan bevisat.

Waits och Brennan träffades när Waits gjorde musiken till Francis Ford Coppolas film One From the Heart (med den något mindre lyckade svenska titeln Älskling, jag hatar dig). Han fick också en liten biroll i filmen – något som blev början på en alternativ karriär.

Han har skrivit filmmusik, men också musik till teater-föreställningar – bland annat gick en svensk version av The Black Rider på Dramaten i Stockholm 1997.

Men framför allt – han har långsamt men säkert vidgat sin publik. Han fyller inte Råsunda, men väl Cirkus. Första gången han spelade i Stockholm räckte Jarlateatern.

Som aktiv i Waits-missionen skulle jag givetvis finnas på plats på Cirkus när han kom hit 1999 – det var 13 år sedan vi sist möttes (Konserthuset 1985).

Så var i alla fall planeringen, tills jag fick höra biljettpriset: 650 kronor. Utan större kval bestämde jag mig för att avstå. Det var inte pengarna i sig – jag hade under åren plöjt ner så mycket pengar på Tom Waits att jag kunde plöja lite till. Nej, det var bara så att jag nu fick bekräftat det jag egentligen vetat rätt många år. Tom Waits är stor nu, och klarar sig själv. Han behöver inte mig längre.

Läs mer om musik:

När punken fyllde 40 – och London hyllade sitt slödder

Winnerbäck öppnar upp i ny bok om turnélivet