Udda föreningar hyllas i ny bok

  • 28 feb 2024
  • 10 min
Udda föreningar hyllas i ny bok
Redaktionen Vi

Lyssna på artikeln

Nästan en tredjedel av alla vuxna svenskar är med i någon av de omkring 200 000 föreningar som finns i vårt land. I en ny bok av Jonas Nordling får vi stifta bekantskap med några av de mer udda sammanslutningar som funnits genom åren.

Fotnot: Detta är ett utdrag ur Jonas Nordlings bok Sygruppen Hjälpsamhet – och tio andra föreningar du inte visste existerat som kommer ut på Atlas förlag 28 februari. Boken bygger på stadgar, protokoll med mera som finns på Arbetarrörelsens arkiv.

26 juli 1950 gick strömmen i västra Stockholm. Hela Ulvsunda industriområde drabbades, liksom halva grannkommunen Sundbyberg. Det föll på förmannen Arne Ericsson vid Stockholms elverk och hans kollega att ta verkets radiobil nummer 62 för att i full fart ta sig till elstationen i Ulvsunda och därefter vidare till elverket i Sundbyberg.

I stressen ville det sig dock inte bättre än att Ericsson körde på en personbil så kraftigt så att denna välte på sidan. Ingen person kom till skada, men det blev förstås ett polisärende. Arne Ericsson dömdes till 90 kronor i böter för att ”ej bromsat i tid”. I förhöret framkom att han bländats av solen och samtidigt missat bromspedalen. Arbetsgivaren ville inte stå för dessa böter, trots att olyckan inträffat i tjänsten.

”Inom vårt yrke blir faktiskt bilkörningen en bisak”, skrev Arne Ericsson då i ett brev till arbetsgivaren där han även påpekade att det är svårt att koncentrera sig som förare och samtidigt prata över radio. Dessutom sattes man löpande i olika bilar, helt utan introduktion.

Men Arne Ericsson talade för döva öron, precis som många av hans kolleger tidigare. Alla hade de fått böter för olika trafikförseelser, inte sällan orsakade av arbetets krav. Att regelbundet köra för fort och mot rött ljus ledde till ovälkomna utgifter.

Sverige har en lång historia av föreningsliv. I bild Stigfinnarna, förmodligen Sveriges äldsta orienteringsklubb som bildades 1933. // Foto: TT

Men för Arne Ericsson och hans olycksbröder fanns en räddning: Körkunniga arbetstagares stödförening.

Det första svenska körkortet utfärdades 1902. Då fick en fabrikör Hahn i Örebro tillstånd att använda ”en så kallad Automobilvagn” men bara ”under villkor att sökande vid åkningen, (som ej finge äga rum på torgdagar), iakttaga största försiktighet”.

1907 bestämdes att alla bilförare måste ha körkort. Men först 1916 beskrevs i lag vad en förare egentligen skulle kunna. Från början krävdes bara kunskap om själva fordonet och de ytterst få trafikregler som då gällde. Men från 1920 infördes både ett praktiskt och ett teoretiskt prov.

1923 ökade kraven. Nu krävdes att vara såväl en god förare som väl förtrogen med fordonet. Men inte förrän 1948 ställdes krav på körskicklighet, försiktighet och förmåga att undvika olyckor. I takt med att kraven på bilförare skärptes ökade även straffkatalogen och framför allt ökade antalet trafikförseelser. Och det var i denna kontext som Körkunniga arbetares stödförening grundades 1932.

Ändamålet var tydligt. Arbetstagare med körkort, som var medlemmar inom fackförbundet Kommunal och dessutom anställda inom Stockholms elverk, kunde genom denna förening få hjälp med att betala fordonsböter som de drabbats av i tjänsten. Och som arbetsgivaren vägrat betala.

Det handlade dock inte om alla sorts böter. Bot vid fortkörning ersattes endast efter sluten omröstning. Och böter där föraren varit berusad ”tager föreningen ingen befattning med”.

Antalet medlemmar första året var visserligen inte större än 51, och tillväxten blygsam. 20 år senare var de drygt 70. Men antalet utbetalningar de första åren var desto fler. Det fanns uppenbart ett behov av stöd för de körkunniga elektrikerna, något som dock skulle förändras rätt omgående.

Under kommande decennier puttrade föreningen på likt en bil som får årlig service

Redovisningarna vittnar om allt fler år då ingen medlem behövt hjälp att betala sina böter. De enda utgifterna är olika former av arvoden för styrelse och revisorer. (Ett år är den enda utgiften utöver arvoden en portfölj till sekreteraren. Kassören får inköpsuppdraget, men vad det blev för sorts portfölj får vi aldrig veta.) Därför uppstår ett visst överskott i föreningen, som investeras i obligationer. Placeringen av dessa tillgångar kommer småningom avgöra föreningens öde.

Obligationerna var inte bara en tillgång i sig. De årliga utdelningarna hade blivit en betydande intäkt för föreningen. Inte minst eftersom det hade blivit allt svårare att få in medlemsavgifter. Å andra sidan blev det alltmer sällan de egentligen hade några större utgifter. Under kommande decennier puttrade föreningen på likt en bil som får årlig service, men sam tidigt ofrånkomligen blir allt äldre.

På årsmötet 1980 närvarade 19 personer. Beslut fattades om att betala ersättningar till tre medlemmar: Härje Johansson hade kört mot rött ljus på Sankt Eriksgatan. På samma gata hade Nils Bertil Ekström kört tjänstebilen med släckta lyktor, medan Rolf Jonsson hade glömt lyset på stegbilen vid körning på Torsgatan. Alla fick hälften av bötesbeloppen ersatta.

Dessa tre körkunniga arbetare skulle bli föreningens sista mottagare av stöd.

Den 19 september 1983 sammanträdde föreningens styrelse. Det var nu snart ett år sedan de träffats senast och det kortfattade protokollet innehöll endast ett ärende. Under sommaren har Kommunals fackföreningsexpedition haft inbrott:

”I samband med detta har vårt kassaskåp öppnats och obligationerna stulits.”

Någon försäkring tycks inte ha funnits, men styrelsen beslöt ändå att polisanmäla stölden. Som alltså skett flera månader dessförinnan. I den sena anmälan kan de inte ens ange stölddatum. Det hade tagit dem en månad att över huvud taget upptäcka att något var borta. Men de visste mycket väl vad som hade stulits: 60 obligationer, motsvarande 7 000 kronor i dåtidens värde (omkring 21 000 kronor år 2023).

Sjunde oktober 1983 genomförde föreningen sitt sista årsmöte. Då hade det gått tre år sedan någon medlem senast hade behov av stöd. Och som bekant hade tillgångarna dessutom stulits. Det var bara att lägga ner.

Stockholm, 2003. Massplankning i T-centralen av planka.nu. Föreningen vill se nolltaxa i form av en skattefinansierad kollektivtrafik. // Foto: TT

Vän av ordning hade säkert applåderat insomnandet, om denne överhuvudtaget hade känt till föreningens existens. Böter ska ju vara avskräckande, inte motarbetas på detta sätt. Därför provocerar bötesföreningar, i dag kanske mer än någonsin. Jämför till exempel med tonläget i samhällsdebatten häromåret kring föreningen planka.nu, som länge propagerat för en fri kollektivtrafik i huvudstaden och genom ett liknande system ersatt sina medlemmars böter.

Men det är nog inte så vi ska minnas Körkunniga arbetstagares stödförening. De stod inte för civil olydnad. De kämpade mot en arbetsmiljö där stressen ibland ledde till att lagen kom i andra hand. Att glömma lyset kan visserligen kännas löjeväckande i backspegeln (passande metafor). Men då ska vi veta att lagen om halvljus infördes först på 70-talet, och alltså var relativt ny när medlemmarna fick sina sista stöd.

Och framför allt: Än i dag finns arbeten där stress och beställarkrav gör att medarbetare bryter mot lagar och förordningar. Kanske kan dessa finna inspiration i Körkunniga arbetstagares stödförenings relativt långa historia.

Tipset är dock att i så fall hålla bättre koll på sina tillgångar.


Läs mer:

Anders Hansson: ”Det är en ständig kamp”

Jonas Jonasson dödförklarades i DN: ”klump i magen”

Fler utvalda artiklar