Umberto Eco: ”Milano kan få en att falla ner i djupaste ensamhet”

Kristina Kappelin får en exklusiv stadsvandring av Umberto Eco, hängiven milanes sedan 1956. Under sommaren återpublicerar vi klassiker ur Vi Läsers artikelserie På drift, där turistorterna möter litteraturen.

Ursprungligen publicerad i Vi Läser #3 2015.

Har ni inte läst skylten?

Kvinnan, som är liten och rund, kommer ut ur en gammaldags glasad portvaktsbur. Jag tycker det ser ut som om hon har risgryn mellan tänderna och det står mycket riktigt en tallrik rykande risotto på det rankiga bordet hon just har rest sig från.

– Det är stängt. Stängt för renovering. Vi öppnar igen i september.

I milanesi brukar inte vara så här burdusa. Jag blir nästan utslängd ur det vackra huset på Via Morone, där Alessandro Manzoni på 1820-talet skrev den moderna italienska litteraturens roman per eccellenza, De trolovade. Hans hem är öppet för allmänheten som museum och jag tänkte att detta måste vara mitt första mål på en litterär resa genom Milano.

Men jag får alltså vända i dörren och går vidare för att titta på fasaden mot Piazza Belgioioso, som i modern tid är känd för helt andra händelser och människor. I palatset som har gett torget sitt namn, sköt sig en av Italiens mest kända näringslivsprofiler under de stora korruptionsutredningarna i slutet av förra seklet. Åklagarna avslöjade Milano som Tangentopoli, mutornas huvudstad, och rättegångarna gav upphov till en ny fas i italiensk politik. Den så kallade Andra republiken skulle dock visa sig ännu värre än den första, med Silvio Berlusconis uppgång och fall.

Den levnadsglada, hänsynslösa, skrupelfria och stormrika mediemagnaten skulle ha kunnat stiga rakt ut ur en roman om Milanos moderna rövarbaroner. Han skymtar fram här och där i Umberto Ecos nya bok Upplaga Noll. Där är han den lätt maskerade ägaren till en tidning som har anställt en liten grupp journalister för att producera några innehållsskisser. Tidningen ska heta I morgon för att ge sken av att ta nyheterna ett steg längre, jämfört med vad läsarna har sett på tv kvällen innan. Sanningshalten är en annan historia. Chefredaktören uppmanar sina medarbetare att hitta på och brodera ut.

Upplaga noll är en satir över den italienska medievärlden, som Eco kan på sina fem fingrar. Han kom till Milano från Turin 1954 för att börja arbeta på det statliga tv-bolaget RAI. Sedan dess har han samarbetat med otaliga tidningar och tidskrifter, vid sidan av undervisning och skrivande.

– I boken har jag specialiserat mig på en viss sorts journalistik som kallas smutskastningsmaskinen (la macchina del fango) i Italien, alltså när man ödelägger sin motståndares anseende. Det är inte bara ett italienskt fenomen. En gång i tiden sköt man politiker man inte gillade, som Lincoln eller Kennedy. Från Clinton och framåt tar man reda på vad de gör i sängen.

Vi sitter i Umberto Ecos vardags­rum i lägenheten i centrala Milano. Eco är född och uppvuxen i Piemonte. Men vid det här laget är Milano i alla avseenden hans hemstad. Här är hans två söner födda och här är han mer än någon annanstans il Professore, Professorn med stort P. Väggarna är täckta av modern konst och lite varstans står udda föremål som passar bra i en semiotikers salong; snäckor, torkade granatäpplen och Johannesbrödskidor, underfundiga träskulpturer, utsökta kopior av tideböcker (illustrerade böneböcker). Korridoren till höger leder till ett stort privat bibliotek där Umberto Eco skriver. 

Vi resonerar om en komplotteori om Benito Mussolinis död, som en av huvudpersonerna i Upplaga Noll dukar upp. Liket, som hängdes i anklarna på Piazzale Loreto i Milano 1945, var inte diktatorn utan hans dubbelgångare. Boken innehåller utdrag ur det sanna obduktionsprotokollet. Det visar att det faktiskt var omöjligt att identifiera den illa tilltygade kroppen. 

Italien är intrigernas förlovade land. Jag frågar om det finns många teorier kring Mussolinis död.

– Nej, det här har jag hittat på. Jag letade efter misstänkta sammanhang. Då hittade jag uppgiften att Mussolini vägrade att träffa sin hustru och sina barn när han flydde till Como för att undkomma arrest. Man tar alltså en hög händelser som verkligen har skett och sätter ihop dem på ett nytt sätt. Därmed skapar man en helt annan och trovärdig historia.

Umberto Eco drar fram en essä av Karl Popper för att förklara komplottsyndromet som ju bland annat grasserar i sociala medier. 

– Det är svårt att föreställa sig att underbara eller hemska saker sker av en slump. När de Röda brigaderna kidnappade politikern Aldo Moro skrev tidningarna att det var omöjligt att en grupp 30-åringar skulle kunna genomföra ett så perfekt bortrövande. Det måste ha funnits en grande vecchio bakom kulisserna, någon som höll i trådarna. Saken var så ofattbar att man sökte efter en enklare förklaring. Detta kan leda till rena rama sjukdomen. Jag har ett motto för det: ”Alla de som lider av paranoia förföljer mig!”

Umberto Ecos nya roman utspelar sig i den äldsta och vackraste delen av Milano kring ”de fem gatorna”, Via del Bollo, Via Santa Marta, Via Santa Maria Podone, Via Santa Maria Fulcorina och Via Bocchetto. Eco säger att han läste böcker om det okända Milano för att hitta suggestiva miljöer.

Jag trodde det var era favorit­ställen.

– Nej, nej, säger Eco. 

Det tog 35 år innan han verkligen började känna sig hemma i Milano. Då flyttade han till centrum, slutade att använda bilen och började promenera. Liksom en gång Strindberg och Fellini, skräder han inte orden om Rom.

– Rom är som en hora som tar emot en med särade ben. Men Milano är en stad som kan stöta bort en och få en att falla ner i den djupaste ensamhet om man inte känner någon. Här umgås man i salonger, företagarna för sig, journalisterna för sig, intellektuella för sig.

Nu börjar den omöjliga uppgiften att få Umberto Eco att avslöja sina smultronställen. Han blir lite irriterad över att svara på frågor som han uppenbarligen tycker man borde ställa till Turistbyrån, inte till en av Europas mest kända intellektuella.

Och när ni promenerar, vart går ni då? 

– Vem har sagt att jag är ute och promenerar?

Det har ni själv sagt. Ni slutade använda bilen och började promenera.

– Nåja, ingen särskild stans. Jag går runt i centrum.

Kan ni tipsa oss om era bästa bokhandlar?

– Nää, de håller ju på att stänga allihop! 

Han höjer rösten. Till slut får jag ur honom att han varje kväll vid sextiden brukade gå till ett antikvariat vid Piccolo Teatro. Det ägdes av en man från Neapel som hade varit korrespondent i Moskva under Sovjettiden. I bokhandeln samlades Milanos bibliofiler och gick sedan ut tillsammans och drack en aperitivo. En Spritz ska det vara i Milano, en Campari soda eller en Negroni. 

Men nu är antikvarien död och baren nedlagd. Efter oändligt lirkande får jag fram att herrarna ibland ses på ett nytt ställe på Via Dante.

Vill ni inte säga vad det heter? Ni minns kanske inte?

– Jo jo. Och ni ska väl bara skriva om detta i Sverige, så det är väl ingen som kommer dit och stör. Bar Milano.

Vi tar en kort promenad till Castello Sforzesco, dit Leonardo da Vinci kom 1482 för att arbeta vid furste­familjens hov. Milanoresenärer med smak för litteratur får inte missa ett besök på Biblioteca Trivulziana på borggården La Rocchetta. Här finns bland annat handskrivna blad av Dante och Leonardos Codice Trivulziano. Den som behöver anlita skrifterna för ett forskningsprojekt, kan i mycket speciella fall få se originalen. 

Bibliotekets chef Isabella Fiorentini smälter likt en kameleont in bland hyllorna. Jag frågar vilka böcker hon själv helst tar fram och tittar på.

– Tideböckerna. Vissa har handmålade illuminationer, andra är tryckta och kompletterade för hand. 

Jag kommer att tänka på munken i Rosens namn som arbetar med just detta. Intet ont anande påbörjade Eco den genre som har gjort Dan Brown världsberömd. Jag frågade om det när vi satt i Ecos salong.

– Dan Brown har ingenting med Rosens namn att göra. Han är som en figur i Foucaults pendel, en sådan där som besöker ockulta bokhandlar, läser en massa dumheter och tror att det är sant. När jag träffade honom sa jag: ”Det är jag som har uppfunnit er!”

Vi tar avsked vid slottet medan nordanvinden sliter i min schalett och får hans hatt att flyga av. 

Jag styr stegen till Taverna Moriggi, trots att Eco säger att maten där är helt förfärlig. Journalisterna i Upplaga Noll går dit och äter. Det är ett sådant där utskänkningsställe där tiden verkar ha stått stilla, murrigt och slitet och just därför oemotståndligt. Den som vill spionera på Umberto Eco gör nog bättre i att uppsöka Ristorante Quattro Mori på Largo Maria Callas som har en fin trädgård, eller Al Matarel på en tvärgata till Corso Garibaldi. 

Jag provar Moriggis risotto alla milanese con ossobuco, det mest milanesiska som finns. För mina smaklökar är det helt i sin ordning. 

Litteraturagenten Marco Vigevani sitter vid ett bord med ett bullrigt sällskap. När jag berättar om mitt litterära resereportage, bjuder han in till sitt trevliga, röriga kontor runt hörnet. Vigevani ställer fram kaffe, berättar om den aktuella litteraturscenen och talar sig varm för den 34-årige Giorgio Fontana som överraskande vann det prestigefyllda Campiellopriset förra året med romanen Morte di un uomo felice (”En lycklig mans död”). Han lär vara en av flera författare som då och då sitter och skriver på Caffé Cucchi. 

Jag viker ner mot affärsgatan Via Torino och följer den till den tar slut vid Corso Genova. Där, på ett hörn, ligger Cucchi som ett vykort från 1950-talet, med vaniljgula väggar i kristallkronors milda sken. Två kypare i övre medelåldern blir lätt irriterade när jag stör deras samtal genom att beställa en espresso. 

Caffé Cucchi gör sig inte till. Ägarens dotter Laura Cucchi vägrar vänligt men bestämt att tala om etablissemangets stammisar. 

– Vi har alltid följt policyn att inte avslöja vilka våra konstnärsgäster är. Det är därför de kommer hit, för att de vet att de får vara i fred här.

Varför är människan det enda djur som ler och skrattar?

Den som vill spana in kulturkändisar får alltså slå sig ner vid ett bord, mumsa på en liten risbakelse eller tårtbit och lämpligen ta med sig en bok för att få tiden att gå. Giuseppe Ungaretti älskade Cucchi och i dag kan man bland annat skymta regissören Gabriele Salvatores här. 

Cucchi är som Milano, slutet, tillbakadraget och omvänt snobbigt. Ingenting syns på utsidan. Allt är vänt inåt, de eleganta trädgårdarna bakom de stela fasaderna, kashmirfodret i rockarna, agget och passionerna, bok- och konstskatterna som staden liksom i förbigående upplyser resenärer om.  

Min sista anhalt är Chiesa di San Bernardino delle Ossa, även den omnämnd i Upplaga Noll. Kyrkans så kallade Benhus har flinka munkhänder dekorerat med dödskallar och benknotor från de spetälskas kyrkogård som låg i närheten. Skenben, korsben, höftbenskammar och kranier är arrangerade i en morbid rokoko, som får blodet att isas i ådrorna. 

Samtidigt måste man le här inne, för möjligen är detta även ett uttryck för munkarnas makabra humor. Det är som om Umberto Eco stod bakom mig, i sin lodenrock med pelerin, sin hatt och sin käpp.

”Varför är människan det enda djur som ler och skrattar? Därför att det är det enda djur som vet att det ska dö”. 

Läs fler artiklar ur serien:

Äktenskap, missbruk och abort – på besök i Tove Ditlevsens barndomskvarter

En ren tequila till lunch i Mexico City