Utan internet fick jag tillbaka livsglädjen

En ofrivillig vecka utan internet. Tortyr? Välsignelse? Christian Daun gör en skrämmande upptäckt.

Min bostadsrättsförening bytte internet-leverantör härförleden, och jag var inte hemma när de nya routrarna delades ut. Plötsligt är jag utan wifi. Inga problem! En generös mängd data ingår i mitt abonnemang. Efter att ha surfat upp mina återstående gigabytes på knappt två dagar är det emellertid slut i rutan på riktigt.

Där och då inleds min tillvaro som amish.

I de vardagliga andningshålen mellan matlagning och undanplockning sträcker jag mig reflexmässigt efter telefonen. Men nej. Ingen Wordfeud, inget mysigt slökollande av fotbollstabeller i text-tv-appen, ingen milt aggressionsframkallande domedagsscrollande på Facebook eller Instagram. Ingen snuttefilt. Ingen sedvanlig belöning för väl utfört dagsverke.

TV:n funkar inte heller, så jag kan inte ens zappa. Det känns ungefär som att vara utan snus. Någonting fattas. Ett otillfredsställt behov. Det går, jag överlever, men angenämt är det inte. Ett stickande kli i armen, fantomsmärtor nästan. En kväll, efter att barnen somnat, kollar jag igenom min bildbank, bara för att tillfredsställa den fysiska delen av beroendet. 

Sorgligt eftersom det är sant.

Om dagarna har jag för mycket att göra för att följa upp vad som händer med modemet. Jag hinner klart med många punkter på att-göra-listan men når aldrig fram till den där det står FIXA MODEMET.

Dagarna går och jag förblir utloggad. Min son, som tvingas spela Playstation offline, är inte nådig i sina fördömanden. Hur kan jag inte ha löst det här, hur! Strunt i att jag inte har råd med villa och pool – denna internetlöshet är mitt verkliga brott mot barnkonventionen. Och allt det lyckas han säga blott med en blick.

Själv upptäcker jag att jag trivs som fisken. Efter att ha slitit plasten av och bläddrat i de nummer av tidningen Buffé jag aldrig annars har tid för vänder jag uppmärksamheten mot de boktravar som belamrar snart sagt varje möbel i mitt hem. Mitt utspridda bibliotek. Mitt dåliga samvete. Jag plockar upp en roman på måfå, Skimmer av Göran Tunström, och stryker bort ansamlingen av damm från pärmen. Vips sugs jag in i berättelsen om den isländske unge mannen som lever i skuggan av sin färgstarke far, levnadskonstnär och radioprofil. Vilket underbart temperament! Bokens helt analoga livsglädje smittar av sig.

Jag funderar på att lägga ut något på Insta, skryt i humor-kamouflage, men just det, det kan jag ju inte!

Så pass att jag nästa dag längtar efter kvällens lässtund. Hög på min egen präktighet åker jag ut till koloniområdet nere vid sjön och plockar nyutslagen löktrav. Hemma mixar jag till en rent sagolik pesto. Nästa kväll rostar jag grön chili. Det blir kanon, det också. När jag mortlar de små spröda frukterna utsöndras en rökaktig sötma, det luktar ancho-chili. Jag funderar på att lägga ut något på Insta, skryt i humor-kamouflage, men just det, det kan jag ju inte!

Plötsligt måste mitt livsinnehåll vara gott nog i sig. Vilket känns både rimligt och sunt.

Efter några dagar mår jag fysiskt annorlunda. Någon regelrätt detox är det inte tal om, jag jobbsurfar i Farsta Centrum, varje dag, men i hemmets trygga vrå är det 1988, eller, ja, något annat lekstint barndomsår skonat från internet. Fredad zon. Stiltje och ro i den bröstkorg som annars kvider och bultar. Vardagsmys istället för de sunkiga äckelkänslor som infinner sig när jag avslutar min dag med intighet framför telefonen. Jag känner mig duktig, sund. Jag känner mig glad.

Min son kräver som vanligt att jag ska engagera mig i hans Playstation-spelande, att jag ska heja på hans lag, vara manager. Kan jag väl. Har ju faktiskt inget bättre eller sämre för mig. Jag går in för det, kommer med inspirerade förslag på vilken mittbacksvärvning som kan höja lagets nivå, matchcoachar och håller på. Det är mysigt. Plötsligt är det vårt lag. Plötsligt är vårt lag något att prata om; spelstunden också den något att längta till. ”Blir spännande ikväll, tänk om vi kan sluta topp-4!”. Hur ofta umgås vi så här, helt utan distraktioner, annars?

Det minimum av skärmtid som förekommer är försvarbar skärmtid. En kväll följer jag och barnen Eurovision-semin via min sons telefon. Han är den enda som har surf kvar så vi trängs kring den lilla skärmen som 50-talsbarn framför en knastrande radio. Det är första gången på länge vi tittar på samma sak. När vi unisont hejar fram Kaj i semin har jag en hand över, vilken jag använder den till att stryka min dotter över armen. Hon är mycket lenare än den lortiga glasskärmen på min smartphone.

Det är ju så här jag ska leva! Alltid. På fem dagar läser jag ut två böcker. Ett snitt min internet-junkie-inkarnation bara kan drömma om. Den andra boken jag läser handlar om Hemingway. A.E. Hotchners närgångna biografi blottlägger författarens leverne. En del tröttsam machismo, men Ernests förmåga att suga märgen ur livet inspirerar. Det är hisnande att tänka på vad som hänt om en lebeman som Hemingway utsatts för internet. Hade han valt bort tjurfäktning, björnjakt och hästkapplöpning för att istället okynnessurfa Linkedin?

Det är frapperande. Tänk så svårt människolivet kan vara! Tänk vilka luriga utmaningar som finns inbyggda i existensen. Jag behöver alltså hjälp för att leva autentiskt. ”Autentiskt”, det är ett stort ord som existentialisterna svänger sig med. Vad jag menar är att leva sant, i enlighet med mina önskemål. Mellan oss och det liv vi önskar leva står rovdrift, beroenden och lömska distraktioner. Om det inte vore för den förklädda välsignelse min internetlöshet visar sig vara, hade jag alltjämt surfat bort dagens slut. Utan tvivel. Jag faller konstant till föga, blir ett offer för mina lägsta drifter.

Efter en vecka uppsöker jag en Telenor-butik. De ber så hemskt mycket om ursäkt. Vad sa jag nyss: En vecka utan internet!? Expeditens medlidsamma blick antyder att jag måste ha varit med om tortyr, om skendränkning. I väntan på ny router kopplar hon flinkt in ett e-simkort som gör att jag från och med nu har obegränsad surf. Yes, utbrister sonen. Fan också, tänker jag.

En färsk undersökning visar att nästan hälften av alla ungdomar i åldern 16 till 21 skulle vilja leva i en internetfri värld. Intressant nog välkomnar de också extern hjälp för att bli kvitt glädjelöst surfande. Hälften av de tillfrågade vill se restriktioner som begränsar åtkomsten till vissa appar efter klockan tio på kvällen. Jag önskar att mina livsomständigheter tillät ett fortsatt analogt liv. Det gör de dessvärre inte. Jag måste mejla och googla i jobbet.

Återigen utlämnad till min självdisciplin alltså. Det lär gå åt helvete, som vanligt. Men jag är tacksam för denna analoga respit. Jag fick syn på något som jag troligtvis lär glömma lika kvickt igen. Men nu vet jag i alla fall att utvägen finns. Det här var inget slappt journalist-experiment i stil med ”Christian Daun testar att leva utan internet en vecka”. Det här var på riktigt, slumpens försyn. Det här var mitt liv bara, och det var en ovanligt fin vecka.

Läs mer av Christian Daun:

Lars Trägårdh: ”Sverige är fullständigt bisarrt”

Ulf Brunnberg: ”Ingen ska pissa på mig”

30 år sedan Cobain dog – Christian Daun missionerar fortfarande