Jason Diakité, med artistnamnet Timbuktu, gav 2016 ut boken En droppe midnatt. Han söker sina rötter i den amerikanska södern, i Harlem, i New York och i uppväxtens Lund. Är han amerikan eller svensk, svart eller vit? Boken har även givits ut på lätt svenska för att användas i skolor och kommer nu på engelska. I utdraget som du får ta del av här reflekterar han kring ras och hudfärg. Kapitlet heter Raspoesi.

Jag är svart, fast färgen på min hud är brun. På långt håll syns det först att jag är kort eller vertikalt utmanad som jag eufemistiskt uttrycker det. Det har jag fått från både mamma och pappa. Så fort jag kommer inom synhåll blir det tydligt: att jag inte är vit. Det kommer från pappa. Jag är ljusare än han, mörkare än mamma.

Min svarthet är ofrånkomlig. I det förra sekelskiftets USA hade man kallat mig Negro. Så har jag titulerats även i nutidens Sverige. Det har tagit mig tid att bära min färg. Jag blir bättre på det för varje dag. Intalar jag mig själv.

Ibland fastnar min blick på mina händer, dessa nästan ständigt synliga ändarna på mina armar. De är bruna men i det bruna finns också något rött, även lite gult och venerna som väver över mina handryggar ger mig ett korsvirke av grönt. Men i färgen finns också vitt. Den där fläcken precis under mitt högra pekfinger till exempel, är fortfarande vit. Fläcken jag som åttaåring så innerligt bad om att den skulle växa för att helst täcka hela min kropp. Göra mig vit.

Vad är ditt arv? Var kommer du ifrån … egentligen? Varifrån är dina föräldrar? Är du indier? Är du från Thailand? Du är marockan, va? Latinamerikan eller hur? Är du från Colombia? Du är väl en … mulatt?

Mulatt. Har jag aldrig kallat mig. Ordet som betyder mulåsna. Jag har svårt att identifiera mig med ett ord myntat av de som ägde mina förfäder. De som gärna hade ägt mig i dag om människosläktet hade funnit ett botemedel, en immunitet från den där ofrånkomliga kraften: förändring.

Men det har vi inte, det kan vi inte. I dag gör min hudfärg inte mig automatiskt till någon som kan köpas och säljas, såsom min farfars mormor Myla Miller eller hennes man Jack. Då farfar föddes bedömdes hudfärg efter ”endroppsregeln”. Regeln om ”osynlig svarthet”. Man kunde men andra ord vara svart långt efter att ens huds färg slutat skvallra om det. Det tog många generationer att bli vit. Enligt detta gamla synsätt kan mitt släktträd se ut så här:

Min pappa är en Negro.
Nyans: kaffe.

Han fick mig med en vit kvinna, vilket gör att jag blir en Mulatto.
Nyans: kaffe med mjölk.

Om jag får barn med en vit kvinna kommer det att klassificeras som en Quadroon.
Nyans: nötcrème.

Om barnet växer upp och förälskar sig i en vit person och de bestämmer sig för att skaffa barn, kommer mitt barnbarn att kallas för en Octoroon.
Nyans: urtvättade khaki-chinos.

Det barnet lär se något helt annat än jag gör nu, då den tittar på sina händer. Den åttondelssvarta människan kanske också skaffar ett barn med en vit person. Mitt barnbarnsbarn blir en Mustefino, Quinteroon eller Hexadecaroon med en sextondel av svart blod i sina vener.
Nyans: smör.

Om denna Mustefino i sin tur blir förälder tillsammans med en vit person – kommer dess barn då fortfarande att vara svart?
I Louisiana var det enligt en lag från 1970 stadgat att betrakta en person med en trettioandradel svart blod som svart. Vilket hade gjort att Fredrik Reinfeldt, rastekniskt sett, hade fått sitta längst bak i bussen. Men även miljontals andra människor världen över skulle, på grund av sin osynliga svarthet, räknas som svarta.
Nyans: palsternacka.

I nästa led, då det bara går att räkna det svarta blodet i en sextiofjärdedel, kommer min ätts resa till slut nå destinationen vit. Ty på en sextiofjärdedel kommer droppen svart blod som min pappa slungade framåt i generationerna slutligen vara utsuddad av det vita blodet. Med andra ord tar det fem generationer att bli vit.
Nyans: blöt bomull.

Thomas Jefferson som var en av USA:s grundande landsfäder fick sex barn ihop med sin slavinna Sally Hemings. Hon var Quadroon. Det vill säga en väldigt ljushyad kvinna. Thomas Jefferson tillät två av dessa barn att fly norrut från hans plantage Monticello. En av dåtidens mäktigaste män i USA vågade inte ens frige sina egna barn, som av samhället var att betrakta som svarta, slavar trots att de var Octoroons.

Jag fascineras av att det svarta blodet ansågs så starkt av vita män som i sin jakt efter att kontrollera omvärlden, uppfann dessa raspoetiska klassifikationer.

Var har den djupt sittande rädslan för det svarta sitt ursprung? Kan en droppe vitt blod färga en omvänd generationsförökning? Om en mulatt skaffar barn med en svart person kallas det barnet för en Griffe eller Sambo. Där slutar dock det vita blodet bestämma. Ett barn till en Griffe och en svart person är bara svart.

Negro, Mulatto, Quadroon, Octoroon, Quinteroon, Mustefino …

Under Stockholms långa vinterhalvår stöter man ofta på varningsskylten Rasrisk intill husfasader. En varning om fallande snömassor. Jag ler inombords varje gång jag ser skyltarna. Jag tänker på det som en stilla varning till den vita världen att snart, snart är hela världen brun.

Läs en intervju med Jason Diakité om USA-lanseringen här!