Vad gick snett med allmännyttan?

  • 30 apr 2024
  • 24 min

// Illustration: Ollanski

Vad gick snett med allmännyttan?
Dan Hallemar

// Illustration: Ollanski

Lyssna på artikeln

Allmännyttan skapades för att alla skulle få rätt till en lägenhet. Så kom marknadslogiken in och gjorde bostaden till välfärdsstatens handelsvara. Kan bostaden bli allmän och nyttig igen, undrar Dan Hallemar.

Allmännyttan, vilket ord ändå. Den allmänna nyttan … som allmänning, allemansrätt, något som ska tillfalla oss alla oavsett. Allmännyttan blev namnet på de bostadsföretag som varje kommun uppmanades att starta 1947. Den bostadssociala utredningen beskrev dem i en rolig bisats som företag ”vilka fyllde vissa allmänna villkor på allmännyttighet”.

Vad kunde detta Nalle Puh-artade påstående betyda? 

Jo, utredningen slog fast att dessa nya företag skulle garantera att ”de komma en förbilligad och förbättrad bostadsförsörjning och icke spekulativa enskilda intressen tillgodo”. Allmännyttan uppfanns med andra ord för att bostäder inte bara skulle vara spekulationsobjekt för fastighetsägare, på en fri marknad. Rätten till en bostad skulle inte underställas enskilda intressen.

Den allmännyttan finns emellertid inte längre.

De senaste åren har min värd velat höja hyran med mer än tio procent. Vi har varit många som samlats med plakat för att protestera, kostnaden för att bo i hyreshus har stigit dubbelt så mycket som andra priser de senaste decennierna. Allmännyttan agerar numera som vilken marknadsaktör som helst men ägs fortfarande av oss – medborgarna.

Mitt i Vivalla ligger den, långsträckt och låg som många skolbyggnader från 1960- och 70-talet. Jag känner igen den från min uppväxt, den här är färggladare. Alldeles i närheten finns ett centrum, en idrottsplan och busshållplats. Skolgården ligger lite i skymundan trots att många rör sig här, vilket gjort den attraktiv för ungdomar och barn. Platsen har blivit vad polisen kallar ett ”hängställe”, den sämre varianten av det man brukar vilja ha i städer, nämligen ”mötesplatser”. Här finns en basketplan, bänkar och en massa asfalt, lite bänglig och trasig som den blir efter fem decennier. På gården har en öppen drogscen etablerats, här har unga rekryterats till gängen, skjutningar förekommit, fyra stycken sedan 2020.

Hyressättningssystemet var helt fritt, utsattheten därmed enorm

Örebros beslutsfattare har bestämt att den folkrikaste stadsdelen Vivalla ska vara borta från polisens lista för så kallade utsatta områden 2027, en lista som Vivalla stått på sedan den infördes 2015. De som framför allt har till uppgift att genomföra det är stadens allmännyttiga bostadsbolag, Örebrobostäder, som förvaltar bostäderna här.

Örebro är den svenska stad där allmännyttan är störst. Historiskt har den varit en helt central del i byggandet, en maktfaktor. Det är den fortfarande, inte minst för att man också äger mark, som till exempel den skolgård som skolan i Vivalla står på, och genom sitt dotterbolag Västerporten även själva skolan och centrumet.

I Sverige handlade aldrig bostäder till det stora flertalet om hem för de mest socialt utsatta, som i många andra länder, utan om goda bostäder till alla. En av landets viktigaste sociala rörelser under 1900-talets början var den som sprang ur förtvivlan hos hyresgäster som blivit av med sina hem. I församlingarna på Södermalm i Stockholm vräktes vid tiden kring första världskriget i genomsnitt 600 människor varje år för att hyressättningssystemet var helt fritt, utsattheten därmed enorm.

Bostadspolitiken efter 1935 var ett systemskifte, ett av de viktigaste i landets historia. Staten uppmanade kommunerna att starta egna bostadsbolag som skulle producera lägenheter utan vinstsyfte. Olika statliga lån och bidrag gavs för att understödja arbetet. Allmännyttan blev en av pelarna i byggandet av den svenska välfärdsstaten och skulle förbli så fram till 1990-talet. Dess roll blev att korrigera en fri marknad och Sverige gick från att ha Europas sämsta bostadsstandard i början av 1920-talet till den bästa under 1950-talet.

Under de senaste 30 åren har emellertid denna pelare vittrat sönder.

Martin Grander är biträdande lektor på Institutionen för urbana studier vid Malmö universitet. // Foto: Malmö universitet.

Bostadsforskaren Martin Grander har myntat begreppet ”den nya allmännyttan”, eftersom den inte längre har förutsättningar att göra det den skapades att göra, nämligen bygga lägenheter för alla.

– Det har funnits en tro att marknaden löser problemen bättre än det offentliga. 

Allmännyttan har mer kommit att bli en aktör som alla andra och anpassat sig till den marknadslogik som gör bostaden till välfärdsstatens handelsvara, menar Martin Grander.

– Samtidigt kämpar kommuner med att få en budget i balans, då blir det svårare att använda bostadsföretagen som de var tänkta från början.

Resan mot den nya allmännyttan tog sitt sista och avgörande steg 2011 när man enligt en ny lag – Allbolagen – blev tvungen att agera på marknadsmässiga villkor. Detta för att den svenska regeringen ansåg sig tvungen att följa EU:s konkurrenslagstiftning. Alla andra länder, däribland det snarlikt organiserade Nederländerna, fick undantag från konkurrenslagstiftningen. Sverige valde dock att inte försöka. 

– Det var det sista penseldraget i en lång utveckling att avskaffa allt som gjorde allmännyttan särskild och en del av en generell bostadspolitik, säger Martin Grander.

Lagen slår fast att de kommunala bostadsbolagen ska ”bedriva sin verksamhet enligt affärsmässiga principer” och ”ställa marknadsmässiga avkastningskrav på investeringar”. Det är en ganska lång bit från den ursprungliga idén om kommunalt kontrollerade bolag som producerar lägenheter utan vinstsyfte. Allmännyttan blev i allt väsentligt ett enskilt intresse, om än i kommunal ägo.

Vivalla anlades av Örebrobostäder när det svenska folkhemsbygget kommit upp i högvarv, i mitten av 1960-talet. Stadsdelen utmärks främst av smala radhus i två våningar. En gång i tiden var det identiska rader av röda hus i trä med tegelgavlar, men med tiden har olika försök att förändra området förändrat husen, och inte minst gårdarna mellan dem. 

I Vivalla ville man bygga ett låghusområde fritt från bilar som hänvisades till ringleden och garagen i utkanten. Här skulle finnas gott om plats för fritidsaktiviteter: sporthall, idrottsplatser, centrum med bibliotek och ett Folkets hus. Ambitionen var att pressa hyrorna i botten men utan att ge avkall på resurser för de 7 000 människor som skulle bo här, i en stadsdel stor som ”Borgholm, Gränna, Skanör och Falsterbo tillsammans”, som det med en romantisk hänvisning till små samhällen står i programmet som togs fram inför arkitekttävlingen.

Hit skulle tjänstemän och unga familjer flytta, man skulle nå ”alla unga som ville flytta hemifrån och bilda familj” och ”de många frånskilda mödrar med barn som behövde en bostad”. Det skulle vara hus med trädgårdar, men till lågpris.

När Örebro fyllde 700 år – och då stadens -friluftsmuseum Wadköping invigdes – höll den socialdemokratiske politikern Harald Aronsson tal: ”Jag uttalar nu den förhoppningen att det nya området Vivalla skall komma att utfalla till belåtenhet.”

2016 hamnade stadsdelen i tidningarna då den blivit en plats där flera unga människor anslutit sig till IS. Rubriken på Niklas Orrenius reportage i Dagens Nyheter i maj 2016 löd: ”I Vivalla vet nästan alla någon som anslutit sig till IS”. Av stadsdelens 7 200 invånare hade då ett tjugotal unga män och kvinnor åkt till Syrien eller Irak. 2012 hade Nerikes Allehanda skrivit om barnfattigdomen – som då var 70 procent – att jämföra med genomsnittet i staden som var 16,8 procent.

Harald Aronsson vid modell, 1966
Harald Aronsson vid modell, 1966. // Foto: Örebrokuriren.

Vivalla är som en provkarta på olika försök från stadens allmännyttiga bostadsbolag Örebrobostäder att förändra områdets karaktär, status och sociala liv. Man har rivit hus för att bygga lekplatser, ett växthus (som är låst och inte tycks användas så mycket) och balkonger. På tre radhuslängor har man byggt till lokaler, som de boende kan hyra för att bedriva verksamhet i. I en av dem, mysigt inklädd med rosa pappersblommor, tar jag en kaffe. De andra två står tomma. Insatserna präglas av att vilja mycket, men tycks inte riktigt ha växt fram ur platsens befintliga rörelser och förutsättningar, utan mer med en tanke att lägga till något som man hoppas ska göra gott. Lite farbroderligt vänligt, som en gång Harald Aronsson.

Häromåret kom Carina Listerborns bok Bostadsojämlikhet: Röster om bostadsnöden, där hon samlat berättelser från den svenska bostadsmarknaden. Listerborn identifierar ett ”bostadsprekariat”, en grupp människor med olika bakgrund som alla kämpar för ett värdigt boende. När Listerborn intervjuar personer som lyckats undvika prekariatet använder de ord som flyt, social förmåga och kontakter. Hur man bor tycks dessutom gå i arv.

En bostad kan inte förstås som andra varor. Den går inte att välja bort. Det finns många sätt att stå utanför bostadsmarknaden. En del gör det av sociala skäl, och kan få hjälp av sociala institutioner, men allt fler gör det för att de saknar kapital. Det är en ojämlikhet som en del forskare har kallat existentiell eftersom den gör det omöjligt att flytta hemifrån, bli vuxen, kunna förverkliga sina livsval. Trångboddheten ökar. Den är vanligare i Sverige än i andra nordiska länder och vanligast i hushåll med låga inkomster. Bland personer födda utanför Europa är omkring 20 procent trångbodda, motsvarande siffra för Sverigefödda är två procent.

I den svenska regeringsformen står: ”Det ska särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning.” Läser man den svenska regeringsformen placeras bostaden in bland andra rättigheter. Ett hem är, förstår man, inte en bil eller en platt-tv utan något man har rätt till som medborgare.

Det är en av orsakerna till att det alls finns utanförskapsområden

Det finns alltså fortfarande, om man ska tro lagarna, en generell bostadspolitik. Här syns fortfarande en 80-årig strävan att alla ska ha rätt att efterfråga en bostad, men det ekonomiska systemet agerar i motsatt riktning. Eller som den bostadssociala utredningen från våren 2022 krasst formulerar det: ”Utmaningarna på bostadsmarknaden visar tydligt att rådande ordning inte är ändamålsenlig.” Det är byråkratsvenska för att det inte funkar.

Ibland när jag sitter i min hyresrätt med ännu en avi – med ännu en höjd avgift – stiger en ilska inom mig. Något jag trott på har försvunnit, det är som att gå ut i skogen och plötsligt är allemansrätten borta … Tänk om alla vi med hyresrätt kunde få samma omsorg som villaägare med höjda elpriser eller bostadsrättsinnehavare med höjda räntor. Trots att vi inte äger det hem som vi varje dag låser upp dörren till.

Mycket av det samhälle som allmännyttan skulle bygga bort har återvänt, med större skillnader mellan till exempel de som bor i hyrda hem hos allmännyttan och de som bor i ägda bostäder. Det är det som nu blir smärtsamt synligt på platser som Vivalla. Det är en av orsakerna till att det alls finns utanförskapsområden.

Allmännyttan kom till för att korrigera en snedfördelning av resurser som det rena spekulationsbyggandet hade skapat i de växande städerna under 1900-talets början. I dag är samma marknadstänkande tillbaka, men allmännyttan är inte nödvändigtvis en motvikt till denna utan en del av den.

Inte ens allmännyttan själva ser sig som en motvikt.

– Jag tror inte att man ser sig som ett korrektiv, man gör något bra men på marknadens villkor, säger Jörgen Mark-Nielsen, samhällspolitisk chef på organisationen Sveriges allmännytta.

Han menar att målet att erbjuda bostäder för alla ändå kvarstår.

– Jag träffar företagsledare och styrelser, som tror på idén och anser att den är viktig, men att man verkar på marknadens villkor.

// Illustration: Ollanski.

En av de finaste formuleringarna om städer finns i början av Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz. Året är 1928 och 637 000 människor är arbetslösa i Berlin. När den nyligen utsläppte fången Franz Biberkopf tar spårvagnen in mot staden skriver Döblin: ”Berlin är stort, det finns plats för en till.” I bostadsförsörjningslagen står att kommuner ska planera och ge ”förutsättningar för alla att leva i goda bostäder”. Hur ska man då förstå det goda i dag? När allmännyttan blev till fanns en idé om vad som var bra för människor. Att ge plats för människor – för en till.

Martin Grander har i sin forskning identifierat att allmännyttan har ”en latent förmåga att motverka bostadsojämlikhet”. En latent förmåga, något som finns men inte används, något som är möjligt men inte utnyttjas, något som är dolt men inte syns. 

Hur ska man lyfta det dolda upp över ytan?

– Det finns möjligheter i det kommunala självstyret. Man kan använda sina kommunala företag, inte bara som vinstdrivande, utan också som företag man kan styra över via ägardirektiv och budgetar. De ligger nära medborgarna och kan bli värdefulla verktyg för en förändring, säger Martin Grander.

Det finns en skrivning i propositionen till den nya Allbolagen som öppnar för det: ”En enskild satsning kan i sig själv vara olönsam, men bidra positivt till hur företaget i övrigt kan uppfylla sina mål.” Det är alltså möjligt att tjäna mindre eller till och med göra förlust på enskilda projekt, man kan omfördela resurserna, så att säga ägna sig åt en kommunal fördelningspolitik på bostadsmarknaden. Med nya bostäder, eller ombyggda bostäder, som byggs för att fler ska kunna flytta hemifrån, skilja sig eller förändra sina liv.

Det skulle öppna städerna. Det skulle göra dem mer allmänna och mer nyttiga.

Anna Maria Hellner, projektutvecklare på Örebrobostäder, visar runt i Vivalla och berättar hur hon fått möjligheten att utforska vad som skulle kunna skapa förändring. I ett flertal projekt har hon -tillsammans me konstnärer, landskapsarkitekter och anläggare börjat förändra på ett mindre auktoritärt vis. Resultatet har blivit en helt ny typ av platser, som mer ser ut som om de boende själva har fått tillgång till en del material – stockar, stenar och grillar. En basketplan har fått ett litet tillägg efter önskemål från de unga, en bänk för de vuxna att sitta på, plus ett påhäng i form av en liten ”butik” för de små barnen med lucka mot basketplanen, ett klätterträd dolt i buskaget har fått en plattform som man kan leka på. Allt inbäddat i grönska. Det hela har drag av upptäcktsfärd och infall.

Anna Maria Hellner, projektutvecklare på Örebrobostäder.

Det är konstnären Pontus Johansson som tillsammans med barnen på Folkets Hus i Vivalla, Starka broar som de kallar sig, arbetat fram de olika delarna. I april ska allting målas och det blir kalas med barnen då en kvartersskog ska planteras.

Den vanligaste bisatsen Anna Maria Hellner använder när vi vandrar runt är ”Jag vet inte, än.” Är det något allmännyttan skulle kunna göra, som andra som bygger eller förvaltar bostäder inte kan, är det just att unna sig lyxen att inte veta exakt, att verka i en verklighet som inte är marknadsundersökt. 

Nu har turen kommit till skolgården i Vivalla, den plats där unga hänger, där de äldre ”känner att de har tillgång till de yngre barnen”, som studenterna på kriminologutbildningen uttrycker det. Nu ska Örebrobostäder i samarbete med parkenheten, skolan, polisen, civilsamhället och Örebro universitet försöka förändra det. Man har till exempel identifierat ett behov att få barnfamiljer att vilja vistas på gården utanför skoltid. Med det följer ambitionen att skolgården ska bli en plats för lek och rörelse också efter skolans slut, man ska även undersöka om man kan ha den bemannad med personal.

– Vi vill kunna planera för en vettig fritid, vad det är vill vi ta reda på i samarbete med barnen och skolan. Eftersom ingen annan verkar fråga barnen vad de vill kommer vi att ge oss själva ett väldigt tydligt uppdrag att lyssna på dem, säger Anna Maria Hellner.

Närvaron av vuxna är central för den förändring man vill åstadkomma. Man talar om ”kapabla vuxna”, personer som kan gripa in om de ser något oroande, inte genom övervakning utan genom att se, förstå och vara där. Det kan vara lärare, vikarier, centrumvärdar från allmännyttan, eller andra som kan röra sig på platsen.

– Det finns en stor vinst att göra för samhället om vi skapar bra aktiviteter där det i dag bara finns en asfaltsyta och en basketplan med stora konfliktytor. På sommaren skulle det kunna vara unga sommarjobbare som driver verksamheter där, säger Anna Maria Hellner och fortsätter:

– Jag tycker det är orimligt att ingen brytt sig om skolan tidigare när man satsat.

Det är där man verkligen kan göra skillnad, av samma anledning som varför unga har dragit sig dit – man är nära där alla är. Det kanske kan bli en bra hängplats.

Så stiger allmännyttans latenta förmåga upp till ytan, om än på ett annat sätt.

Kanske finns en riktning att finna i Örebro

Det offentliga tycks ha valt bort tanken på att bygga det utopiska samhället i form av nya kommunala, ideala och goda bostäder för alla. Det där samhället som byggde Vivalla en gång, där alla ska ha råd med en god bostad, även nybyggda. 

Så varför ska det alls finnas allmännyttiga bostadsbolag? Hur ska vi förstå ordet allmän nytta? Vilka ska uppfylla ”vissa allmänna villkor på allmännyttighet”? Och hur?

Kanske finns en riktning att finna i Örebro och Vivalla, de vet inte ännu, men har ambitionen att börja förändra ojämlikheten och utsattheten, resursbristen och livschanserna. Förändra en annan sorts existentiell ojämlikhet. Den som handlar om lokala resurser. Det som blivit synligt i de spillror som det vittrande bostadspolitiska folkhemsbygget lämnat efter sig. Investera på plats, i de stadsdelar som man förvaltar och faktiskt har makt över fortfarande, även utan Harald Aronsson. Om man skulle vilja är det en uppgift som inte skulle stå det stora välfärdsbygget långt efter. 


Ur Tidningen Vi #4 2024.

Läs mer:

Snart finns ingen gemenskap kvar

Staden som äter sig själv

Äga eller hyra – alla hem är dyra

Fler utvalda artiklar