Vad ska vi ha offentlig konst till? Och vem ska bestämma över den? Den eviga debatten har nystartat i Sölvesborg, och nu kommer en replik i form av en vrålande metoo-katt i Umeå.

En halv miljon kronor kostade hon.

Samma Swedbank som i dag får rubriker för penningtvättsmisstankar skänkte 1978 pengar för utsmyckning av Rådhustorget i Umeå. Utan några villkor alls. På den tiden hette de Sparbanken och ville helt enkelt bidra till en fin miljö utanför bankkontoret.

Det tog nästan 40 år innan torget gjordes om. Då hade donationen hunnit växa rejält. Och när metoo-rörelsen drog igång hösten 2017 uppstod den rätta tidpunkten att göra något av pengarna. Något som var både vackert och viktigt.

– Det slog mig då, direkt, att man kunde göra ett monument. Det är ovanligt i ett så tidigt skede av en historisk rörelse. Man hade kunnat kalla det för skulptur, men jag tänkte ”monument”. Det har mera tyngd, säger Moa Krestesen, konstintendent
i Umeå kommun.

Puman – på engelska ”cougar” – är sexuellt laddad: en kvinna som själv väljer objekt för sin åtrå. Den rödlackade puman i Umeå kommer att sitta fyra meter över marken och rikta ett vrål rakt ut i himlen. Käkarna är guldfärgade och uttrycker att det hon säger, eller kräver, är värt något.

– Det var ett verk som kändes i magen, säger Moa Krestesen om konstnären Camilla Akrakas skulptur, som väckte känslor i Umeå.

”Ser hon inte ut som en aggressiv man?” sa en betänksam äldre herre till SVT när beslutet var fattat av en enig kulturnämnd.
Alltså av politikerna.

När monumentet nu invigs kunde tajmingen knappast vara bättre. Smidigt hoppar puman in i en arg debatt om politik och konst, inledd i Sölvesborg, där det SD-ledda Samstyret beslutat att ”prioritera tidlös och klassisk konst framför utmanande samtidskonst”, enligt kommunstyrelsens ordförande Louise Erixon – ett beslut som orsakat ramaskri på landets ledar- och kultursidor.

Det roliga är att Listen, som konstverket i Umeå heter, närmast är en fallstudie i kommunal nit och redlighet. I begynnelsen var ett estetiskt program som antogs av kommunfullmäktige 2004 med målsättningar som alla kan gilla. Umeås ursprung, själ och identitet ska vårdas, heter det. Årstidsväxlingar tas till vara. Jämställdhet, trygghet och mångfald främjas. Detta styrdokument är sedan dess ledstjärna för gestaltningsgruppen, bestående av några av kommunens högsta tjänstemän. Stadsarkitekten, kulturchefen, konstintendenten, tekniska förvaltningens folk … En elit? Som inte förstår vad folk vill ha? Med Sölvesborg i bakhuvudet ställer jag frågan för att provocera Moa Krestesen.

Hon svarar:

– Jag har stort förtroende för medborgarna, man ska inte underskatta människors förmåga att förstå konst. Däremot krävs det sakkunskap när olika kriterier ska ställas mot varandra. Det har alltid varit tabubelagt att prata om kvalitet kopplat till konst. Om jag lät min son bestämma vad han vill äta varje dag skulle han kanske bara vilja ha hamburgare. Ibland måste man låta någon annan introducera en till sånt man inte känner till.

Mja. Alla fattar att det krävs experter för att bedöma hållfasthet och underhållskostnader för konstverk som ska stå utomhus. Men själva det konstnärliga uttrycket? Vi pressar frågan lite till och landar i skillnaden mellan representativ demokrati och direktdemokrati.

Experterna har mycket att ta hänsyn till. Framtiden, till exempel. Det är därför man inte folkomröstar om allting. Ett omstritt konstverk i dag kan vara klassiskt i morgon.

Fråga uppsalaborna. Där, framför Centralstationen, står statygruppen Näckens polska av Bror Hjorth som det tog 16 (!) år att uppföra på grund av kontroverserna kring huvudpersonens könsorgan. Var det erigerat eller inte? undrade Uppsala kommun 1951, det var liksom den tidens debatt om menskonst. Först i slutet av 60-talet invigdes Näckens polska, i dag räknat som ett av Bror Hjorths bästa verk.

– Man måste se offentlig konst över tid, säger Moa Krestesen. Ofta är det ett jädra liv i början, men efter 20 år har det blivit ett landmärke.

Umeås estetiska program tar hänsyn även till detta. Utformningen av det offentliga rummet ska vara ”förebildlig” och ”professionell”, som kommunfullmäktige har fastslagit. I klartext: grönt ljus för verk vid konstfronten. Som ständigt flyttar sig.

– Förr talade vi om ”utsmyckningar”. I dag pratar man ofta om ”gestaltningar” och att konst ska bidra till samtal, reflektion och ge nya perspektiv. Det är inget fel med utsmyckningar, men det är inte den offentliga konstens uppgift. I alla fall inte enbart. Jag tror att det är där som många fastnar, säger Moa Krestesen.

Henrik Orrje är ställföreträdande direktör för Statens konstråd. Jag ber honom förklara statens syn på offentlig konst.

– Dels finns det en grundläggande princip om ”armlängds avstånd” mellan regeringen och myndigheterna när ett konstverk ska beställas. Men dessutom finns de kulturpolitiska målen, beslutade av riksdagen. Där sägs att ”konsten ska vara en obunden, utmanande och dynamisk kraft med yttrandefriheten som grund”.

Väldigt likt Umeå alltså.

– När man funderar över de här målen, fortsätter Henrik Orrje, så förstår man att de är viktiga för fri åsiktsbildning och yttrandefrihet. Det finns ju motsatta system i världen.

Men, lägger han till, att offentligt finansierad kultur ska vara en utmanande kraft betyder inte att människor ska köras över. Det vanliga är att man samråder med dem som ska umgås med konsten. Eller är särskilt berörda.

– Ta monumentet över de omkomna svenskarna i flodvågskatastrofen 2004, där deltog de anhöriga i juryarbetet.
Det konstverket, en mäktig landskapsinstallation av gravitationsvågor, ligger på Djurgården och invigdes 2018 av kungafamiljen och statsministern. Den danska konstnären Lea Porsager hade fått uppdraget i internationell konkurrens.

I Umeå är invånarna vana vid konstnärlig gestaltning eftersom de har fått träning. Ingen annan kommun satsar lika mycket på kultur per capita.

Och framtiden då?

– När konjunkturen går ner blir det oftast mindre pengar till kulturen. Då kanske kommunerna måste gå ihop med privata aktörer som ställer villkor för finansieringen av den offentliga konsten, säger Moa Krestesen.

Ja. Alla kommunpolitiker och privata mecenater är ju inte som Sparbanken var på 70-talet.

Som lät konsten vara fri.