”Vi är världsbäst på teambuilding”

  • 2 maj 2024
  • 7 min

// Foto: Thron Ullberg

”Vi är världsbäst på teambuilding”
Elina Haimi

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Radiojazzgruppen har återuppstått, men får nu klara sig utan Georg Riedel. Nils Landgren berättar om solister som på kort tid inordnar sig i gruppen.

”Dagen innan jag blev tillfrågad om att bli konstnärlig ledare för Radiojazzen i P2 hade jag sålt min lägenhet i Stockholm. Jag och min fru hade tänkt att bara vistas i Skåne, men det gick inte att säga nej till ett så ärofyllt uppdrag. Jag skulle väcka liv i Radiojazzgruppen – vi pratar om en institution i Sveriges jazzmusikliv. Gruppen är sprungen ur Harry Arnolds gamla radioband som fanns på 60-talet. 1967 bildades Radiojazzgruppen som leddes av Arne ”Dompan” Domnérus, en nestor inom svensk jazz. Under sent 70-tal var jag ofta med och spelade. Sedan dog gruppen ut och återuppstod bara vid något enstaka tillfälle. 

När jag fick frågan om att ta upp tråden igen så tänkte jag som jag ofta gör: vad kul, och sedan tänkte jag: hur ska jag klara det här? Men jag sa ja på direkten. Det är en fantastisk satsning på något som länge setts som omöjligt att sätta igång igen. Det har inte funnits pengar för det, men nu lyckades man få till ett tvåårigt kontrakt. Vi gör fyra konserter per år. Det är en ganska stor apparat. Det är inga små kostnader som radion ställer till förfogande. 

Inför den första konserten förra våren ville jag verkligen att Georg Riedel skulle vara med både som basist och arrangör. Han var en av originalmedlemmarna i Radiojazzgruppen. Vi valde ut musiken till premiären tillsammans och det var till stor del musik skriven av Jan Johansson, som ju är en ikon inte bara i svensk jazzmusik utan över hela världen. Georg var oerhört viktig som mitt bollplank och även på scenen. Vi jobbade väldigt bra tillsammans. Egentligen ville han inte spela, han var ju nästan 90, men så skrev han en liten låt som vi framförde tillsammans, han, jag, Jan Lundgren och Rasmus Kihlberg. Georg var öppen och nyfiken ända till slutet. Han var som en kontrabas, som sitt instrument. Han var absolut inte träig som person men det var som att han spelade på en stor björk. Han var också så jordad och stabil, grundad i sig själv. Det är basens roll i vilken orkester som helst, det ska vara en stadig grund att stå på och så var han. Jag hade en oerhörd respekt för Georg. Det är en jätteförlust för svenskt musikliv att han är borta.

Som konstnärlig ledare är det mitt uppdrag att stå för konceptet inför varje konsert, jag tänker ut vad vi ska spela och vilka som ska vara med i bandet. Förut var det en fast ensemble, men nu är det olika människor varje gång. Det känns mer i tiden att göra så och mer rättvist mot musikerna att ge fler möjligheten att vara med. Jag försöker hitta en bra blandning när det gäller både ålder och kön. Det är ett uppdrag vi har från SR att det ska vara mångfald. Jag gör så gott jag kan. 

”Alla ger järnet och känner att det är en ära att få vara med i ett sånt här gäng”, säger trombonisten och konstnärlige ledaren för Radiojazzgruppen, Nils Landgren. // Foto: Thron Ullberg

En handfull som var med nu spelade i den gamla Radiojazzgruppen. Det är ett stort åldersspann. Trombonisten Tilde är runt 22 och jag är 68. Jag är äldst i gänget.

Vi måste bygga ett team på så kort tid som möjligt. Vi har inte mer än tre dagar på oss. Därför gäller det att hitta rätt människor och att alla drar åt samma håll. De får vara hur personliga de vill när de ska spela sina solon. Det sköter de själva. Då kommer varje musikers personlighet fram, men de ska också kunna inordna sig i gruppen.

Jag tror att vi som skrå, som sysslar med sådan här musik, är världsbäst på teambuilding. Vi har inget val. Vi ska lära känna varandra på tre dagar, lära oss att spela ihop, förstå musiken och göra något vettigt av den. 

Vi är väldigt bra på att bygga vi-känsla snabbt. 

Jag gör mig inga illusioner alls. Blir det inget mer så blir det inget mer

I vanliga fall är jag oftast solist och spelar med symfoniorkestrar och storband över hela världen. Jag är van att vara ensam blåsare men nu är vi en hel hög och det tycker jag är oerhört roligt. Det brukar vara fyra tromboner, fem saxofoner, fyra trumpeter, trummor och bas i ett storband. Piano är det oftast och nu har vi slagverk också. 

Jag hade egentligen inte tänkt att vara med så mycket i Radiojazzgruppen för då tar jag ju någon annans plats, men eftersom jag ändå är ett slags ansikte utåt så kan jag ju lika gärna vara med och spela. 

Radiojazzgruppen har betytt oerhört mycket för svensk jazz, dels för att den gett många musiker arbete och dels för att den gett många möjlighet att lyssna genom radion. Det svenska jazzlivet mår bra skulle jag säga. Radiojazzgruppen är ett tecken på det. 

Nu ska radion spara 250 miljoner och det kan vara så att jag inte får förlängt förordnande, det är mycket möjligt. Jag gör mig inga illusioner alls. Blir det inget mer så blir det inget mer. Men det kanske finns någon på radion som säger att det här ska vi ha kvar, kanske behöver det inte dö ut igen. 

Nu har jag i alla fall skaffat en mindre lägenhet i Stockholm, inte alls långt härifrån Berwaldhallen.” 

Berättat för Elina Haimi.


Ur Tidningen Vi #4 2024.

Läs mer:

”Volontärarbete är en central del av det judiska”

Ingen operapremiär utan fysioteamet

Fler utvalda artiklar