Vi håller den fotografiska bilden vid liv

För 25 år sedan fick Tomas dur Fläckman ansvar för Vi-bilden, en av de mest långlivade avdelningarna i denna tidnings historia. 

Det var våren 1999 som Vi:s dåvarande chefredaktör Göran Gynne kom in på mitt rum och undrade om jag ville ansvara för en ny avdelning som skulle heta Vi-bilden. En stor, anslående bild i början av tidningen, med en kort bildtext.

Det hela var ett sätt att säga ”Välkommen!” till läsarna så vi enades om att bilderna som kunde komma i fråga kunde vara roliga, vackra, svindlande, ”åfan-iga”. Gärna aktuella, men inte upprörande, hemska. Man säger väl inte välkommen med en käftsmäll?

Vi kom också överens om att det skulle finnas en story att berätta, även om textutrymmet var minimalt. Norrsken i största allmänhet eller en generisk solnedgång över Grand Canyon gick alltså bort (även om det kommit många förslag i den stilen genom åren), om det nu inte var något speciellt med just det norrskenet eller den solnedgången.

Sagt och gjort. Jag började leta bilder med den tidens teknik, som gick ut på att man ringde bildbyråerna och frågade om de hade sett något sensationellt på sistone. Någon dag senare fick man per snigelpost ett kuvert med bilder som bildbyrån hoppades skulle passa. Om inte fick man returnera och börja om.

I dag sitter jag vid datorn, kan göra ytterst listiga sökningar och få träff på en sekund. Säga vad man vill om internet, det har i alla fall revolutionerat sättet som man letar bilder på.

Den fotografiska bilden i Vi har en lång tradition, så var ska man börja? Ja, till exempel i mitten av 30-talet, då reportaget fick sitt ordentliga genombrott i denna tidning. Reportrar gav sig ut på fältet för att skildra den verklighet som var vardag för skogsarbetare, bönder, sjöfolk och andra kategorier som var underrepresenterade i svenska tidningsspalter. Med följde alltid en fotograf, den tidens kanoner som Gunnar Lundh och Sven Järlås, som gavs ordentligt med utrymme.

När andra världskriget var slut och världen öppnade sig igen bildades i Paris fotografkollektivet Magnum, det första i sitt slag, och Tidningen Vi var snabbt ute och skrev ett samarbetsavtal, vilket gjorde att Vi i många år kunde publicera exklusiva bilder av fotografer som Robert Capa, David ”Chim” Seymour och Henri Cartier-Bresson. (En av Capas kameror var för övrigt i Tidningen Vi:s ägo under några år, men ”slarvades bort” under en julfest…)

När några av Sveriges främsta fotografer försökte sig på ett liknande kollektiv blev det Tio fotografer, med start 1958. Startkapitalet lånade man från Tidningen Vi.

1991 startades Bild-Vi, ett ambitiöst försök att hålla liv i den dokumentära fotografiska bilden.

Och så där har det fortsatt, med en ständig omsorg om stillbilden, som glädjande nog fått en renässans på senare tid efter några decennier då tv och video varit det hetaste. 

Drygt 400 Vi-bilder har det blivit genom åren, av skiftande kvalitet – det ska erkännas. Ibland frågar folk hur jag bär mig åt för att hitta dem. Jag kan bara säga att det inte duger att gå in på en bildbyrås hemsida, skriva ”fantastisk bild” i sökrutan och hoppas på det bästa. Nej, det gäller att ha radarn påslagen dygnets alla vakna timmar. När och var som helst kan Motivet dyka upp – i ett tv-program, i en bok, på en webbsida, i ett samtal – och då gäller det att snabbt som tusan anteckna bärande detaljer och sedan börja söka.

”Höjdare” är ingen höjdare när man väljer Vi-bilden. Formatet är gjutet i cement och det är liggande bilder som gäller. Punkt. Det innebär att många fantastiska bilder fått väljas bort på grund av att de har stående format. Men nu, när det är jubileumsextra, kan jag äntligen publicera en av mina favoriter – den stackars vallhunden Izzy som hamnat i en prekär situation. Bilden är tagen av Izzys husse, fårfarmaren Charlie Mackinnon, som håller till i Tasmanien. 

Ur Tidningen Vi #7 2024.

Läs mer:

Eva Klasson – fotostjärnan som försvann

Får man visa döda människor på bild?