Vi-skogen fyller 40 år: Här växer hoppet

Sedan starten för 40 år sedan har Vi-skogen bidragit till att plantera närmare 160 miljoner träd, och under de senaste tio åren stöttat drygt 2,4 miljoner människor att ta sig ur fattigdom.

Djuren blir bara fler på platån över Maraflodens östra strand. Stämningen är rastlös för att inte säga nervös. Ibland verkar hjordarna av zebror, gnuer och andra antiloper till slut vara på väg ner mot vattnet, bara för att snart springa tillbaka igen.

Det är mitten av september i Maasai Mara och dags för ett av naturens mest dramatiska skådespel, de vilda djurens korsande av Marafloden på sin väg till Serengeti. Ett gatlopp förbi väntande krokodiler, skildrat i otaliga naturfilmer.

The Crossing kallas det på engelska och för oss besökare står det högt på önskelistan. Vi står parkerade uppe på den västra strandbrinken nära den krök där de flesta djur brukar gå över, med god utsikt över östra sidans sandrevlar och den branta klippstranden i väster.

Nya grupper av zebror, antiloper och gaseller anländer oavbrutet. Uppbrottet ligger i luften och allt tyder på att vi verkligen ska få bevittna en ordentlig crossing. Men djuren är oroliga. Flockarna rör sig ryckigt hit och dit medan alla klövar och hovar river upp moln av rött damm.

De har skäl att tveka. I det grumliga vattnet väntar världens största koncentration av hungriga nilkrokodiler. Många av dem har inte ätit sedan förra gången det begav sig. The Crossing är en förutsättning för liv även i krokodilernas värld.

Till slut vågar sig de första djuren ut på den östra stranden. De ryggar tillbaka men möter en vägg av gnuer. Nu finns ingen väg tillbaka, djuren tvingas ut i vattnet. Det är långgrunt och till att börja med kan de vada men till slut måste de simma. Jag tycker mig se rädsla i deras blick.

Våg efter våg av djur väller fram i den röda dimma som nu omsluter Marafloden. Gång på gång ser vi hur de väntande jägarna pejlar in ett byte och sedan omärkligt sjunker utom synhåll. Så avslöjar ett plötsligt plask att krokodilen nått sitt mål. På ett ögonblick är gnukalven eller zebrafölet borta.

Biologisk mångfald har många ansikten. Sällan blir den så anslående som i Kenyas stora reservat Maasai Mara och dess granne i söder, nationalparken Serengeti på Tanzanias sida om gränsen. Tillsammans bildar de ett sammanhållet ekosystem med en unik rikedom på vilt. Lägger man ihop arealerna omfattar området omkring 25 000 kvadratkilometer, mer än dubbelt så stort som Skåne.

Möjligheten för de stora hjordarna att ströva fritt för att finna bete är grunden för den ofattbara mängden djur. De anländer till Maasai Maras slätter under juni-juli när betet är frodigt efter regnen. Där äter de upp sig och där parar de sig. När torkan kopplar greppet igen och gräset gulnar i september är det dags för den långa vandringen tillbaka till Serengeti, lagom till att regnen där får savannen att grönska. Årstidsvandringarna är djurens nedärvda anpassning till Östafrikas skoningslösa torrperioder, precis som de varit nyckeln till överlevnad för herdarna och deras boskap.

Idag är rikedomen starkt hotad. Viltstammarna har minskat med 65-70 procent sedan tidigt 90-tal och de vandrande gnuerna har blivit allt färre i takt med att antalet människor ökat runt de skyddade områdena. Antalet kor har ökat och det har stängslen också. Vägen spärras åt alla håll för de vilda djuren på vandring.

Marafloden, det stora områdets livlina, har sina källflöden uppe i Mauskogen på 3 000 meters höjd, och flyter sedan 40 mil genom intensivt brukade bygder och vidare in i Maasai Mara och Serengeti för att slutligen mynna i Victoriasjön.

I låglandet söder om Mauplatån passerar Marafloden stora industrijordbruk som odlar vete och råg för ölindustrin. Kenyas öl är känt för god kvalitet och turisterna tar sig gärna en Tusker. Men den har en ekologisk prislapp. Vattnet tas från Marafloden och kommer aldrig djuren nedströms till glädje.

Och floden kantas längs sin färd av allt fler småjordbruk som också är beroende av dess vatten. 1,1 miljoner människor lever nu inom Maraflodens nederbördsområde, cirka 700 000 i Kenya och 400 000 i Tanzania. Marken brukas ända intill skyddade områdena. Några buffertzoner finns inte kvar.

Mauskogen är Kenyas största sammanhängande skogsområde. Det är den som hållit liv i Marafloden också i tider av torka. Träden har portionerat ut vattnet så att inte allt forsat iväg på en gång. Men sedan början av 1970-talet har Mauskogen krympt med över 30 procent. I takt med det har vattenföringen blivit sämre och ojämnare. Mängden slam har ökat. Nu är flodvattnet brunt som choklad när det når Maasai Mara.

Att tillgodose både människornas och den unika naturens behov är en svår ekvation som pockar på en lösning. Behoven är akuta.

Det finns ljuspunkter och en svensk jubilar bidrar med en av dem, Vi-skogen som fyller 40 år i år. Redan när idén föddes i början av 1980-talet ingick tanken att trädplantering tillsammans med odling av grödor och boskapsskötsel skulle vara till fördel för både människor och natur. Hittills har närmare 160 miljoner träd planterats i Vi-skogens regi. Bara under 2022 var siffran 6,8 miljoner.

Metoden kallas agroforestry. Träden som planteras skänker skugga och vatten åt grödorna så att skördarna ökar. De ger brännved till hushållen och löv som kan komposteras och bli till gödning. Det blir mer mat på borden och ökade inkomster för bondefamiljerna, samtidigt som pressen på kvarvarande naturskogar minskar. Dessutom hindrar träden, precis som Mauskogen, vattnet från att bara forsa iväg efter regnen.

Agroforestry är ett kraftfullt verktyg i klimatarbetet på flera sätt. De många träden tar upp mycket koldioxid och binder mycket kol i sin ved. De lindrar också effekterna av det allt extremare vädret. Östafrika lider sedan flera år av en ihållande torka. Fyra regnperioder i rad har uteblivit helt. Vattenbristen drabbar alla, människor som djur. Enligt FN:s livsmedelsprogram, WFP, hotas 26 miljoner människor i Kenya, Etiopien och Somalia av svält under den rådande torkan.

Med Kenyas befolkningsökning på omkring tre procent per år, särskilt snabb hos fattiga människor på landsbygden, växer trycket på att finna mark för odling. Ungefär var fjärde person inom Maraflodens avvattningsområde i Kenya lever på mindre än en dollar om dagen .

När regnen aldrig kommer söker sig drabbade människor med sin boskap till områden som alltjämt har vatten och där det finns mark att odla upp. Mauskogen är ett sådant område, med mellan 1 000 och 1 800 millimeter regn per år och bördig, vulkanisk jord. Många beger sig illegalt ut i skogen och tar upp nya odlingar.

– Det kommer att bli allt fler väderflyktingar från de torkdrabbade områdena. Och många söker sig till bördiga bergsområden med gott om vatten. Trycket på mer mark för odling är enormt, säger Allan Carlson som arbetat många år i Afrika för Världsnaturfonden WWF.

Men också i tider av svår torka visar det sig att de bönder som tillämpar agroforestry i mycket större utsträckning kan stanna kvar på sin gård.

Mot bakgrund av klimatförändringarna har Vi-skogen beslutat om en ökad satsning i torra områden under de kommande åren.

– Många av de bönder vi arbetar med vittnar om ökad torka. Vi arbetar för att förbättra vår metod så att vi kan stötta upp ännu mer. Att agroforestry både mildrar klimatförändringen genom kolbindning och skapar resistens mot torka är nästan som magi, säger generalsekreterare Charlotta Szczepanowski.

Miljöfrågan låg i tiden när tidigare chefredaktören Sten Lundgren hösten 1982 lanserade sin idé i Vi om trädplantering i en artikel med rubriken ”Dränk ingen i blommor – skänk en skog i stället”. Hans efterträdare Monica Boëthius berättar i Boken om Vi-skogen om sin reaktion när Sten Lundgren föreslog att tidningen skulle samla in pengar för att plantera träd i Afrika:

”Hans fråga mötte en fundering som jag i min tur gått och vänt på ett tag: Hur skulle man kunna profilera tidningen tydligare när det gällde det problem som i början av 80-talet framtonade som avgörande för framtiden, nämligen miljöfrågan?”

Och så stod Sten Lundgren där i dörröppningen med guldägget i handen: trädplantering!

Uppropet om en insamling publicerades i Vi 1983. Omslaget pryds av en flicka som leende vattnar en planta. Rubriken: ”En planta att vårda – så kan du vara med och hejda öknarna”.

Ökenspridningen var ett miljöproblem högt på agendan. Sten Lundgren beskriver i ett reportage hur ”öknen kommer krypande i pokoternas land”. Han har rest i provinsen West Pokot i nordvästra Kenya och berättar om hur det blivit allt svårare för människorna att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

Numera planterar Vi-skogen inga träd i egen regi. Arbetet sker i nära partnerskap med lokala, regionala och nationella bondeorganisationer. Organisationens roll är framför allt kunskapsöverföring och finansiering.

Vi-skogens verksamhetsområde i Kenya har sin tyngdpunkt i nordväst, åt Victoriasjön till. Men 2017 började man även jobba i Serengeti-Mara, i det treåriga EU-programmet Initiative for conservation of Mara-Serengeti transboundary ecosystem, eller SEMA. Målet var att se hur bistånd kan medverka till bevarandet av ekosystemet genom att arbeta med lokala samhällen. Jennifer Wambua var koordinator.

– Vår approach var att stödja hållbara försörjningsmöjligheter. Så att människor fick ett skäl att minska sitt överutnyttjande av vatten, jord och andra resurser, säger hon.

Plantskolor var en sådan lönsam ny näring, avokadoodling en annan, biodling en tredje. Träden erbjuder mycket föda åt bina genom sina blommor. Teakträd är populära. Och bina ger dubbla fördelar. De producerar honung som går att sälja, samtidigt som de är ilskna och håller oönskade vilda djur borta från odlingarna. Även elefanterna, som kan forcera de kraftigaste staket och förstöra fältens grödor, är känsliga för retade bin.

Ett annat sätt att styra bort dem som prövades i programmet var att plantera chilipeppar. Det gillar de inte heller.

Men om djuren hindras att vandra uppstår konflikter förr eller senare. Därför behövs korridorer som förbinder skyddade områden med varandra. SEMA-programmet försökte kartlägga vilka korridorer som finns kvar och deras status. Resultatet var inte uppmuntrande. Av 77 möjliga viltkorridorer i Tanzania fungerade bara 52 så att djuren verkligen kunde vandra. Sex korridorer var extremt illa ute och för 18 var situationen kritisk.

Fem nya korridorer identifierades, tre i Kenya och två i Tanzania. Tyvärr hann de inte säkras under projekttiden. Tre år är en kort tid i biståndssammanhang.

Ändå nåddes viktiga framgångar. Närmare 27 000 hektar utarmad mark på båda sidor nationsgränsen hann utvecklas i riktning mot ett mer produktivt och hållbart ekosystem.

Drygt 24 000 träd planterades på jordbruksmark intill de skyddade naturområdena.

Den svåra torkan har fått Kenyas styrande politiker att förstå hur viktiga skogarna är. Ett program – Keep Kenya Breathing – har sjösatts med stöd av presidenten. Fram till 2030 ska tio procent av Kenyas landyta vara trädbevuxen. På Mauplatån ska en miljon träd planteras.

Mauskogen är störst och viktigast av Kenyas fem så kallade Water Towers , skogsområden av vital betydelse för landets floder. Mount Kenya är ett annat. De ska nu värnas.

– Folk behöver vatten, punkt slut. Och trädplantering har vind i seglen, konstaterar Allan Carlson.

”För varje år måste boskapshjordarnas drivas i allt vidare cirklar för att finna bete”, skrev Sten Lundgren i sitt reportage från West Pokot 1983. Så är det än idag. Boskapsägarna är till och med tvungna att vandra djupt in i Uganda för att finna bete, och stanna där tills det regnar igen där hemma.

Det berättar Winnie Kiunga, kommunikatör på Vi-skogen i Nairobi.

Men så illa är det inte för alla. De som gick med i Vi-skogens program på 1980- och 90-talet har kunnat stanna kvar på sina gårdar, trots torkan. På så vis bidrar Vi-skogen till att minska trycket på Mau och andra skogar, inte bara genom att människor odlar sin egen brännved utan också för att de inte behöver söka ny mark att odla upp.

Winnie besökte West Pokot och några av de ursprungliga Vi-skogarna i början av juli i år.

– Jag gick runt och tittade på 30-40 år gamla träd och träffade några av de äldsta bönderna som var bland de första att arbeta ihop med Vi. Det var verkligen uppmuntrande att se hur väl de tagit hand om träden.

Hon kunde se att metoderna för att vårda marken och förebygga erosion fortfarande var i bruk och de åldrade bönderna betonade själva hur viktigt det var. De har sett skillnaden mellan marker där Vi-skogens agroforestry tillämpas och där det inte sker.

– Så det är verkligen ett hållbart sätt att möta klimatförändringar och förbättra människornas livssituation. Mycket, mycket bättre än jag sett på andra platser jag besökt, säger Winnie Kiunga.

Bättre betyg kan en jubilerande 40-åring knappast få.

Ur Vi:s novembernummer 2023.