Biståndsarbetare är lika bekväma som alla andra, det är lätt att hålla sig till dem som tycker och tänker samma sak som man själv. Men för att förändra världen måste man vara modigare än så.

Jag var på finmiddag häromkvällen. Bubbel i glasen, belevat småprat, människor som signalerar framgång. Uteslutande vit svensk medel- och överklass. Jag var inbjuden av ett företag som klimatkompenserar genom Vi-skogen.

När vi satt oss till bords var det dags för presentationer. Sällskapet arbetar med kultur, media, näringsliv. Själv får jag rollen som representant för världen utanför Stockholms gränser. Vi har småtrevligt, samtalet flyter på och någon pratar om en stundande semesterresa till en fjärran plats. Plötsligt vänder sig bordsgrannen till mig, ser lite ängslig ut och säger:

– Du måste tycka att detta känns jobbigt? Jag menar, att vi bara pratar om konsumtion?

Jag inser att de kommande sekunderna kommer att sätta tonen för resten av kvällen.
Jag är ju där å jobbets vägnar så jag borde svara:

– Ja, det har du rätt i. Kan vi inte prata om klimatkrisen och vad alla i det här rummet kan göra för att bromsa och förhindra den? Förresten får du gärna bli månadsgivare i Vi-skogen.

Men jag orkar inte vara en bättre eller annan sorts människa. Alltså snirklar jag mig ur samtalet, ursäktar mig för att gå och pudra näsan och lyckas sedan ta mig igenom tillställningen utan att bli gisslantagen som samvetspolis.

Har du sett filmen där den nordamerikanska ambassaden i Teheran stormas under den iranska revolutionen?Ambassadtjänstemännen tas som gisslan. USA ska rädda dem. Det finns en scen där CIA diskuterar vilka man skulle kunna använda som täckmantel för att smuggla ut folk ur landet… amerikanska företag, internationella skolan… och så biståndsorganisationerna; ”the do-gooders”. Världsförbättrarna. I filmen skakar alla på huvudet och konstaterar att det sistnämnda är ett gäng man inte har så stor nytta av.

Det finns en romantiserad föreställning av bistånd som en allmänt god kraft; om den osjälviska hjälparbetaren i ett farligt land. Det är kanske bra om CIA tycker så, men det är mindre bra om vanliga människor tror att vi står så långt ifrån varandra att utgångspunkten blir skuldkänslor och dåligt samvete.

Biståndsbranschen är som de flesta andra skrån; den är ofta sig själv nog. Det är lättare att umgås i den egna bubblan och prata det egna fikonspråket – med varandra. Det är både enklare och tryggare när man inte behöver förklara. Och inte behöver leva upp till andras (ibland orealistiska) förväntningar.

Samtidigt vill vi förändra världen. Det är ju det som är själva poängen, eller meningen med föreningen. Det förutsätter förstås att man möter människor. Och pratar med dem.