Vigdis Hjorth om den första sexualitetens tafatta försök

Efter Arv och miljö återvänder Vigdis Hjorth till brottsplatsen. I Upprepningen möter vi en tonåring med stark längtan bort. Här finns en exakt tonträff, menar Oline Stig.

Upprepningen
Roman
Författare: Vigdis Hjorth
Översättning: Jens Hjälte

Den norska författaren Vigdis Hjorths autofiktiva roman Arv och miljö blev hennes internationella genombrott och orsakade en mediestorm när den utkom i hemlandet för snart ett decennium sedan. Berättelsen om Berglijot, som under en arvstvist, konfronterar sin högborgerliga familj med den mörka hemligheten om deras far – att han förgrep sig på henne som liten – fick återigen den gamla debatten om litteraturens förhållande till verkligheten att blossa upp. Får man ta heder och ära av levande och döda bara för att man kallar sitt verk en roman?

Författarens två systrar tyckte inte det. Den ena anmälde sig till en skrivarkurs och skrev en motbok, där hon hävdade faderns oskuld. Den fick nu inte långt när så mycket uppmärksamhet som Arv och miljö. Förmodligen av den enkla anledningen att det är Vigdis som är författare. Samt att romanens litterära sanning lyckades träffa något allmängiltigt som sköt den privata tvisten i sank. Alla som levt i en borgerlig familj full av lögner och förnekelser kunde känna igen sig.

Vi befinner oss i mitten av 1970-talet och de exakta tidsmarkörerna får det att sjunga i bröstet.

I sin nya bok vänder hon tillbaka till brottsplatsen. ”Det du vill glömma återvänder, hemsöker dig så livligt att det känns som att du går igenom det på nytt …”, inleder hon den korta romanen Upprepningen, vars norska titel är den mer Ibsenskt klingande Gjentakelsen. Den fiktiva Berglijot är ersatt av ett namnlöst berättarjag och flickan hon återvänder till i minnet är sexton år. 

Vi befinner oss i mitten av 1970-talet och de exakta tidsmarkörerna får det att sjunga i bröstet: trimmade moppar och de första fyllornas yra rus, första kyssen, mascaran som rinner och den bultande längtan att bli någon annan. Med detaljrik och lyhörd precision fångar Hjorth detta mellantillstånd när allt står och väger. Som om inte ångesten över att bli vuxen vore nog är flickans familj ett minfält: mamman är totalt neurotisk och övervakar varje steg hon tar, övertygad om att hennes dotter snart ska bli antingen narkoman eller sexuellt utlevande och förtappad. Pappan försvinner ut i garaget och möter aldrig hennes blick.

Långsamt och obönhörligt rör vi oss fram till det som ska bli vändpunkten och familjens härdsmälta. Det vore synd att avslöja exakt vad som sker men precis som i Arv och miljö spinner sig tematiken vidare och bortom smärtpunktens innersta kärna. Det handlar om det skrivna ordets makt att förändra och förgöra. Flickan upptäcker att hennes dagbok är rena dynamiten – oavsett om det som står i den är sant eller ej.

Det jag uppskattar med Hjorths prosa är, förutom den exakta tonträffen, blandningen mellan tyngd och lätthet, svärta och ljus. Mitt i det ångestfyllda blixtrar det till av underbart komiska scener med den första sexualitetens tafatta och misslyckade försök. Det är sådant man som vuxen kan berätta roliga historier om – och Hjorth erkänner att hon någon gång har gjort det. Och att hon i samma stund insåg att det var ett svek. I sista kapitlet möter hon sitt sextonåriga jag, omfamnar henne och låter sig omfamnas. Det är svidande vackert.

Läs mer:

Yukiko Duke: ”En bok som värker i hjärtat på läsaren”

Vigdis Hjorth om skandalomsusade romanen