Virginia Woolf var på jakt efter den inre rösten 

Virginia Woolf var trött på romanernas ytliga skildringar av människor. Hon ville porträttera människor inifrån, berätta om tankar och känslor. Men skulle det över huvud taget låta sig göras?

Ursprungligen publicerad i Vi Läser 2013 nummer 3.

Året är 1925, platsen Bloomsbury i London. Den långa, magra kvinnan ser ut genom fönstret en lång stund. Sedan kastar hon irriterat ifrån sig sin stålpenna på skrivbordet.

Virginia Woolf har skrivkramp, pappret stirrar vitt mot henne. Trots att hon bor vid lugna Tavistock Square tycker hon att staden tränger sig på. Det är för mycket trafik, för mycket folk i rörelse, för mycket sorl från gatan. ”Att skriva på en roman i hjärtat av London är nära nog omöjligt. Det känns som om jag håller på att spika upp en flagga högst upp i masten i rytande storm”, klagar hon i ett brev till en nära vän. Fast egentligen beror skrivkrampen på att romanen hon sliter med är så viktig. Det är med den hon ska skriva sig fri från den förlamande sorgen efter moderns död.

Virginia Stephen (senare Woolf) föds 1882 som dotter till kritikern, filosofen och lexikografen Leslie Stephen och hans hustru Julia. Såväl Virginias mor som hennes far har varit gifta tidigare och medfört barn i boet: Virginia har tre helsyskon och fyra halvsyskon. Familjen är lycklig och full av värme, men det finns spänningar och ett starkt inslag av tävlan mellan de mångbegåvade syskonen. 

En gång om året reser familjen till sitt sommarställe i St. Ives i Cornwall. Där njuter de av bad och utflykter, högst i kurs står turerna ut till Godrevy-fyren. För den tystlåtna Virginia, som har svårt att hävda sig bland alla vältaliga och kvicka syskon, är det en befrielse att för en gångs skull kunna bril­jera: hon är en skicklig simmare. 

St. Ives är betydelsefull på många sätt för henne: där får hon och de andra syskonen tid med sin annars så upptagne far.

Leslie Stephen är en av sin tids mest betydande brittiska intellektuella, men i hemmet har han inte mycket att säga till om. Där råder i stället den tystlåtna Julia, som är den varma sammanhållande kraft som barnen ser upp till. Därför blir hennes plötsliga död år 1895 ett svårt slag för alla i hushållet, men kanske mest för den trettonåriga Virginia. Hon chockas svårt: förlusten av modern utlöser hennes första psykiska sammanbrott. I hela sitt liv plågas hon sedan av återkommande sjukdomsperioder. 

Julia Stephens död är bara det första av en rad tragiska dödsfall i familjen, som sakta börjar lösas upp. När Leslie Stephen dör av magcancer 1904, flyttar Virginia och hennes tre helsyskon bort från hemmet på Hyde Park Gate. I stället hyr de ett hus tillsammans i Bloomsbury, en stadsdel omtyckt av författare och konstnärer. Virginia börjar skriva och blir snart känd som kritiker och essäist.

Varje torsdag håller syskonen öppet hus för brödernas kamratkrets från Cambridge, en samling lysande begåvningar som förenas i sin kritik av det de ser som det viktorianska samhällets förkvävande sociala och kulturella värderingar. Med tiden blir de kända som Bloomsburygruppen och banar väg för modernismen inom konst och litteratur, men också för nya politiska, filosofiska, och ekonomiska teorier.

I utkanten av sällskapet finns den socialistiske tänkaren Leonard Woolf. Han och Virginia finner varandra och gifter sig 1912. Leonard inser snart att Virginias psykiska skörhet gör att hon inte klarar av någon form av stress.

Han vakar därför som en hök över henne och ser till att hon har lagom mycket arbete och sociala åtaganden. Paret startar, delvis som terapi för Virginia, det lilla förlaget Hogarth Press 1917. Virginia handsätter böckerna och Leonard trycker dem ark för ark. Med tiden blir Hogarth Press de engelska modernisternas favoritförlag med författare som T. S. Eliot och Katherine Mansfield i sitt stall. 

Leonard uppmuntrar snart Virginia att själv skriva skönlitterärt. Hennes två första romaner – Resan ut (1915) och Natt och dag (1919) – är försiktiga, konventionella. Virginia är inte nöjd med dem. Hon vill söka sig mot en ny sorts romankonst, en som lodar djupare i människosjälen. Handlingen måste tonas ner om man ska kunna gestalta människors sammansatta känslor och tankar, menar hon. I stället ska man noggrant återge medvetandeströmmen – the stream of conciousness – och använda ett tydligt bildspråk. De första, experimenterande stegen mot den nya romanformen tar hon i Jakobs rum (1922) och i Mrs Dalloway (1925). Kritiken är oförstående eller nedgörande, men det bryr sig Virginia Woolf inte om. 

Nu, våren 1926, sitter hon vid sitt fönster i Bloomsbury – och känner sig slutligen mogen för att ta itu med sorgen efter modern. Nu har hon formen för att berätta om denna milda matriark och göra henne rättvisa. Men då slår depressionen och denna förbannade skrivkramp till igen. Virginia Woolf tar upp den vårdslöst kastade stålpennan. Plötsligt minns hon en inställd familjeutflykt till fyren i Cornwall. Kanske skulle hon kunna göra något av den? Stålpennan börjar långsamt röra sig över pappret. Lågmält och lyriskt börjar Virginia Woolf att återskapa en svunnen barndomstid. Hennes mästerskap ligger i hennes blick för detaljer, förmågan att ladda vardagliga scener med betydelse och mening. En familjemiddag blir till ett storslaget drama, där olika människors viljor och begär kolliderar. Ett sommarhus tilltagande förfall blir symbol för en hårt prövad familj. En konstnärs kamp med en porträtt­målning blir en bild av svårgreppbara relationer.

När Mot fyren ges ut 1927, hyllas den som ett litterärt mästerverk och tilldelas det prestigefyllda Femina-priset. För Virginia är det en efterlängtad revansch, ett kvitto på att hon är på rätt väg. Men orosmolnen hopar sig över Europa och det blir allt tätare mellan depres­sionerna. Virginia fortsätter att skriva, men det är med stor ansträngning. 

Andra världskrigets utbrott blir ett svårt slag för paret Woolf: Leonard är av judisk börd och Virginia fruktar för hans liv. Paret bär ständigt med sig en dödlig dos morfin som förberedelse för en tysk landstigning. Vintern 1940 total­förstörs hemmet i Bloomsbury av en bomb och paret Woolf flyttar till sitt hus på landet. 

Virginia drömmer om befrielse, samma sorts totala befrielse som hon kände i vågorna i Cornwall som barn. Befrielse från de hån­ande rösterna i huvudet, befrielse från skräcken för tyskarna, befri­else från oförmågan att skriva. Den 28 mars 1941 går den 59-åriga författaren till sin skrivstuga och skriver ett avskedsbrev till Leonard. Där­efter fyller hon fickorna med stenar och kastar sig i floden Ouse.

Läs fler artiklar av Yukiko Duke:

Så förnyade Clarice Lispector den latinamerikanska litteraturen

Här är sommarens bästa böcker