Vi:s litteraturpris: 75 år av ”högvärdigt kulturstoff”

  • 4 nov 2022
  • 22 min

Kristina Lugn, vinnare 1983. // Foto: Roger Tillberg

Vi:s litteraturpris: 75 år av ”högvärdigt kulturstoff”
Peter Fröberg Idling

Kristina Lugn, vinnare 1983. // Foto: Roger Tillberg

Lyssna på artikeln

1947 premierades ”tafatthetens behag”, i dag letar juryn efter författare som är ”på väg”. Vi:s litteraturpris fyller 75 år och vi har gått igenom alla pristagarna sedan starten. Där finns såväl självlysande stjärnor som orättvist bortglömda talanger.

Det är 1947och sen höst och luften i Arvika har den där doften som lovar mer snö. På stationen kliver en (sånär som på några dagar) 40-årig kvinna på Sunnebussen (en så kallad bulldog-kaross, med trubbig front). Vi får anta att det syns på henne att hon är utsocknes. Säkert kläder från huvudstaden, en världsvan attityd från många långa utlandsresor. När bussen rullar ut i det omgivande landskapet (som växlar mellan mörka skogar, översnöade åkerlappar och sjöarnas osäkra isar) är det dock inte någon främmande miljö för henne. Hon, Elly Jannes, är från en liten västmanländsk bruksort. Svensk landsbygd har hon sett förut.

Sedan tio år är den gudabenådade stilisten Jannes en av Tidningen Vi:s profilreportrar. Veckotidningen har nyligen konstaterat upplagerekord: 676 000 ex (vilket innebär att den varje vecka slås upp i 40 procent av landets hushåll). Hon är dessutom ute på något av ett hedersuppdrag. Vi får således utgå från att vår busspassagerare är vid gott humör och självförtroende när bussen nu stånkande slår av på farten för att ta vänster och norröver på Karlstadsvägen.

Och medan vi föreställer oss reportern där på väg genom novemberkylan föreställer hon sig i sin tur samma vägsträcka en julidag 18 år tidigare:

Men den gången ven det inte snålt som kort före snö. Det doftade sommarljumt av barr och hartser och kanske flöjtade en taltrast i någon grantopp.

För sin inre blick ser hon också två tungt lastade cyklar, trampade av en man och en kvinna och som har trampat dem hela vägen från södra Frankrike.

Det är dem hon strax ska möta, när hon om några minuter kliver av bussen i den lilla fattiga avkroken Mangskog (vars förre prosts ostlika rondör en gång inspirerade Gustaf Fröding).

Paret som tar emot är den 52-årige författaren Tage Aurell och hans några år yngre hustru Kathrine. De fortsätter tillsammans genom snön till deras lilla bruntjärade hus, som Kathrine ritat och Tage byggt. Elly Jannes är där för att porträttera honom, den förste mottagaren av Vi:s litteraturpris.

Eller nåja, han är inte helt ensam om äran. Priset, som då ännu kallas stipendium, hade instiftats tillsammans med KF:s bokförlag i mars samma år. I en oansenlig Vi-notis hade det meddelats att sammanlagt 10 000 kronor (225 000 kronor i dagens penningvärde) skulle fördelas mellan fyra författare. Följaktligen har Stina Aronson (Hon har fått ’tillvarons heliga, dolda intensitet’ att tala så direkt till läsaren, att alla kommentarer blir onödiga) och Arvid Brenner (Utmärkande är […] den fina och skarpsynta rättsinnighet med vilken den mänskliga samlevnadens problem och konflikter studeras) fått 2 000 kronor var. Den excentriske Klara-poeten Harald Forss (Forss är ojämn, men han har genomgående något som skulle kunna kallas tafatthetens behag, och i sina bästa dikter uppnår han något som skulle kunna kallas ren skönhet) har tilldelats 1 000 kronor.

Foto på Tage Aurell.
Tage Aurell, vinnare 1947. // Foto: NWT

Men Tage Aurell belönades alltså med 5 000 kronor. Det var en på flera sätt väl vald pristagare. När gjutarsonen Aurell efter tio år i Frankrike kom cyklande till den lilla skogssocknen i Jösse härad hade han påbörjat sin första roman, Tybergs gård. Den utkom 1932 och sålde i lätträknade 262 exemplar. Arvodet från förlaget bestod av någon hyllmeter av Carl Jonas Love Almqvists verk. En del av köparna blev inte tillräckligt övertygade för att köpa hans nästa bok, Till och från Högåsen (1934). Den sålde därför blott i 190 exemplar. Den tredje, Martina (1937), sålde än blygsammare (184 exemplar) och avfärdades av en recensent som huvudvärksframkallande. När Aurell besökte förlaget i Stockholm bad förläggaren honom att lyssna på suset från varmvattenledningarna: ”Det är restupplagan av er förra bok ni hör.”

Det tog sex år till nästa bok, Skillingtryck. Mottagandet var återigen svalt. Men Aurell gjorde nu ett genidrag på det litteratursociologiska schackbrädet: Han skickade boken med rekommenderat brev till ett litet urval av de unga författare som stod på avantgardets barrikader. De läste – och hänfördes. För Gunnar Ekelöf, Harry Martinson och de andra framtidsmännen framstod Aurell, med sin ordknappa, karga och experimentella prosa, som ett djuptänkt orakel som klivit in från de yttersta utmarkerna – en ”Odysseus som runristare”. De kommande decennierna skulle de vallfärda till hans hem på den natursköna sluttningen ovan sjön Mangen.

Att det var Anakoreten i Mangskog som Vi valde att hylla var helt i linje med tidningens litteratursyn. Tidskriften hade under sitt första decennium främst varit ett föreningsblad för Kooperativa Förbundet (KF). 1924 hade den genomgått en radikal omgörning och blivit en ambitiös veckotidning med ”högvärdigt kulturstoff”. Skönlitterärt material gavs stort utrymme. Redaktionen hade dock inledningsvis inte vågat besvära de äldre etablerade författarna. Man hade i stället approcherat den unga författargenerationen. Arvodena var generösa. Vi blev snart ett givet forum för deras noveller, dikter och följetonger. Bläddrar vi exempelvis i just årgång 1947 möter vi texter av bland andra Stig Dagerman, Maria Wine, Erik Lindegren, Lennart Hellsing, Artur Lundkvist, Stig Sjödin, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf men även utländska storheter som Simone de Beauvoir och Halldór Laxness – samt den allra första publiceringen av Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn.

Vi hade en tidstypisk folkbildande (eller kanske folkuppfostrande) ambition. Det var således en seriöst syftande litteratur som publicerades. Elmer Diktonius konstaterade senare att redaktionen ”inte skytt att bjuda tidningens breda publik också på exklusiva saker, väl vetande att intet är fint nog när det gäller folket”.

Möjligen kom ursprungsidén till priset från en litteraturtävling för ”bästa folkrörelseroman”. Den hade utlysts av Vi och KF tre år tidigare, i samband med 100-årsjubileet av den kooperativa rörelsens grundande i engelska Rochdale. (Den bästa romanen visade sig vara två: De bröto bygd av Per Wikberg och Uppror i Järnbärarland av Maj Hirdman. De belönades med 10 000 kronor.)

Med Tage Aurell kunde man alltså bocka av en rad (outtalade) kriterier. Han kom från ett arbetarhem, räknades till det litterära avantgardet (han hade också översatt Franz Kafka), bodde i och skrev om det Sverige som hade blivit kvar på stationen när tåget mot det moderna framtidssamhället avgick.

Men han var förstås och framför allt en fantastisk författare, lika läsvärd då som nu.

(På en av bilderna som illustrerar Jannes intervju ses han högläsa för Kathrine och de tre barnen. Sannolikt en uppskattad familjestund – han blev snart en efterfrågad uppläsare av sina texter, både i radio och på scen. Inspelningar av hans dramatiserade, egenartade frasering, finns för övrigt att höra på Litteraturbankens generösa hemsida.)

Följande höst skickas Elly Jannes åter iväg för att porträttera det årets pristagare. Den här gången behöver hon bara ta tåget till Uppsala. (Hos familjen Aurell var hon inhyst ett par dygn i Tages utkylda lilla författarstuga.)

1948 års pristagare är också fyra. De två mellanstora stipendierna förärades poetveteranen Bertil Malmberg samt Tora Dahl. Peder Sjögren fick det minsta priset (En ovanligt och rikt utrustad författare med verkligt konstnärligt allvar – men som fortsättningsvis skulle skriva sig bort från sin publik, i en alltmer säregen experimentell prosa och ända sitt eget liv i förtid).

Huvudpristagaren, som väntar på Jannes i Uppsala stadshotells matsal (Gästis kallad) är norska Cora Sandel (synonym för Sara Fabricius och sedan en tid svensk medborgare), främst ihågkommen för sin trilogi om Alberte. Men när Jannes sveper in och tar Sandels utsträckta hand är det med romanen Kranes konditorisom den 68-åriga författaren tre år tidigare har befäst sin ställning.

Sandel är sedan föregående vår bosatt i Uppsala och enligt Jannes har hon vänliga ögon. Och humor. Mycken förlåtelse.

(Intervjun vindlar, de kommer in på: Något som berör nästan alla svenska kvinnor, varför vi hela våra liv måste hungra efter rytm, varför svenska män inte har upptäckt att dansmusik finns till att dansa efter, varför de tycker så mycket mer om att sitta vid ett grogglas, på sin höjd finner sig i att hövlighetspromenera runt ett varv och vända i hörnen och om möjligen den yngre generationen är bättre på den punkten. Sådana där utvikelser gör vi hela kvällen tvärs genom smörgåsbord, poulard, vin, efterrätt och kaffe, på promenad genom ett sällsamt Kvälls-Uppsala med halka på gatorna, dis kring kyrktorn och kala grenar och klar himmel med måne och stjärnor allra högst uppe.

Vi får också veta att Sandels favoritböcker är Gustave Flauberts Madame Bovary och A. A. Milnes Nalle Puh.)

Några specifika kriterier för priset finns inte bevarade. Bland pristagarna återfinns över åren även andra än författare, som journalister och översättare. Och exempelvis Vilgot Sjöman fick priset två gånger.

Avsaknaden av skrivna statuter gör att vi i dag inte kan förklara varför storheter som Gunnar Ekelöf, Lennart Hellsing och Kristina Lugn fått priset, medan giganterna (därtill flitiga Vi-skribenterna) Vilhelm Moberg, Harry Martinson och Eyvind Johnson förbigåtts.

Pristagarna utsågs av en jury, inledningsvis ledd av kritikern och sedermera professorn Örjan Lindberger (som pikant nog själv fick priset 1955). Utöver fasta representanter från Vi och KF skiftade juryledamöterna från år till år.

Som en del av finansieringen av priset instiftade Vi ett boklotteri tillsammans med KF och Aftontidningen. Det blev snabbt mycket populärt och inbringade stora summor. Fackföreningar och lantbrukskooperationer anslöt och fler stipendier i Boklotteriets namn instiftades. 1965 omvandlades organisationen till Litteraturfrämjandet, som fortsatte att spela en stor och viktig roll i svenskt kulturliv fram till 1992. I dag återstår dess förlag ”En bok för alla”.

När man går igenom den långa rad Vi-pristagare som följer återfinns många som var eller har blivit namnkunniga. På 50-talet fick bland andra Elsa Grave, Britt G. Hallqvist, Hans Peterson, Lars Ahlin och Per Olof Sundman priset. Men där finns också författare vars livsbana tog en annan riktning.

Med anledning av Vi:s 50-årsjubileum slogs 1963 och 1964 års priser ihop. En dubblerad prissumma kunde således föräras Sara Lidman, Astrid Lindgren, Stig Sjödin, Kristina Widman och Carl Johan Bernhard. Den sistnämnde (som kombinerar en absurd humor med atmosfärfylld verklighetsbeskrivning) hade under samma två år utkommit med böckerna Mannen med järnfötternaoch Tickertapeparaden.

Carl Johan Bernhard har hunnit bli 83 år, när han nu svarar i telefon i hemmet på Lidingö.

– Jag hade varit i New York och skrivit små berättelser inspirerade av H. G. Wells och G. K. Chesterton. Jag gick upp med dem till Georg Svensson på Bonniers, som var väldigt rar och trevlig. Han sade att ”De här ska vi låta trycka upp.” Böckerna bemöttes väl, så jag trodde på en framtid som författare.

Ett hårt liv att vara författare.

Carl Johan Bernhard växte upp i en väletablerad familj. Fadern Carl Gustaf Bernhard var professor i fysiologi och sedermera ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademien. Modern var operasångerskan Gurli Lemon. Och fastern, Kerstin Bernhard, var berömd fotograf (Carl Johan Bernhard hade inledningsvis följt i hennes fotspår och som blott 17-åring fått jobb på SvD).

Av Vi-priset minns han en flott bjudning i KF-huset och att han där råkade Per Olof Sundman och poeten Bengt Emil Johnson. Han fick ytterligare några stipendier men efter att han hade ”förläst” sig på Henry David Thoreaus Walden flyttade han ut i Roslagen.

– Där levde jag på allt möjligt småkrafs. I handelsboden träffade jag sedan Rita som blev min fru.

Att leva ur hand i mun gick bra fram tills paret fick barn. Carl Johan Bernhard tog först jobb som stenhuggare på Vätö (erfarenheter som 1968 blev boken Stensågen), sedan brevbärare i Norrtälje och påhugg på olika byggen. Gunnar och Alva Myrdal erbjöd honom (och Werner Aspenström) ett naturastipendium i Mariefred, mot att finnas behjälplig med olika praktikaliteter. (Aspenström avböjde eftersom han var orolig att huset var hemsökt.)

1973 utkom Luren, inspirerad av J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, men sedan dess gapar bibliotekskatalogen tom.

– När jag fick jobb på Skanska i Västerås upptäckte jag att familjelivet blir mycket lugnare när man kan hämta ut ett lönekuvert varje vecka. Det är ett hårt liv att vara författare. Det har inte heller funnits någon direkt påstöt om att jag ska fortsätta att ge ut böcker. Men jag fick länge julklappar från Bonniers, en gång kom det en brödrost. Jag har i stället fortsatt att skriva för mig själv och det tycker jag är roligt. Men jag vet inte om det någonsin kommer att tryckas.

Foto på Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman, 1972. // Foto:

Carl Johan Bernhard var inte ensam om att ha det svårt att få författarlivet att gå ihop. De litterära priserna var på den tiden få. I dag är Kerstin Ekman Sveriges mest prisbehängda författare, men Vi-priset 1972 var blott hennes tredje.

– De första priserna är nog de mest betydelsefulla i ett skrivarliv som man inte kan vara säker på vart det ska ta vägen. Pengarna behövdes, för skatten togs ut på ett vansinnigt sätt. Alltsammans beskattades det år boken kom ut fast det tar ett par år eller fler att skriva en roman. Till exempel fick jag 97,4 procent skatt på romanen Springkällan.

Kerstin Strandberg, som fick Vi-priset 1978, minns ett tillstånd av eufori. De föregående åren hade förmörkats av skrivkramp. Med boken Skriv Kerstin skriv! fick hon ett stort genombrott och en rad utmärkelser. I dagboken skrev hon:

”Sovit dåligt efter den röriga dagen i går. Jag var på Biskops-Arnö och snackade inför blyga ungdomar, sedan tågförseningar. På Vi klockan 18, stor glöggfest med hundratals personer. Jag fick gå där ensam, trots att jag faktiskt var en av huvudpersonerna. Den avgående chefredaktören Sten Lundgren kom fram och sade: ’Vi tycker så mycket om allt du gör’. […] Jag hade svårt att sova och sade till Bo att man vet inte var den här publiceringsvågen ska sluta, men jag är densamma och du är densamme.”

Vi-prisets konjunktur har gått upp och ner i de egna spalterna. De första åren var pristagaren det aktuella numrets huvudsak. Men under vissa decennier blev det bara en notis, om priset alls nämndes. I samband med tidningens 75-årsjubileum 1988 tycks det ha givits förnyad tyngd. Pristagaren Peter Kihlgård pryder leende omslaget. Intervjun, som gjorts ut över flera uppslag, är skriven av författaren Heidi von Born.

– Det var ett betydelsefullt pris för mig, inte minst på grund av tidningens kultur- och arbetarhistoria, minns Peter Kihlgård.

Något juryförfarande fanns dock inte längre. Under ett par decennier utsågs pristagarna enväldigt av den stridbara kulturredaktören Christina Rosenqvist. (En temperamentsfull sådan, som vid ett tillfälle kom i slagsmål på redaktionen med den annars så goda väninnan Sara Lidman.)

– Prisceremonin var rätt anspråkslös, erinrar sig Rosenqvists efterträdare Berit Åberg. Vi var några från redaktionen som brukade ta med årets pristagare på en lyxig lunch. När jag höll i prisarbetet 1998–2005 var jag också alldeles ensam med att välja pristagare. I efterhand verkar det inte klokt att vi gjorde så, men ser man på listan över pristagare behöver man inte skämmas över valen.

Foto på Jens Liljestrand, 2008.
Jens Liljestrand bränner en del av pris­pengarna på en skönhetsbehandling 2008.

Från och med 2005 fick prisarbetet en tydlig struktur. Den dåvarande chefredaktören Anneli Rogeman återinförde juryförfarandet och satte upp nya kriterier. Det fanns redan en rad debutantpriser och än fler priser för lång och trogen tjänst i litteraturens trädgård. Vi-priset skulle fortsättningsvis gå till en aktuell författare som skrivit minst två böcker, men inte mer än fem.

Rogeman förklarar sitt engagemang för priset:

– Vid sällsynta tillfällen sammanfaller ens egen personliga längtan med vad som kan gagna ens ­uppdragsgivare. Jag tog hand om, och förädlade, något som redan fanns i Vi. Det kändes bra.

Något som gissningsvis också har känts bra över åren är prispengarna. För en författare är ett litterärt pris givetvis värdefullt som erkännande. Uppmärksamheten kan också locka nya läsare. Men prischecken får ju en konkret betydelse. (Medel­inkomsten för en författare var vid senaste mätningen 120 000 kronor om året. Före skatt.) För de flesta innebär kassatillskottet en möjlighet att fortsätta att skriva. Men vissa pristagare har använt pengarna till annat. Peter Kihlgård åkte till Mexiko ett halvår. Jens Liljestrand (2008) bokade en skönhetsbehandling. Sara Stridsberg och Peter Törnqvist, som var nominerade samma år (2010), beslöt i förväg att den som fick priset skulle dela pengarna med den andre. Anneli Jordahl (2016) köpte ett par boots.

Gissningsvis är det dock bara (månskensbonden) Sven Olov Karlsson (2020) som har lagt Vi-prispengarna på att införskaffa en ny harv.

Fler utvalda artiklar