William Spetz: ”Jag måste hitta min nya dröm”

Han slog igenom som barnstjärna på Youtube och har ersatt Johan Ulveson i en roll på Dramaten. Nu jagar William Spetz en ny dröm.

Första gången jag träffar William Spetz förstår jag direkt att han inte är som alla andra, eftersom William är en norrlänning som inte tog körkort samma dag som han fyllde 18. I stället brukade han bränna runt i Umeå på en vespa. Enda problemet, säger han, är att han aldrig vande sig vid kylan. Annars var det enklare än bil och dessutom mycket billigare. Men det är dags att växa upp och William går en intensivkurs för att ta den där lappen. Han befinner sig i en period av sökande och körkortet är en praktisk grej att fokusera på. Det är tio år sedan han flyttade till Stockholm och ett år sedan premiären av Tore, serien han själv skrev och spelade i om en kille som förlorar sin pappa. Att göra Tore för Netflix var så stort att han knappt ens kunde drömma det.

– Jag har alltid haft lite för stora mål och att jaga det för stora är min motor i livet. Men nu är jag på en plats där jag måste hitta min nya dröm. Det är nästan som att jag är tillbaka där jag började, för ett decennium sedan. 

Innan William påbörjar nästa mål, måste han avsluta ett annat. Det är december i Stockholm och sista föreställningen av Soppjäveln, en pjäs som gått från och till hela året. Framför scenen häller servitörer upp soppa ur stora plastlådor i skålar på de dukade borden. Soppteatern erbjuder en timmes föreställning med tillhörande sopplunch att åtnjuta under tiden. William har fixat en gästplats till mig och har ursäktande förklarat att på grund av skatteregler kan Kulturhuset inte bjuda på lunch, men att jag måste beställa soppa ändå, för att få hela upplevelsen. Trots att jag redan ätit funderar jag på att göra det, bara för att William är så entusiastisk. Hans entusiasm inför allt han pratar om är smittsam och gör att man vill se världen som han ser den. 

Att vara på den här scenen är det närmsta man kommer en frigrupp på en institution, menar han. Det betyder, förtydligar William, att han och Anna Granath, skådespelare och komiker, gjort allting själva. 

– Jag har sagt till Anna under hela processen att ”Det här är nog en sådan föreställning som är svår att göra, men rolig att spela”. Lite var det för att trösta oss, men det blev verkligen så också!

Att försvinna in i en föreställning har varit en skön respit från allt som kommer med att släppa en serie på en av de största strömningstjänsterna. När han tar emot mig på Stadsteatern tackar han mig innerligt för tredje eller fjärde gången för att jag kommer och ser hans föreställning. Han är ombytt till sina scenkläder som annars är kläder man har på sig under repetitionen, eftersom den humoristiska föreställningen tar ett metagrepp på sig själv. Pjäsen handlar om Williams och Anna Granaths process att ta fram pjäsen och hur svårt det kan vara att arbeta ihop som vänner, när man dessutom ska försöka vara rolig. Ämnen de vet allt om, eftersom de tidigare spelat mot varandra i SVT-serien Filip och Mona, som de också var med och skrev. 

Jag sätter mig ner på en hög pall i teatersalongen, den enda platsen som inte är uppbokad, medan William går backstage. Han är glad över att äntligen gå i mål. 

– Att spela sista gången är alltid en frihet, för då kan man bara köra utan att tänka på vilken feedback man får efteråt.

Han är 28 år gammal och redan en hyllad och etablerad skådespelare, som vid det här laget är van vid svenska institutioner. De senaste åren har William spelat på Stadsteatern, Dramaten (där han bland annat ersatt Johan Ulveson i Liv och död Strömquist) och varit rekordung programledare för Melodifestivalen. Jag frågar honom vad som är roligast, att stå på scen eller göra tv. 

– Jag tycker det roligaste är att filma. Man brukar tala om en total närvaro när man gör teater och så är det ju, om man har tur. Men ett ögonblick på scen får man chans att göra om kväll efter kväll, medan man bara har en enda chans att göra en scen när man gör en serie. Det är något kyrkligt som uppstår, när ett helt team står i ett svettigt litet rum tillsammans och arbetar för att fånga något som aldrig kommer uppstå igen.

Framgångssagan som är William Spetz hade inte hänt på samma sätt i någon annan tid än den vi lever i just nu. Han fick sin start när han från sitt pojkrum i Umeå publicerade humorsketcher på Youtube, långt ifrån de traditionstyngda, och ofta konservativa, kulturella sammanhangen i Stockholm. Med åren växte kanalen och hade 240 000 prenumeranter när han 17 år gammal slutade posta.

Med enmansföreställningen Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme? turnerade han runt hela Sverige. Föreställningen handlade om Williams nyligen bortgångna mormor som var en nyckelperson för honom under uppväxten. På scen berättade han om livet i Västerbotten för sin mormors urna på scen. Om sina unga föräldrar, om skoltiden och att inte riktigt hinna berätta för henne att han är en kille som gillar killar.

Föreställningen kulminerade i ett sommarprat där William presenterade sig med en stor dos värme och hjärtskärande humor och det lät som han stod helt öppen inför världen. När jag träffar honom tänker jag att den avväpnande tilliten fortfarande finns där. 

– Så pinsamt att göra det här när man bara har en vän i publiken, säger han och ler stort mot mig från scenen på Stadsteater. Han testar ljudet innan publiken släpps in. Jippie, tänker jag, jag är vän med William Spetz nu! Det hade jag själv aldrig vågat anta.

Mina bästa tjejkompisar är den röda tråden i hela mitt liv och mina största, mest äkta relationer

Vi har bara träffats en gång tidigare, i Vinterviken i Stockholm, inte långt ifrån där han bor. Då var han klädd i en Adidasdräkt i skinn och en stor päls. Jag fick direkt syn på honom i den snötäckta trädgården, där pensionärerna halkade fram i sina långa täckjackor. 

Sedan han beslagtog sina föräldrars filmkamera som sexåring har han med säkerhet vetat att han vill skådespela och började senare i livet skriva manus, för att han inte fick rollerna han ville ha. Även om komedi kommer naturligt för William brinner han för drama och i serien Tore gav han sig själv ett material som är roligt, sorgligt och svårt. Det är en humoristisk dramaserie om en kille som närmar sig 30 men fortfarande bor hemma hos sin pappa, som försöker få ut sin son i världen, medan hans bästis säger att Tore måste ligga med sin första kille, för att inte bli ”bög-incel”. När pappan dör tvingas Tore på egen hand navigera sorgen och gör det genom att kasta sig ut i ett vilt leverne av fylla och fest. Trots det tunga ämnet var det enkelt att skriva för sig själv. 

– Jag började göra egna grejer när jag var tonåring och manusskrivandet var bara en naturlig progression av det. Det flyter ihop med karaktärsarbetet. Producenten Anna-Klara (Carlsten) sa en sak till mig som jag tyckte var så bra: ”Ett manus är inget litterärt verk. Du gör en karta för berättelsen.” Det frigjorde mig.

Flera gånger under samtalet återkommer han till det nära samarbetet med Anna-Klara Carlsten, Sanna Sundqvist och Anna Granath, kvinnor som blivit nära vänner, som han också arbetar konstnärligt med.

För mig är vänskapsrelationer med queera män några av de viktigaste i livet, men jag tycker det är svårt att prata om för det känns som om det lätt blir en sådan lökig grej. Typ att man är en fag hag. Men när jag ser vänskapsrelationerna i dina serier känns det inte alls så, utan bara så kärleksfullt, sant och rörigt som det är.

– De nära vänskaperna jag haft med mina bästa tjejkompisar är den röda tråden i hela mitt liv och mina största, mest äkta relationer. Därför har det varit naturligt att skildra det.

Vänskaperna är på vissa plan större än romantisk kärlek, eftersom den romantiska kärleken har ett fysiskt villkor som inte finns i platoniska vänskapsrelationer. Vänskap bygger bara på kärleken för varandra och kan inte leva på fysisk attraktion. Det är magiskt!

Det är nästan provocerande att någon som inte huvudsakligen tänker på sig själv som manusförfattare skriver så bra som William gör. I Tore är karaktärerna levande personer, som sörjer precis så orent som människor gör på riktigt. I serien skildras också festande och det queera livet i all sin komplexitet. När Tore för första gången går på en nattklubb slutar det med att han blir utsatt för ett sexuellt övergrepp. Ett ämne som i hbtq-communityt kan vara svårt att lyfta. 

– Jag gick igång på faktumet att få in det ganska outforskade narrativet om sexuella övergrepp mellan män, utan att göra det till seriens huvudsakliga agenda. Jag tror att machokulturen fläckar av sig på bögkulturen. Det maskulina, det hårda, det dominanta – det finns där som en jättestark norm. 

Att berätta queera liv på sätt som inte är klichéartade är viktigt för honom.

– Ofta när man ser queera historier handlar det om att komma ut och så förändras hela livet, och sedan ska allt handla om att man ska dejta? Jag tror nästa steg är att ”komma ut” blir en icke-fråga. Jag ville absolut inte att det skulle finnas någon scen i serien som sa: ”Men vad tänkte pappan om att Tore var homosexuell?” Det känns så 80-tal.

Serien är inte självbiografisk men William har ändå en del grejer gemensamt med Tore. Han säger att han själv var sen med faktiskt ganska viktiga saker, som att supa sig full. Det visade sig vara lite svårt att på ett naturligt sätt hitta tillfällen att festa när man var en ung, queer kille i Västerbotten, som gjorde sketcher och allra helst umgicks med sin mormor. Första gången William drack var när han, efter sin mormors bortgång, flyttade till Stockholm. 

– Men jag var inte bra på det, utan gick runt med en cider och sa till alla att jag var salongsberusad. De bara: ”Säg inte det ordet. Put down the cider, ma’am.”

Om man är queer, eller om man på något sätt har känt sig fel eller avig, så tror jag festen kan vara en bro till så mycket vackert

Först efter pandemin förändrades något för William, som på riktigt började fatta njutningen med att gå på fest och släppa efter. 

– En bra festdefinition är att ingen pratar om vad den jobbar med. Det är den totala flykten på det allra bästa sättet för man skapar liksom ett kollektivt nu. Om man är queer, eller om man på något sätt har känt sig fel eller avig, så tror jag festen kan vara en bro till så mycket vackert. Fest kan hjälpa oss.

Numera, berättar William, brukar han skoja med sina kompisar om att han bara antingen vill festa eller jobba, och att han jobbar hårt finns det inga tvivel om. 

Jag funderade på om du räknas som en barnstjärna, i med att du blev aktiv på Youtube som barn.

– I så fall var jag en deppig barnstjärna, frilans och helt utan kontext. Jag var liksom ingen youtuber, det fanns inte än när jag postade mina klipp och man tjänade inget på det. Jag slutade ungefär när folk började tjäna pengar och följarna frågade när min nästa post skulle komma. Vadå nästa post, kände jag?! Jag ville göra teater men min mamma var höggravid och hittade ingen teaterkurs i Umeå. Det var därför jag gjorde klipp, inte för att ladda upp nästa post.

Klippen ligger fortfarande kvar på Youtube och trots att han ”absolut inte vill se skiten” känns tanken på att radera dem fel. De måste få finnas kvar för tonåriga Williams skull, som inte ska behöva lida över att nutids-William skäms lite.

Numera kan svenska skådespelare, tack vare strömningstjänster som Netflix, få en internationell publik på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Tonårsserien Young Royals är ett exempel på detta, där de unga skådespelarna (Omar Rudberg, Edvin Ryding) blivit föremål för miljoner trånande fans världen över. Effekterna av att vara på Netflix tänkte dock William inte på under arbetet, eftersom det var en slump att serien hamnade där.

– Hade jag vetat att vi skulle få en internationell publik hade jag säkert gått in i det på ett annat sätt. Jag hade nog döpt honom till något annat än Tore. En del av ens drömmar är driven av intention, och att man vet precis, och en del är att en sak bara läggs till en annan. Man får fyra nej och sen säger Netflix ja, som man knappt vågade tänka på! Det var någon som sa ”What if it turns out great?” och det är sårbarhet på riktigt. Det är skört att drömma stort.

Under tiden han skrev manus till Tore lät han sig inspireras av amerikanska HBO-serien Generation och använde låtar från den i sitt manus. Efter att Tore haft premiär hörde skaparna till Generation av sig och tackade William för hans serie. 

– Det var så poetiskt på något sätt och kändes helt sjukt. En sådan konsekvens hade jag inte ens kunnat fantisera ihop.

Förutom att göra en tv-serie, med sig själv i huvudrollen, har William Spetz programlett Sveriges mest tittade program och med över 200 000 följare på Instagram är det ingen tvekan om att han blir igenkänd. När jag frågar om han tycker att det ibland är störigt skruvar han på sig.

– Det är så privilegierat att klaga på. Jag får hålla på med det jag älskar.

Klagar du inte ens till dina vänner?

– Nej, nej! Jag får självhat bara av att prata om det nu. Det fina med internetgrejen är ju att jag hade en publik när jag gjorde min första föreställning. Gemene man visste absolut inte vem jag var. Produktionsbolaget släppte sex provföreställningar, eftersom de inte visste om det fanns en publik, och det gick plötsligt från sex föreställningar till sextiofem.

Känner du att folk har mer förkunskap om dig, än andra skådisar i din ålder? 

– Jo, men kanske. Att jag flyttade hit och började direkt när jag var 18 och det första jag gjorde var mormorföreställningen och sedan sommarpratet. Men man kan ju inte sitta och tänka tillbaka på hur man skulle gjort i stället, för alla har sin väg in.

När William pratar med mig har han hela tiden oklanderlig hållning, och viker inte en enda gång undan sin ljusa blick. Hans icke-neurotiska framåtrörelse känns nästan mer unik, för en skådespelare och författare, än en norrlänning på vespa.

Han såg ut som en tuff tonårskille, och att han bokade en biljett och kom och satte sig ensam i den stolen …

Ett par veckor efter vårt möte ringer jag William. ”Jag tog det där jävla körkortet”, säger han lyckligt. Själv är jag inte det minsta förvånad.

– Jag vet att det är en vanlig grej, men det har gett mig en känsla av att allt är möjligt. 

Och att allt är möjligt är en bra utgångspunkt eftersom William är på jakt efter ett nytt, lite för stort, mål. Vill du jobba utomlands och sådär, frågar jag, och William skrattar generat och säger att han läst en bra sak: Vissa pratar om att jobba, andra jobbar. 

– Jag måste hitta något som är svårt för mig. Det är det jag älskar med det här yrket, att varje sak blir ett nytt kapitel och då kan man inte rida på gamla meriter. Man börjar om från början varje gång.

Gud, det tycker jag är det jobbigaste med konstnärslivet. Är du inte rädd för att floppa?

– Det är klart, vem är inte det? Man pratar alltid om att skådespeleri handlar om att vara i kontakt med sina känslor, men det handlar också så mycket om att stänga ute dem. Spelar jag in en sexscen så måste jag förtränga att det är 20 personer i rummet. Och på samma sätt förtränger jag mina rädslor för att misslyckas. 

Jag hör hur William försöker förklara någonting för mig, som känns som den bärande delen i hela hans etik. 

– Jag kommer alltid minnas en ensam 14-årig kille i publiken i Gävle, när jag var där med föreställningen om mormor. När jag sjöng en sång till mormor på slutet grät han och jag såg att det inte var för att han tänkte på mitt liv, utan han tänkte på sitt. Vi tittade på varandra under hela den låten och vi fick finnas för varandra i den stunden. Han såg ut som en tuff tonårskille, och att han bokade en biljett och kom och satte sig ensam i den stolen … Och det får vi aldrig glömma, Tone, att den kontakten är den andra sidan av att bli bedömd och vara rädd för att floppa och bli kritiserad. Det är den vackra sidan. Baksidan är inte lika viktig då. 

Ur Tidningen Vi #2 2025.

Läs mer av Tone Schunnesson:

Gizem Erdogan: ”Jag vill vara en friare kvinna”

Plötsligt fräste shamanen åt mig