Anna Charlotta Gunnarson: Därför stänger jag av Förrädarna och Spelet

De framgångsrika realityserierna Förrädarna och Spelet är skräddarsydda för vår tid. Att ljuga och mobba belönas. Anna Charlotta Gunnarson längtar så innerligt efter att få se vettiga personer kompromissa och komma överens.

Oljemiljonären JR Ewing häller upp en whiskey och blickar bekymrat ut över sitt storstadskontor. Medan spriten sakta lugnar hans inre sprids ett gement grin över det brunbrända ansiktet. Mitt i grimasen fryser tv-bilden och eftertexterna rullar med flinet som fond. Tänk, vad jag älskade dessa cliffhangers när Dallas hade sin storhetstid i början av 1980-talet. De antydde att antagonisternas antagonist redan i nästa avsnitt planerade en gruvlig vedergällning, som hans bror Bobby lönlöst skulle försöka förhindra. Bobby var snäll, samvetsgrann, sammanhållande, mycket tråkigare att följa. Men det är ändå honom jag tänker på när jag under hösten ser realityserierna Förrädarna och Spelet. I dagens tv-värld behöver alla tävlande vara JR Ewing, eftersom utgångspunkten är att ingen kan lita på någon annan. Förräderi är en hederssak, kraftfulla ledargestalter röstas ut och jaget går före laget. Jag saknar Bobby.   

Populära Förrädarna i TV4 går ut på att en samling leklystna linslusar möts i slottsmiljö för att kämpa om pengar och ära. Årets säsong inleds med deltagarrepliken: ”Jag är löjligt bra på att ljuga”. Efter en konstruerad uppdelning i gott och ont ska rivalerna räkna ut vem i gruppen som tydligast hotar den egna existensen, via såväl lagtävlingar som enskilda pratstunder. Även om alla tycks verka för gemensam lagkänsla har tittarna pejl på vilka som valts ut av produktionen för att representera den mörkare sidan. I slottets salar vet däremot ingen om raringen som svär dig trohet har en dold agenda. Detta Stasi-liknande upplägg skapar ständig spänning, men också osäkerhet och äkta magknip, både för dem som tvingas ljuga och dem vars hela tillvaro blir ett enda gungfly. En efter en röstas favoriter ut av gruppen eller ”mördas” av makteliten. Intrigerna och manipulationen utgör programmets själ, så även den mest analytiska strateg behöver kunna gå under radarn med beskedlig uppsyn för att hålla sig kvar till finalen. I slutändan segrar en eller flera deltagare, mer eller mindre ärliga, mer eller mindre plågade av samvetskval.

I september i år lanserade SVT sin moteld: Spelet. Här stängs ett gäng tävlande in i en lyxsvit, med förutsättningar som oavbrutet växlar. Det enda de från start vet är att en efter en ”hänsynslöst” ska röstas ut, tills bara en vinnare står kvar. De första avsnitten ser jag med stigande intresse. Jag fascineras av de sociala interaktionerna, hur svitens utslagningsmoment genererar misstänksamhet och konspirationsteorier, samtidigt som värme och tillit bygger starka enheter i en parallell värld, utan paradvåningens vin, ost och kex. När vi förstår varför bluffarna behövs blir till och med manipulationen vacker.

I modern reality är inte ryggraden central, snarare dolken i densamma

Men så kommer vändpunkten och tävlingsformatet tränger obönhörligen undan den uppfriskande sidan av Spelet. Förtroliga pakter löses upp på ett kick och vips röstar forna vänner ut den de nyss kallade gruppens ryggrad. Stolt titulerar de sig backstabbers och ler sitt bredaste JR-grin rakt in i kameran. I modern reality är inte ryggraden central, snarare dolken i densamma, för det slutna rummet förvandlar normala människor till små djävlar med lögnen som kompass. Här är det inte fråga om att låta tongivande ledartyper ta kommandot, listen övertrumfar lojaliteten. Naiva, störiga drag kan också ge fördelar, tjata hål i huvudet på folk, gråta krokodiltårar, få raseriutbrott. Att den svagaste länken kan vara den starkaste må låta fint, men är det inte. Jag drabbas av en förlamande tröttma.

Både Förrädarna och Spelet är internationella succéformat som följs slaviskt av miljoner. Men det som får andra att vilja titta är nu det som får mig att stänga av. För även om utslagningsmomentet utgör essensen i alla tävlingar har underhållningen och verkligheten kommit att likna varandra för mycket. Det är knappt någon skillnad på lyxsvitens tjafsande vinnarskallar och tv-debatternas medietränade politiker. I dessa sällskap lönar det sig sällan att lyssna, ge motståndarna bekräftelse, bete sig anständigt, låta demokratin visa vägen. Det är som om ordet solidaritet aldrig har funnits, men en gång i tiden betydde det visst gemensamt ansvarstagande. Så var ska vi få syn på solidariteten om ingen pratar om den? Om alla som vinner pengar i tv först måste splittra ett sammansvetsat lag? Om ingen politiker som vinner mark någonsin får frångå sitt manus? Jag längtar så innerligt efter att höra och se vettiga personer sträva efter att på riktigt komma överens. Hitta hållbara lösningar.

Jag såg feelgoodserien Mot alla odds på SVT i vintras, där Gunde Svan lärde svenskar med utrikiskt påbrå att åka längdskidor så pass bra att de tillsammans kunde genomföra Stafettvasan. I stället för stora prissummor väntade stenhårt slit för deltagarna, men också kamraternas hejarop som fick alla på fötter. Vinsten bestod av lyckan i de gemensamma framstegen. På köpet fick de tittarnas kärlek. Jag tror vi skulle må bra av påkostad reality i samma anda, kanske där hårdnackade motståndare först tror att de behöver ljuga och mobba i lönndom, när de i själva verket måste kompromissa och offra sitt ego längs vägen. De tävlande vet inte vad de ska få ut av samarbetet över gränserna, men inser i sista avsnittet att vinsten enkom är att alla i slutändan får det okej. Ihop. Samspelet.

Ett friskt samhälle har inte psykopaten JR Ewing som norm och förebild. Hans individualistiska beteende må ha gett honom makt och rikedom, men vad vi aldrig såg då eftertexterna rullade var hur uselt han faktiskt mådde. Jag tänker mig magsår, sömnbrist, bakfylla, panikångest och gonorré, för han söp konstant, knullade runt, bedrog familjen, släkten, hela samhället, hatades av alla och blev till och med skjuten. Ensam, JR var ensam.

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Huvudlös hudvård – nu också för bebisar

Friserad filmsanning – vad gör det med historien?