"Inga kvinnor jag talar med vill se skiten"

”Hur kunde jag vara så blind för skevheterna, för övergreppen?”, undrar Anna Charlotta Gunnarson. Efter att Robert De Niros karaktär genomfört ännu en våldtäkt får hon nog och trycker på pausknappen.

Skådespelerskan Salma Hayek bär minimala vinröda trosor och spetsbehå. Uppflugen på ett bord i en fullpackad bar rullar hon förföriskt med höfterna och häller långsamt ut tequila längs benet. Drycken dryper ner mot tårna där Quentin Tarantinos upphetsade rollfigur påpassligt suger och slickar spriten från hennes fuktiga fot. Scenen är hämtad från 90-talsfilmen From Dusk till Dawn. Manuset skrevs av Quentin Tarantino. Samma kille som alltså också råkade knipa just den där rollen som slickande fotfetischist.

För tio år sedan medverkade jag i en podd och försvarade idel gamla sunkiga filmer med argumentet att man måste sätta berättelserna i sin rätta historiska kontext. Länge förhöll jag mig också till klassikerna på just detta toleranta vis, men med tiden har tittandet tappat charmen och jag hakan. Herregud vilka opåkallade överdrifter jag har godtagit. Inte förrän nu noterar jag scenen i 70-tals-musikalen Grease där Danny blir fysiskt aggressiv mot Sandy då hon vägrar ligga med honom på en drive-in-bio. (Pryda, tråkiga Sandy.) Mina ljusa minnen av actionkomedin True Lies raderas i takt med att skådespelaren Arnold Schwarzeneggers rollfigur bränner sin agentbyrås årsbudget på att i vettlös svartsjuka jaga och kränka sin egen fru. Vid Once Upon a Time in America med Robert de Niro tar det stopp. Första gången jag såg denna gangsterskildring från 1984 blev jag inte ett dugg provocerad, snarare tyckte jag att filmen var tjusig i sitt mörker, trots att männen tycktes empatiskt inkapabla och kvinnornas underdånighet föll sig naturlig.

Nu är det som om alla bröst och rumpor i Once Upon a Time in America studsar ut från skärmen. Här njuter en prostituerad tonåring passionerat av de sjaskiga knull hon säljer till traktens män, med gräddbakelser som ersättning. Under ett insiderrån tigger den korrupta sekreteraren om att gängmedlemmarna ska våldta henne, för trovärdighetens skull. Hon ber alltså om en riktig våldtäkt. I en särdeles grym scen hörsammar De Niros karaktär sekreterarens vädjan och lämnar henne flämtande av fasa uppfläkt mot ett skrivbord. Djupt traumatiserad, skulle man kunna tro. Nej då, ingen fara, när hon efter en tid återser förövarna slickar hon sig om munnen. Hon vill ligga med hela ligan. Vem i helvete skriver något så stört i ett manus, ja, inte är det en kvinna i alla fall. Filmen bygger på en självbiografisk bok, men det var så att säga inte sekreteraren som skrev den. Mot slutet våldtar De Niros karaktär igen, han måste av manlighetsskäl skada den han älskar mest. Där trycker jag på paus. Jag klarar inte närbilderna och det onödiga frosseriet. 

Efter metoo har något hänt, jag vet så mycket jag inte visste förr, inte reflekterade över förr. Jag identifierar mig inte längre med männen, dem som 90 procent av filmhistorien handlar om, de som har 90 procent av alla viktiga repliker. Nu är jag birollerna, bisatserna. Jag är kvinnorna. Me too. Tidigare har hela jag varit impregnerad av killarnas blick; att en öm stund på sekunden kan övergå i övervåld. Smärta omformas till estetiskt tilltalande skörhet. Skönhet! Bakom tårarna utstrålar tjejen, trots allt, behag och killen reser sig igen, för när allt kommer omkring ursäktar offren, älskarinnorna, fruarna, mammorna, döttrarna honom med alla fel och brister. Han tillåts ju ha fel och brister. Tittarna accepterar tafflighet, bufflighet, töntighet, fulhet, Woody Allen, Dustin Hoffman, Danny Masterson, Russell Brand. Jag har sett fler våldtäkter än kvinnliga chefer på film.

Vi vänjer oss vid underläget redan genom sagorna, där såväl Snövit som Törnrosa ligger utslagna och endast kan väckas ur medvetslösheten av en kyss. En befriad oskuld. 

Myten om madonnan och horan får ständigt ny näring. I klassikern Borta med vinden våldtar hjälten sin fru och fortsätter vara hjälte. På 70-talet är sadismen i thrillern Straw Dogs näst intill sensuell medan snyggingen i 80-talskomedin Sixteen Candles lämpar över sin redlöst berusade flickvän till nörden, som då kan ligga med henne utan att hon märker något. En kompisgrej killar emellan, liksom. Ta henne. Efter millennieskiftet ser ”töntarna” i filmen Superbad till att skolans tjejer blir aspackade, för att få dem i säng. Ja, ni hör ju hur kul det låter. Nästan som Snövit, fast lite mer vuxet. Otroligt sällan har jag sett män bli våldtagna på vita duken i samma underhållande kontext. Korrigering: Otroligt sällan har jag sett män bli våldtagna på vita duken.

Film- och teatervärlden har så klart varit sjuk alldeles för länge. I min dramaklass på universitetet under 80-talet tog somliga manliga elever tillfället i akt, ironiskt nog skyddade av strålkastarljuset. Då vi satte upp Woyzeck tryckte plötsligt en kille in sin tunga i min mun i en kärleksscen, något han aldrig gjort under repetitionerna. Nu satt det emellertid publik i salongen och jag ville inte förstöra illusionen, så med armarna fortfarande lindade om hans hals bet jag honom rejält i tungan, varpå han utstötte ett vredgat läte och frustade en stund, som om det tillhörde den lidande gestaltningen. Sedan dess avskyr jag den där pjäsen. Blir till och med illa berörd om den förekommer på teateraffischer, detta trots en förhållandevis bagatellartad händelse för över tre decennier sedan som jag otroligt sällan tänker på. Undrar om han kommer ihåg. Förmodligen hade han i alla fall svårt att äta på ett tag.

Under metoo-rörelsen för sex år sedan startades organisationen #intedinhora. Jag följde den med stort intresse, eftersom det var första gången så många tjejer samtidigt berättade om erfarenheter av kommersiell sexuell exploatering. Nyligen insåg jag att en av talespersonerna för gruppen i unga år sjöng in flera av mina låttexter till olika barnprogram. Hon vittnar nu rak i ryggen i artiklar och poddar om ohyggliga upplevelser. I tolvårsåldern blev hon groomad av en medelålders man och i tonåren började hon sälja sex. Det gör så ont att höra om denna lilla tös, som halva barnkultursfären tippade skulle bli den nya Amy Diamond. Mängder av vuxna fanns omkring flickan i studior och kulisser, men ingen av oss såg. Nu har hon i alla fall blivit vår stora idol, jag är enormt imponerad av hennes intelligens och mod, när hon talar inför politiker på högsta nivå om den smutsiga verkligheten. 

När jag nu ser filmiska nöjesövergrepp ser jag henne och alla andra tjejer som på och utanför scenen aldrig blir fria från otäcka minnen. Som när den unga aktrisen Maria Schneider fördes bakom ljuset av regissören Bertolucci och skådespelaren Brando i början av 70-talet under inspelningen av Sista tangon i Paris. För att tonåringens reaktion skulle bli så äkta som möjligt infogade de äldre männen i lönndom en brutal våldtäktsscen, helt utanför manuset. Överfallet chockade henne allvarligt och den autentiska skräck hon upplevde i stunden följdes och förevigades av manliga fotografer. Filmen hyllades världen över. Schneider själv utvecklade ett gravt missbruk och förklarade innan hon dog att filmen ”stal hennes ungdom”. 

Vem ska ta del av alla liknande så kallade mästerverk framöver? Jag vill inte längre se skiten, inga kvinnor jag talar med vill se skiten, yngre generationer vill knappast heller se skiten, för de växer upp med samtyckeslagen som självklarhet och fattar inte hur folk över 40 kan ha förtryckare och fluktande snuskgubbar som kittet i sina nostalgiska återblickar. Förhoppningsvis löser det sig naturligt. Kanske visas Once Upon a Time in America i framtiden för en handfull filmstudenter och forskare som uppskattar hantverket men granskar innehållet med samma rynkade ögonbryn som vi i dag betraktar rasbiologers vansinnigheter på 30-talet. Det är ganska hårt att inse hur blind man en gång varit för skevheterna, men också förbaskat skönt när skygglappar faller. Framför allt blir livet lite ljusare.

Ur Tidningen Vi #1 2024.

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

10 låtar som tiden sprungit ifrån

Här är receptet på en hygglig maskulinitet

Luciaomröstningar lär flickor att tänka på utseendet