Anna Charlotta Gunnarsons 10-i-hopp, del 1

För Vi:s räkning har Anna Charlotta Gunnarson listat sina 10-i-hopp – förslag på personliga glädjeämnen och lyckokickar. Här kommer tips ett och två: Lär dig något nytt samt se hyperlokal kultur.

1. Uppfinn hjulet

Tänk att kunna busvissla. Ända sedan mellanstadiet har jag varit avundsjuk på folk som behärskar tekniken. Både stentufft och praktiskt. Av någon anledning trodde jag länge att loppet var kört för mig, man har ju hört att det inte går att lära gamla hundar sitta. Men så började jag tänka om. Som liten sicksackar man ideligen mellan de vardagliga kunskapshindren. Vissa tar det obönhörligt stopp vid, andra övervinner man, och sedan är det dags för nästa utmaning, och nästa. Det borde väl vara samma sak nu?

Sagt och gjort. Nätet är fullt av busvisslingsguider och jag började enträget öva, en stund varje dag, böjde tungan och blåste mig snurrig, blev heligt förbannad. Månaderna gick och modet sjönk. Kanske var jag ändå en gammal hund? Ofta kände jag mig lika ful som värdelös. Men så en dag … lät det. Efter några smått apatiska försök en onsdag letade sig ett skrovligt, pipande ljud fram. Allt stannade upp. När jag testade på nytt lät det – igen. Lyckan var total, det kändes som om jag hade uppfunnit hjulet. Min busvissling ser kanske inte lika cool ut som på film, men den hörs åtminstone genom väggar.

Efter denna framgång gav jag mig tusan på att bemästra den inbakade flätan. Finns det något tjusigare än en bohemisk uppsättning med instuckna blomster? Svar nej. Min tålmodiga tonårsdotter lät mig praktisera på henne, medan jag steg för steg vägleddes av diverse pedagogiska tutorials, instruktionsvideor på nätet. Det verkade enkelt, men hur kan det vara så svårt att lägga en tunn hårtest över en annan, i rätt följd? Hur kan man glömma vilken rörelse man gjorde sekunden innan? Och varför ger övning inte bara färdighet, utan också ömmande handleder och fingrar?

En enda sak fick mig att inte ge upp. Förutom värk, frustration och tårar fick jag ju nämligen även många mysiga stunder med min dotter, så det gjorde liksom inget att veckorna gick. Och snart knäckte jag koden. Känslan av succé var överväldigande. Varje gång man erövrar en ny metod är det som om universums krångligaste mattetal bara löser sig framför ögonen och därefter är det omöjligt att inte se. Man får också upp ångan och kunskapstörsten, så raskt gick jag vidare till såväl den utbakade flätan som fiskbensvarianten. Tre nya skills på någon månad! Varje gång jag numera geschwint svänger ihop en fin festfrisyr tänker jag på hur nyss det var som jag saknade handlaget.

När jag fyllde 50 fick jag en ukulele. Den blänger nu uppfordrande på mig. Vi hörs om fem år eller så.

2. Bär lokala kulturbärare

Då jag flyttade hemifrån fick jag bestsellern Instruktionsbok för livet. Där ger författaren H Jackson Brown Jr goda råd till sonen om hur man blir en bra medmänniska. Det är en riktigt fin bok, om man bara navigerar mellan småklyschorna, och av någon anledning har jag alltid försökt efterleva punkt 31: Köp allt som barn säljer till dig.

Kanske är det en i grunden förkastlig tanke. Barn ska inte utnyttjas för kommersiella syften. Men jag har alltid sett det från ett annat håll, för jag minns så väl mina egna taffliga försäljarförsök i barndomen och hur kvalfullt det var att sätta fingret mot okända dörrklockor eller fråga folk på stan, när samtliga slog ner blicken och skyndade bort. I dag ser jag samma utsatthet hos ungar som småskamset försöker få ihop till klasskassan eller en fin premie. Därför går jag aldrig omvägar vid åsynen av 10-åringar med majblommeväskor. Om jag har råd kliver jag tvärtom gärna fram med en slant. När barnen på loftgången säljer jultidningar och nybakade muffins håvar jag jämt upp plånboken, som en liten investering för framtiden. Dels får jag fler glada hälsningar i trapphuset, dels skapar liknande handlingar förtroende för vuxna. ”Nej, du stör inte. Jag tar dig på allvar. Fortsätt våga.” (Ej jämförbart med de snorungar som ringde på under Halloween och ville att jag skulle swisha dem, i stället för att bjuda på sura dödskallar. De fick sura dödskallar.)

Hav respekt för barnen. Hav respekt för lokala själar som investerat timmar i sitt skapande. För vad har du själv åstadkommit under tiden?

I min egen instruktionsbok skriver jag att vi också i möjligaste mån bör stödja vår lokala kultur. Ställer din granne ut sina akvareller? Gå och se! Har du möjlighet köper du ett verk. Även om det inte är din stil så kanske tavlan passar bra som gåva till någon annan? Har din fasters rockband konsert? Gå och se! Gruppen kanske ännu inte låter lika tajt som Kiss, men var glad över att släkten inte stagnerar. Och fråga inte automatiskt om du får stå på gästlistan. Att betala entré är ett sätt att tacka för slitet i replokalen, de införskaffade gitarrpedalerna och mikrofonerna. För övrigt är det vanligt att etablerade artister köper biljetter när de ska se andra artister. Som något slags hederskodex.

Principen är densamma som med försäljarbarnen. Lokala kulturutövare tar en risk. Att bland vänner och bekanta ställa sig på scen, visa upp sin dans eller träkonst, är en smula våghalsigt. Nästan inget kniper så hårt i magen som jantelagens dömande ord och blickar. Tro mig, jag kommer från en mindre stad, där jag efter en skolrevy i åttonde klass möttes av vår tillsynslärare, som med ett hånfullt leende påpekade att jag hade tappat bort texten i ett av mina nummer. Detta var hans enda kommentar, trots att jag skrivit och framfört över tio andra sånger och sketcher som gått som smort. Som ni märker sitter kommentaren kvar.

Hav respekt för barnen. Hav respekt för lokala själar som investerat timmar i sitt skapande. För vad har du själv åstadkommit under tiden? Betala inträde till vårens poesiafton, gynna hantverkarna på marknaden, den poppiga pensionärskören, mötet över religionsgränserna och bibliotekssamtalet på internationella kvinnodagen. Ju mer vi stöttar våra nära kulturbärare, desto mer ökar chanserna till nya, kreativa idéer. Kanske är det du som visar mod nästa gång.

Läs mer:

Anna Charlotta Gunnarson: Här hittar du hoppet