Anna-Karin Palm: ”Mrs Dalloway är en roman som hyllar livet”

Den 14 maj 1925 släpptes en roman som kom att förändra romankonsten i grunden och föra litteraturen i en ny riktning. 100 år senare återvänder Anna-Karin Palm till Mrs Dalloway: ”Virginia Woolf ville skildra en modern människa i en föränderlig tid”.

Den här texten är ett förord till nyutgåvan ”Mrs Dalloway”, som kom i en ny svensk översättning av Eva Åsefeldt den 14 maj 2025 – 100 år efter att romanen mötte läsarna för första gången.

”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv.”

Så lyder den berömda första meningen i Virginia Woolfs roman från 1925, Mrs Dalloway. Det är en enkel och vardaglig mening, sagd i förbifarten, bokstavligen mitt i steget, för bara några rader senare öppnar mrs Dalloway ytterdörren och stiger ut på gatan. Det är en junimorgon i centrala London 1923 och vi går med Clarissa Dalloway genom gatorna, ser med hennes ögon och följer henne genom associationer och minnesbilder. Mrs Dalloway ska ha en fest till kvällen och nu ska hon köpa blommorna själv eftersom tjänstefolket har tillräckligt att göra; romanen utspelar sig under en enda dag som avslutas med Dalloways fest. Men trots dess skenbara enkelhet är redan den ikoniska första meningen ett uttryck för romanens särskilda sätt att gestalta – för även om det låter som en replik är det inte riktigt det, utan mer ett eko av en replik, som ljuder i huvudpersonens medvetande. Det här är nämligen en roman som utspelar sig främst i människors inre, i det särskilda medvetandeflöde som på många sätt skulle komma att bli Woolfs signum.

Mrs Dalloway är Virginia Woolfs fjärde roman, och här har hon funnit den nya form hon så länge sökt för att gestalta människors inre liv och samspel med varandra; den form som gör romanen till ett av modernismens portalverk. Den teknik hon huvudsakligen använder kallas stream of consciousness, medvetandeflöde eller inre monolog, och hon hade i flera år närmat sig ett sätt att gestalta den livsupplevelse hon ville skildra.

Virginia Woolf var förstås inte ensam om att utforska nya litterära uttryck för den moderna människans liv, utan på många vis en del av en tidsanda under 1900-talets första decennier. Första världskriget hade slagit sönder en till synes stabil världsordning och öppnat för oroligare tider; naturvetenskapen visade att materien och själva universum befann sig i ständig rörelse och omvandling; psykoanalysen öppnade dörrar till människans okända inre, där en liknande orolig föränderlighet tycktes råda. Som Woolf själv uttryckt det, på sitt lakoniskt skruvade sätt: ”I eller omkring december 1910 förändrades människans natur.” Det var denna nya människa hon ville skildra, full av motstridiga impulser och idéer, utsatt för en strid ström av sinnesintryck och ständigt skiftande minnesbilder; en modern människa i en föränderlig tid.

Flera av det tidiga 1900-talets författare experimenterade med nya sätt att berätta. Marcel Prousts stora romansvit På spaning efter den tid som flytt (1913–1927) är en del av samma modernistiska rörelse, och Virginia Woolf läste och uppskattade den mycket. James Joyce använde den inre monologen på ett radikalare sätt än någon tidigare gjort i Ulysses (1922). Intressant nog var Virginia Woolf en av de första som läste Joyces roman, då hon och maken Leonard fick den i manus för eventuell utgivning på sitt förlag The Hogarth Press redan 1918. De tackade nej, främst för att deras lilla handpress inte kunde klara av en så omfångsrik text – men i sin dagbok nedtecknar Virginia sina intryck av boken. Hon var till en början imponerad, road och fängslad av den, men blev snart alltmer uttråkad, förbryllad och irriterad. Hon förblev ambivalent till romanen och bråkade med den i flera år, i samtal med vänner, i dagboken och i essäer och mycket har senare skrivits om hennes reaktion på Ulysses. Visst fanns förstås ett element av konkurrens i hennes reaktion – hon läste den under just de år då hon själv arbetade för att finna en ny romanform, och Joyce hyllades unisont av det litterära sammanhang hon var en del av – men jag tror inte att det bara rörde sig om konkurrens. Det hon strävade efter var på många sätt väsensskilt från vad Joyce gjorde; hon uppfattade Ulysses som en gestaltning av ett alltför slutet, egocentriskt medvetande.

Hennes vision rörde sig tvärtom kring att människors inre inte är slutet, isolerat, utan att vi alla vidrör varandra och att våra liv vävs samman genom otaliga förbindelser, synliga eller inte. Det hon ville var att gestalta det allra mest intima, privata medvetandeflödet och samtidigt visa just hur olika individers inre världar påverkar varandra, hur vi driver mot och från varandra i det mest finmaskiga nät av osynliga förbindelser. Även om romanens huvudperson är mrs Dalloway, så dyker en rad andra personer upp som alla på ett eller annat sätt påverkar och påverkas av Clarissa Dalloways liv och personlighet. De tänker på och har sina bilder av varandra, de möts och skiljs, de sipprar in i varandras inre liv, och Woolf lyckas därmed ge en fyllig och ständigt föränderlig bild av sina romanpersoner som gör dem levande.

Redan på romanens andra sida smygs en utomståendes intryck av mrs Dalloway in, sömlöst infogad i hennes egen inre monolog: ”En förtjusande kvinna, tyckte Scrope Purvis (bekant med henne som man är med sina grannar i Westminster); påminde lite om en fågel, om en nötskrika. Blågrön, pigg och nätt, trots att hon var över femtio och hade fått vitt hår efter sin sjukdom. Där stod hon uppflugen, utan att se honom, och väntade på att korsa gatan, mycket rak i ryggen.”

På många sätt är Mrs Dalloway också Virginia Woolfs kärleksförklaring till storstaden.

En av de kvaliteter som gör den här romanen inte bara banbrytande utan också älskad av flera generationer läsare är nog dess stil: en musikalisk och rytmiskt böljande prosa, som samtidigt som den är så oerhört elegant och nyanserad också öppnar sig mot läsaren i ett tilltal som känns generöst. Stilen bottnar hela tiden i en konkret vardaglighet, som kan bära alla associationer och inre färder, och den stundtals framglimtande humorn skänker kontrast till textens stora allvar.

På många sätt är Mrs Dalloway också Virginia Woolfs kärleksförklaring till storstaden, till det London där hon växt upp och dit hon i mars 1924 åter flyttat, efter ett decennium i Richmond. Hon är lycklig över att vara tillbaka i staden, över att ha alla vänner inom räckhåll, liksom teatrar och konsertlokaler; att kunna gå långa, vindlande promenader på måfå genom gatorna och fyllas av den särskilda lycka hon alltid upplevt genom att gå omkring i staden och se livet utspela sig kring henne. Den här nästan nyförälskade energin tog hon med sig in i romanen, och hon låter Clarissa Dalloway uttrycka hennes egna känslor för staden:

”I människornas ögon, i travandet och trampandet och klampandet, i tumultet och rabaldret; bland vagnarna, bilarna, bussarna, kärrorna, sandwichmännens släpande och snurrande, blåsorkestrarna och positivhalarna; i jublet och skramlet och den höga märkvärdiga sången från en flygmaskin i skyn fanns det hon älskade; livet, London, detta ögonblick i juni.”

Ja, Mrs Dalloway är en roman som sjuder av livsglädje – men livsglädjens andra sida är ofta dödsinsikten. Clarissa har varit svårt sjuk, vilket förstärkt hennes känslighet för och hennes kärlek till livet. I romanen ger Woolf också Clarissa Dalloway ett slags mörk skugga, en person som utgör hennes motpol och tvilling: den krigsskadade Septimus Smith. Han och hans unga italienska hustru Rezia rör sig också genom staden denna vackra junidag, och deras vägar korsar flera av de andra romanpersonernas, så att deras medvetanden nuddar vid varandra även om de inte kommunicerar. De ser samma saker – en vilt sjungande, berusad tiggarkvinna, ett reklamplan som rör sig över himlen, med mera. På så vis blir romanen också en gestaltning av den stora livsväven, och av hur vi alla på ett eller annat sätt är förbundna med varandra i den värld vi en kort tid delar.

Den stad paret Smith lever i är samtidigt en helt annan än den soliga, välordnade överklassvärld paret Dalloway och deras vänner befolkar, och romanen har också en udd riktad mot klassamhällets skrankor. Även Septimus Smith är känslig, men hans sinne har skadats oåterkalleligt av krigserfarenheterna så att han nu går vilse i sina syner, omväxlande euforiskt sköna och helvetiskt grymma. Hans inre strider gestaltas initierat och medkännande och här kan Virginia Woolf använda sina egna erfarenheter av psykisk sjukdom, till exempel den lilla detaljen att sparvarna i parken plötsligt talar klassisk grekiska – något Woolf själv upplevt under en av sina första sjukdomsepisoder. Porträttet av Septimus Smith är enastående, och Woolf lyckas ge denna trasiga, plågade själ både resning och värdighet. Hon visar också hur krigets efterverkningar skälver mellan och inom människor, att det är över men ändå pågår, och kommer att göra det länge.

Hur olika de än är så speglar Septimus Smith och Clarissa Dalloway varandra, och genom dem visar Virginia Woolf hur liv och död tvinnas samman i ett människoliv. Mrs Dalloway är en roman som hyllar livet – det liv som hela tiden pågår, på så ofattbart många vis och med så olika individuella uttryck, och som en dag kommer att ta slut. Döden är livets förutsättning, men även om individen dör, så kommer själva livet att fortsätta. Denna rika, myllrande flod, denna väv av varelser som rör sig kring varandra och konstituerar vår värld och som Virginia Woolf gett ett odödligt uttryck i romanen Mrs Dalloway.

Läs mer:

Anna-Karin Palms Nobeldagbok: ”Det känns som om jag ska explodera snart”

Astrid Lindgrens bästa sommarmat