Åsne Seierstad: ”Mina ryska vänner vågade inte träffa mig”

Åsne Seierstad möter en rysk desertör på en bar i Oslo. Det blir startskottet på en resa in i Ryssland för att förstå vad människor egentligen tänker om kriget och Putin. 

Åsne Seierstads son älskar fotboll. Norge tog sig inte till VM i Ryssland 2018, men mor och son åkte ändå till Moskva för att uppleva mästerskapet på nära håll. Staden kokade av glada supportrar och på Röda torget fanns massor av roliga aktiviteter för barn.

– Min fotbollsgalne pojke skulle fylla tolv. Han hittade snabbt en rysk kompis som han lekte och spelade boll med. Det var en känsla av ”vi är en del av världen, vi har fått VM”, som de ville visa upp, säger Åsne Seierstad. 

Den 24 februari 2022 förändrades allt. Ryssland vände sig bort från Europa. Åsne Seierstad var på skidresa när hon hörde på radion att Vladimir Putin inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Hennes första tanke var att släppa allt, dra dit, men sedan besinnade hon sig och slutförde boken Afghanerna. 2023 återvände hon till Ryssland, landet hon kallat hem många gånger, som student på 90-talet och som journalist. Men nu var den glada stämningen från VM som bortblåst.

– En fruktan hade lagt sig över landet, en ångest. Mina gamla vänner vågade inte träffa mig eller så ville de inte prata om kriget. Jag märkte att folk var väldigt försiktiga med vad de sa, säger hon. 

När journalisterna lämnar landet åker Åsne Seierstad tillbaka. Åtta resor under två och ett halvt år. Nu har hon skrivit boken Ofred, som kommer på svenska i november. I den möter hon Putin-frälsta ungdomar, oppositionella och ensamstående mammor som vill ha hem sina män från fronten.

– Jag ville veta hur det påverkar ryssarna att leva i en krigförande nation. Det är som att jag trycker på en knapp som är äventyraren i mig. Det har varit spännande att vara på resa i det okända, för det är ju verkligen en del av världen som är obevakad nu. 

Men egentligen börjar allt med en rysk desertör, Wagner-soldaten Andrej Medvedev, som flydde till Norge 2023. Åsne Seierstad möter ett nervvrak till man på en bar i Oslo. Han tänker sig ett hjälteporträtt, men vad är sant? Fram träder snarare bilden av ett tragiskt levnadsöde. Hon bestämmer sig för att följa i soldatens fotspår till Sibirien.

Under förevändningen att hon ska skriva om ryskt kulturliv får hon ett författarvisum, men hon måste vara försiktig. Staten är skoningslös mot alla som kritiserar kriget.

Vid ett tillfälle är hon illa ute, det är Andrej som hämnas för att hon inte svarat i telefon. Han kräver att hon ska vara anträffbar dygnet runt. Nu har han ringt till hotellet och sagt att hon är eftersökt av de norska myndigheterna. Hennes position är röjd och plötsligt vill ingen längre prata med henne.

– Jag förstod ingenting. Det föll mig inte in att det kunde vara han. Och så ringer han och skrattar mig i örat och då känner jag bara – helvete, det här kan bli farligt. Han säger att han ska rapportera mig till FSB och att jag borde sätta mig på första flyg, för nu är de ute efter mig. 

I Sibirien var det istället många som frågade mig: ”Vi behöver väl inte mer land?”

Åsne Seierstad har brutit mot reglerna i Ryssland förut. I Ängeln i Groznyj (2007) skriver hon om hur hon smugglas in i Tjetjenien för att träffa de krigsskadade barnen. Hon blev känd för den svenska publiken 2003, när hon rapporterade från Bagdad under Irakkriget. Hon har även skrivit uppmärksammade böcker som Bokhandlaren i Kabul (2002), En av oss (om Anders Behring Breivik, 2013) och Afghanerna (2022). De vanliga människorna i skuggan av konflikterna står oftast i centrum, men den här gången har hon även utgått från sig själv och sina egna känslor.

– Ett starkt intryck var Sibirien och hur isolerat folk lever där, som 40-åriga Alja som bär sin familj på sina axlar. Hon har ett heltidsjobb och ett till där hemma med kor, får och grisar. Hon har ansvar för sina två söner och så skiljer hon sig från sin hopplöse man. Inte för att jag har den livserfarenheten, men vi blev vänner på en sekund. 

Liksom Alja så känner nästan alla på landsbygden någon som stupat eller saknas i strid. Där hämtar den ryska krigsmaskinen flest soldater. Trots det upplevde inte Åsne Seierstad något utbrett hat mot ukrainarna.

– I Sibirien var det istället många som frågade mig: ”Men Åsne, varför är det egentligen krig? Vi behöver väl inte mer land?”

I skenet av deras slitsamma vardag hundratals mil ifrån fronten framstår kriget och Putins imperialistiska drömmar som absurda. 

– Du flyger i timmar utan att se annat än tajga. Och så ska man plötsligt gå ut i krig och ta död på hundratusentals soldater för att vinna några gruvdistrikt i Donbass. De förstår sig inte på det, men protesterar inte heller. Var ska de protestera och vad skulle det innebära för dem? De är bönder, som Alja. Jag kan inte lasta henne för det. Hon har nog med att överleva.

Ur Tidningen Vi nr 9, 2025.

Läs mer:

Så hamnade ryska och ukrainska exilförfattare på Österlen

Martin Kragh: ”Jag gör vad läkarna ber mig”

Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”