Björn Wiman: Vad Ulf Lundell kan lära oss om skidåkning

Åre är outstanding. Det vet Björn Wiman. Och det visste hans pappa. Men frågan är hur länge till. En fartblind framfart äventyrar inte bara det unika landskapet, utan även skidåkningens framtid.

Det finns en bild av pappa på bergets topp, högst upp på Åre­skutan, 1 420 meter över havet. På himlen har molntäcket precis rivits sönder av vinden från väster, molnen far i fransar bort över de solvita fjällen som inlandsisen malt ner till runda åsar. Han har ställt sig här för att försvinna en stund. Det syns så tydligt i ansiktet, som han instinktivt vrider mot ljuset, på samma sätt som en solros. 

Vid en första anblick är det en bild av berusning. A man at the top. Han är drygt fyrtio år och stabilt förankrad på det stadigaste steget på den gamla tavlan över mannens åldrar: ”När fyrtio år han hunnit/sin sträfvans mål han stolt har vunnit.”

Han har hemmahörighet här, i dessa berg. M, som han levt med under hela sjuttiotalet, har rötter i Jämtland. Han hittar på hjortronmyrarna och i de lejongula höstskogarna. 

Han säger att Åre är outstanding, ojämförligt i den svenska fjällvärlden. Han har rätt. Det finns ingen alpin miljö i Sverige som kommer i närheten av Åre. Själva fjället, Skutan, som betyder ”topp” eller ”spets”, syns på tio mils avstånd, ensamt seglande i terrängen, suveränt medvetet om sin egen särställning.

När jag och en av mina döttrar i dag gör denna ursvenska resa tar vi tåget mot Duved. Svarta vagnar med mjuka krängande säten, befriade från X2000-tågens strömlinjeformade aggressivitet.

Det är en högtidlig och mäktig känsla när fjällen börjar resa sig utanför tågfönstret. Härbren och visthusbodar klättrar uppför fjällsidorna. Det är något urtida med storstadsmänniskor som går av tåget i orter som Mörsil, Järpen och Undersåker och rätar ut sina knakande leder i den friska fjälluften.

Taggade ungdomsgäng och välbeställda barnfamiljer går av i Åre. Det är en ödslig känsla att sitta kvar på tåget, som att man är på väg ut i evigheten. Sammanlagt är vi sex personer på slutstationen i Duved: två unga säsongsarbetare, ett par svenska fjällveteraner i slitna anoraker och rejäla ryggsäckar med påsydda tygdekaler från STF:s fjällstationer. Och så vi. Där står vi i blötsnön utanför järnvägsstationen, i väntan på vidare transport till den svenska fjällturismens Versailles: Storlien.

”Åre är nog vackert, ja öfverraskande vackert”, skriver Verner von Heidenstam under en fjällresa 1899. Men ”någon riktig trefnad och ro” får man aldrig nere i en dal, konstaterar han. ”Nej, Storlien, Storlien, det är af allt vad jag ännu sett i Sverige det mäktigaste.”

På det gamla stationshuset i sten, en bedagad skönhet, sitter alltjämt den klassiska inskriptionen ”Storlien. 600 meter över havet”. Mitt emot järnvägshotellet ligger en thaikiosk och norra Europas största godisaffär, Super-Candy. En av bygdens gammpojkar med orange toppluva och snus i mungiporna knatar förbi på spark. På andra sidan järnvägen, invid E14, ligger den enorma handelsplatsen, ”Jämtlands Ullared”. Hit går de norska ”fleskbussene” i skytteltrafik med prismedvetna norrmän som länsar kyldiskarna på billig köttfärs. Alla skyltar är på norska. 

En gång i tiden var Storlien det hippaste som fanns i den svenska fjällvärlden. Det var här man skulle vara. Här låg kungafamiljens fjällstuga. Här fanns högfjällshotellet, Sveriges största med sina över femhundra bäddar. I mitten på sextiotalet hade hotellet hundratals anställda. Bland annat ett tvåsiffrigt antal loftvärdinnor som plockade disk och serverade kaffe och konjak, fem heltidsanställda frisörer och en man vars enda tjänsteåliggande var att byta glödlampor. Hotellet rymde eget bageri, slakteri, en bowlinghall, en bassäng, ett gym. 

När vi kommer in i receptionen på Högfjälls­hotellet –invigt 1935 – är det som att kliva ut ur en tidsmaskin. 

Stengolven med orto­ceratiter finns kvar, liksom kristallkronorna i det mäktiga trapphuset och de tunga vinröda plyschgardinerna. Överallt samma blandning av art déco och rustikt fjällsnideri. 

Man inkvarteras som förr, med halvpension. Flinka servitörer ställer fram sikrom, fjällröding och rökt jordärtskockspuré i matsalen. Folkhemsk trygghet uppgraderad med smakfull entreprenörskänsla. Hotellrummen är generiskt iordningställda i mjuka färger med moderna fotoaffischer ovanför sängarna.

Min dotter säger att hela hotellet påminner om filmen The Shining: långa korridorer med röda mönstrade heltäckningsmattor. Det är ingen tillfällighet att Högfjällshotellet har blivit spelplats för kriminalromaner. Badrummen, orörda sedan sjuttiotalet, har citrongult kakel och giftgrön plastmatta på golven, samma färgställning som en kapsel psyko­farmaka. 

På kvällen spelar vi pingis i den tomma Loftbaren och sedan fia med knuff på ett spelbord i biblioteket, invid det så kallade Geijerrummet. På en vägg sitter en inramad vädjan från Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige på gulnat papper:

”Varsamt far i bygd och mark!
Skada icke kådig bark
riv ej björkens vita hud
stör med skrän ej skogens ljud!
Bort med skräp och matsäcksrester!
Städa efter er, I gäster
i naturens helgedom!
Skövla icke blad och blom! /…/
Skona det som annans är,
akta allt, som minnen bär!”

Det blåser storm i byarna när vi går och lägger oss, vinden tjuter in bakom den mörkröda korrugerade plåten som täcker fasaderna. Vi somnar bland minnen från fornstora dagar, med en upplyft känsla av att detta måste vara framtiden. 

På morgonen är fjällvärlden åter glasklar. Vinden fortfarande kvar men den isblå himlen står under hård skrubbning. Molnbankarna över Snasahögarna, Blåhammaren och Sylarna lättar. Vi äter gröt och
ägg vid matsalens panoramafönster, bergtagna.

Man skulle kunna se det som en syndaflod. 

I augusti 2023 drog ett av den nya tidens oväder in över Sverige. Fallvindar med orkanstyrka. Skyfall av bibliska mått. Över Åreskutan skockades molnen.

På kvällen brast fördämningarna. Nedför de branta fjällsidorna strömmade vatten och sediment i enorma mängder. Susabäcken, som går längs en ravin från Åreskutan ner till byn, drog med sig floder av lera från fjället. Skidbron vid afterski-paradiset Fjällgården rasade ihop som plockepinn.

Nere i byn forsade vatten och brun sörja genom gatorna vid sidan av den översvämmade Mörviksån. Träd och lyktstolpar knäcktes på mitten, hus blev hängande i luften. Byggnader fylldes med lera och vatten och välordnade gräsmattor förvandlades till månlandskap av jord och sten. Sent på kvällen sändes ett viktigt meddelande ut till allmänheten om att stanna inomhus. 

Slamfloden över Åre var varken oväntad eller onaturlig. Branta slänter och kraftig nederbörd är en farlig kombination. Slamströmmar har sköljt över trakten ända sedan istiden, men extrema väderhändelser, som ovädret 2023, kommer i framtiden att bli både vanligare och värre. 

Men slamfloden spolade också rent kring skidturismens schizofreni. De senaste årtiondena har Åre varit med om att gräva sin egen grav. När skog har röjts för att ge plats åt hotell, stugbyar, liftar och skidbackar har stora områden lämnats utan någon växtlighet kvar som binder jorden. Landskapet har förvandlats till ett ”sportscape” – en monokultur med odling av en enda växtart: attraktiva skidbackar. 

Fler och längre pister på kalhyvlade berg är dock det sista man behöver när de allt kraftigare skyfallen kommer. De renrakade bergen, där jorden ligger hårt packad av pistmaskiner, skapar en snabbare avrinning av ytvatten, vilket ökar riskerna för erosion och slamströmmar. I praktiken har man skapat ett slags vattenrutschkana rakt ner i byn – en expresskanal för syndafloden.

Ja. Det är lätt att se Åre som ett Sodom och Gomorra, rättmätigt straffat med gyttja och dy. Platsen är apokalyptisk, i ordets rätta bemärkelse, eftersom den avslöjar den grundläggande bristen på hållbarhet i vår civilisation. Hur den toxiska till­växten i längden kommer att förinta all den trivsel den är ägnad att skapa. Hur fjällen, som skulle vara ett alternativ till exploatering och hänsynslöshet mot naturen, blir sitt eget värsta exempel. På så sätt är
Åre en gästupplevelse hos verkligheten. 

Nere i byn har det dödsmedvetande som ler­massorna eventuellt injagade snabbt städats undan. Grävmaskiner, gula signalkläder och murade förstärkningar är bedrägliga bastioner mot framtiden. Alla inblandade vet att det kommer att hända igen men att man måste köra på ändå. Fartblindheten är inte bara en produkt av vår kultur. Vår kultur är en produkt av fartblindheten. 

Citius, altius, fortius. Snabbare, högre, starkare.

Efterfrågan kommer att finnas. I takt med att snön smälter i Alperna och skidorterna längre söderut försvinner kommer de skandinaviska fjällen fort­farande ha en relativt lång och säker snösäsong. Slut­satsen, sammanfattad i en års- och hållbarhetsrapport från Skistar 2021, är att detta skapar möjlighet för ”ökad turism på kort sikt då skandinaviska anläggningar har en geografisk fördel”. 

Med andra ord. Den katastrof som drabbar skidturismen i Alperna kommer att gynna Åre, Trysil och Sälen. De svenska och norska skidorterna blir den internationella skidindustrins gulaschbaroner. 

Paradoxen är dock värd att notera. För att alla dessa skidåkare ska komma till fjällen måste fjällen anpassas, marknadsföras och modifieras på ett sätt som i längden gör att förutsättningarna för skid­åkarnas ankomst försvinner. Det var fransmannen Charles Viard, en av arkitekterna bakom det modernistiska franska skidundret i Alperna, som myntade den devis som den moderna skid­industrin har gjort till sin:

”För en turistort är att inte gå framåt detsamma som att gå bakåt.” 

Storlien framhålls ofta som varnande exempel. Efter storhetstiden på sextio- och sjuttiotalet slutade man satsa. Skidåkarna flyttade till allt mer expansiva Åre och rikskonferensen Folk och Försvar till Sälen. 1998 gick Högfjällshotellet i konkurs. Den som inte utvecklas dör.

Finns det alternativ? I början av 2000-talet ville Idre fjäll i norra Dalarna bygga ut och exploatera det naturskyddade nationalfjället Städjan. Berget är en nationalklenod, förebilden för Richard Dybecks rader om ”du fjällhöga nord” i nationalsången och med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Nu ville man projektera för jätteanläggningen ”Tre toppar”, vilken skulle innefatta ett liftsystem på Städjans sluttningar. Regeringen sa nej. Det blev inga sexstolsliftar och ingen skotersafari på Städjan. Men folk åker fortfarande skidor i Idre. Inte minst, kanske, för att de får fortsätta förundras över den orörda naturen på det mäktiga berget.

”Skona det som annans är, / akta allt, som minnen bär!” stod det på den gulnade tavlan i Storlien. En plats är inte bara något som är. Det är något som människor gör. Och som de väljer att bevara, eller förstöra, tillsammans.

Frågan som uppkommer på Skutans topp: Hur roligt är det egentligen att åka skidor? 

Mätt i fallhöjd och pistlängd är Åre enastående. Inte bara i Sverige utan i Norden. Men helvetet är, som bekant, de andra. Över två miljoner svenskar åker utför varje år. En betydande del av dem verkar göra det i Åre på sportlovet. Faktum är att Åre tycks sluka själva idén om vad skidåkning är eller kan vara. Redan tidigt på förmiddagen är den hårt packade konstsnön i backarna reducerad till fält av isfläckar med snövallar emellan, liftköerna samlas som slamfloder längst ner i backen. 

Det kostar en månadslön för en familj att åka hit, med boende, liftkort, skidutrustning, skidskola, restaurangbesök, mat och dryck. Är det värt det? Människor i en liftkö har alltid något fruset över sina ansiktsuttryck som ger den i grunden roliga sysselsättningen en glädjelös aura. Vi åker upp och vi åker ner, ett maskinellt förfarande i väntan på dagens slut, och därefter döden. Arnold Lunn skrev på 1920-talet: ”I dag kämpar vi i télé­phériques och funiculars lika trånga som slummen i vår civilisations megapoler, och ytan vi åker skidor på är nästan lika hård och konstgjord som de stadstrottoarer som täcker den goda jorden.” 

Den som älskar att åka skidor intalar sig lätt att alla andra också gör det. Det är självbedrägeri. I den intellektuella traditionen har utförsåkningen alltid haft samma status som ett mellobidrag jämfört med ett stycke modernistisk lyrik. Filosofen Martin Heidegger, känd för att sladda in direkt från slalombacken till föreläsningarna vid universitetet i Freiburg, är ett undantag. De flesta intellektuella fnyser fortfarande åt utförsåkningens olidliga lätthet, dess brist på tröghet, svårmod och estetiskt motstånd. Fördomarna löper som en väl­stakad storslalombana genom kulturhistorien.

I Thomas Manns roman Bergtagen är huvudpersonen Hans Castorp till en början angelägen om att markera intellektuell distans till ”friluftsfjantarna” och ”snobbsportarna” som i alpturismens spår har invaderat Davos. En ”förfrämligande värdighet och dämpande förpliktelse” hindrar honom från att ”rulla sig i snön som en tok”.

Hemulen i Tove Janssons Trollvinter aktiverar samma skepsis när han stormar in med nosen glänsande av värme och vänlighet och vill åka slalom. ”Tro mig; det finns ingenting så farligt som att bli en innesittare”, utropar han. Mumindalens melankoliker rynkar på näsan. Med fart och fläkt vill Hemulen betvinga tröghet, tyngd och dystra grubblerier. Vilken odräglig livsbejakare! Mumintrollets första skidlektion slutar i elände och katastrof. 

I Sällskapsresan 2 är det, liksom i Bergtagen och Trollvinter, skeptikerna och det sunda förnuftets förespråkare som får skrattarna på sin sida. Stig-Helmer är den rotfaste realisten, de löjliga preciöserna är de andra. Ole Bramserud som får fullt utlopp för sin teknik­fetisch­ism, den lönnaggressive familje­fadern som hostat upp sina samlade besparingar för att baxa fru och bortskämda ungar uppför liften, reseledarna i sina brandgula kläder som ser ut exakt som sopgubbarna i den schweiziska alpbyn. 

Österrikaren Stefan Zweig såg de nya hotellbyggnaderna i Alperna som ”hårda pannor mot landskapet, obekymrade om att de förstöra den härligt harmoniska linjen med sin omotiverade närvaro, likgiltiga för naturens värld, alldeles som människorna vilka de hysa: de sorglösa”. Elfriede Jelinek betraktade vinteridrott rent allmänt som en fascistoid blandning av elitism, nationalism och vilja att övervinna naturen. Norskättade Siri Hustvedt kommer en dag på att hon inte tycker om att åka skidor: ”När jag stod där på toppen och längtansfullt betraktade skidstugan långt där nere fick jag en uppenbarelse där och då och insåg att jag inte tyckte om att åka skidor”, skriver hon. ”Tanken att skidåkning inte skulle vara roligt, kanske inte var roligt för alla, hade aldrig slagit mig.”

Pappa, som vänder ansiktet mot solen på Åreskutan i mitten av 1980-talet, söker så förtvivlat finnas kvar bland de sorglösa. En av dem han tyckte sig vara tidigare, som levde i luftens vårliga drömljus, med vin och kyssar och drakars blod. Med alla tänkbara medel vill han hålla kvar denna livskänsla. Han lyfter skrot och kör motorcykel i klassisk Marlon Brando-jacka i svart skinn.

Men det går inte. Festen är slut.

Han skriver i ett av breven till M under denna tid: ”Jag vill så gärna komma ifrån min själsplåga och min ångest som detta oförstående, icke inkännande beteende skapar i mig och mot andra.”

När Ulf Lundell flyttade till Åre 1977 alienerades han först av skidturisterna som svänger nedför backen: svettiga, rosenkindade, humorlösa sportfriskusar, fulla av sin egen förträfflighet. I romanen Vinter i paradiset skildras huvudpersonens omvändelse från konträr intellektuell till hängiven utförsåkare. I slutet av vintern gör han inget annat än att åka skidor, eftersom han i svängarna hittar ”den egna nollpunkten”: ”Det intellektuella åkte jag ifrån. Jag flög över pucklarna och blåste ur mej nojjor, sorgsenheten och detta satans analysbehov.” 

Hans Castorp i Bergtagen genomgår en liknande metamorfos. På en trädlös slänt bakom Berghofs sanatorium inleder han sina första övningar på nyköpta skidor, under överinseende av den intellektuelle skeptikern Settem­brini, ”som spelade kritiskt sakkunnig trots att han inte hade en aning om sport”. Till slut behärskar han en fulländad telemarkssväng och låter sig ”lyftas upp och dyka ner likt ett skepp på stormigt hav”. Som många efter honom upptäcker han skidåkningen som själsligt undantagstillstånd: ”Han gladdes åt sitt förvärv som gjorde att otillgänglig­heten öppnade sig och hinder nästan eliminerades.” Genom att åka skidor blir han en av de sorglösa.

På ett ställe bland pappas brev hittar jag ett längre avsnitt i ett mer högtravande tonfall, ett som jag inte känner igen. Det är ett citat: ”Och ingen storinkvisitor har så förfärliga pinoredskap i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick han är som svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på samma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten.”

Jag tror knappt mina ögon. Läste farsan Kierkegaard?

Texten är ett stycke från boken Begreppet ångest. Han kände väl samhörighet. Den danske filosofen kämpade hela sitt liv med dysterhet och depressioner. Ändå lyckades han ge sitt livstillstånd både färger och nyanser, sluttningar och uppförsbackar. Ångest var för honom det som uppstår när människan konfronteras med sitt ansvar och sin frihet – och därför också en möjlighet att nå oändligheten. På ett ställe jämför Kierkegaard ångesten med något jag tror mannen på bergstoppen skulle ha känt igen. En svindel, en frihetens svindel.

Det finns män som har barn men aldrig blir fäder.

”Man förstår livet baklänges – men måste leva det framlänges.”

Kierkegaard igen.

Sista dagen i Åre slår solen återigen igenom en mulen himmel. Jag ber min dotter ta en bild av mig själv på samma plats där pappa stod, framför samma tungt nedisade liftstolpe. Jag tänker på ett av breven där han skriver om sitt inre mörker och hur han långsamt, liksom baklänges, börjar förstå sitt liv. ”Jag är tillbaka ibland i barndomen och rotar”, skriver han. ”Jag börjar se hur min dåliga faders- och familjebild har följt mig genom livet. Det känns fruktansvärt svårt. Att man trots utbildning och relativt vettigt intellekt inte kan lära
sig leva ett riktigare liv än vad jag gjort. De djupa präglingar jag har ifrån min barndom har jag stoppat undan djupt. Min faders identitet har jag inte vidrört sedan jag var femton år. De starka förträngningsmekanismerna har stjälpt mitt själsliv. Det är en känslomässigt stympad person som skall försöka leva vidare.”

Det är ett av få ställen i allt det han skriver där han talar om den relation som kunde ha varit viktig för honom, den till sitt enda barn. 

”Det går inte att själv leva i fadersroll och familjeliv när man haft så dålig identifikation som jag har haft, som en kopia på hur jag själv behandlats av Nisse”, står det. ”Det hade förmodligen varit sammalunda med Björn. Men honom har jag ju haft relativt sporadisk kontakt med. Tur för honom kanske. Jag orkade vara bra vid kortare kontakter.”

”Tur för honom kanske.” Jean-Paul Sartre, själv tidigt faderlös, skriver i sin självbiografi att det kan vara ett befriande privilegium att växa upp utan en pappa: ”Om min far hade levat skulle han ha satt sig på mig med hela sin tyngd och krossat mig fullständigt.” Han skriver om män som likt ”osynliga avelshanar” sitter gränsle över sina söner och styr dem i hela deras liv och om faderskapets ”murkna band”: ”Att avla barn är utmärkt; att ha barn – vilket elände!”

Ja. Det finns män som har barn men aldrig blir fäder. Män som passerar i sina barns liv, ut och in, med olika intervall vid olika tider, som kan vara goda eller onda, glada eller arga, blyga eller burdusa, men som aldrig på riktigt blir deras fäder, eftersom de mest av allt angår sig själva.

Jag tittar på de två bilderna från Åre, den av honom, den av mig. Så långt ifrån varandra, så lika. 

Man skulle kunna tro att det är far och son.

Den här texten är ett bearbetat och nedkortat utdrag ur boken Den lyckligaste leken som utkommer på Norstedts förlag den 23 januari.

Läs mer om litteratur:

Jan Guillou: ”Så förnedrande att en liten skit hotade mig”

Jämtlandsboomen är här: ”Det är ju ganska ensamt annars”