Jämtlandsboomen är här: ”Det är ju ganska ensamt annars”

Länge har Jämtland slumrat i skuggan av andra berättarlän som Västerbotten och Värmland. Men nu har något hänt. Vi träffar nio kvinnor som förvandlar omgivningarna till litterärt stoff. ”Skrivgänget påminner om mitt byalag”, säger Lisa Ridzén.

Jämtlandsvännerna kanske? förslår någon.

Nej, för likt Sverigevänner.

–Jämtlandsklubben? Jämtlandsförfattarna? säger en annan. 

–Nej, det finns ju så många författare här och vi kan inte vara fler i gruppen. Det kan ju inte komma trettio personer hit och äta lunch, säger värdinnan Ingrid Marie Thorslund och rör i grytan. 

–Kanske … Exklusiva Jämtlandsförfattarna? föreslår en tredje som ett sista desperat försök. 

Alla börjar skratta. 

–Det brukar låta så här när vi ska försöka komma på ett namn, säger Sara Strömberg och skakar lite på huvudet. Författarna runt lunchbordet får än så länge nöja sig med gruppens arbetsnamn ”Skriv och liv”, även om ingen är riktigt nöjd med det. 

Solen gnistrar i snön och luften är krispig och klar när vi ett par timmar tidigare stuvar in våra tjocka jackor i Malin Nords bil. Hon och fotograf Magnus Lejhall i framsätet, jag och Tina Trender i baksätet. 

–Det är ju ganska ensamt annars, att vara författare. Vi ses ungefär en gång i månaden och det fyller verkligen ett behov. Jag flyttade hem för snart åtta år sedan och hade inget nätverk här alls, säger Malin Nord medan hon styr ut mot Rödön.

Till vänster glittrar Storsjön och framför oss tronar Oviksfjällen med den stora Drommen i mitten. 

–Jag har inte lärt mig hur man skiljer fjällen åt. Allt detta är fortfarande så exotiskt för mig, säger Tina Trender och fortsätter:

–Miljön är fantastisk, speciellt när man ska skriva spänningsromaner. Det är något så dramatiskt med fjällen och vädret. Ensligheten är perfekt för att bygga psykologisk spänning.

Hon kommer från Stockholm men flyttade upp till Östersund för fem år sedan med sin dåvarande fru, mitt under pandemin. 

–När vi fick barn ville vi flytta närmare naturen, gärna med fjäll och vinter, och landade i Östersund. Men det har varit en uppförsbacke att bli jämtlänning. Det var svårt att lära känna folk under pandemin när man inte fick umgås.

2023 publicerades hennes debutroman, En bra man. Strax därpå blev hon inbjuden till gruppen utan riktigt namn av spänningsförfattaren Sara Strömberg.

– Det här sammanhanget är så betydelsefullt. Jag har fått något som är mitt här. Man kan prata om sådant man kanske inte pratar om öppet annars, som boksläppsångest och skrivvåndor. Och glädjas med varandra när det går bra. 

I dag består gruppen av nio kvinnor som skriver allt från spänning och feelgood till litterära romaner. Nio kvinnor som får personifiera det som börjar upplevas som en jämtländsk litterär boom. 

–Jämtland har inte uppfattats som ett berättarlän på samma sätt som kanske Västerbotten. Man har väl mest tänkt på Kerstin Ekman, säger Malin Nord från förarsätet. 

Ja, den mest kända Jämtlandsskildringen är förmodligen Kerstin Ekmans Händelser vid vatten som utspelar sig i den fiktiva byn Svartvattnet. Boken kom 1993 men väckte nytt intresse med SVT:s dramatisering häromåret. Regionen har för all del skildrats av författare som Anneli Jordahl, Elin Olofsson och Bodil Malmsten. Men Malin Nord tror att man ändå inte getts samma litterära självförtroende som exempelvis Västerbotten, där man stoltserat med namn som Sara Lidman, Torgny Lindgren och Per Olov Enquist. 

Men de senaste åren har något hänt. Om det vittnar framgångarna för författargruppen som träffas en gång i månaden för att diskutera skrivandet och livet. 

–Ja, vi har ju märkt att det gått bra för oss, det är jättekul, säger Tina Trender och skrattar blygsamt. 

–Sara Strömbergs böcker har ju sålt mycket utomlands och Lisa Ridzén är värsta succén typ överallt. Hon och jag vann pris samtidigt på Bokmässan förra året, hon Årets bok och jag Årets debut på Crimetime awards. Det var ett spännande samman­träffande att det var två författare från Östersund, säger Tina Trender, vars tredje roman Tystnadsplikt kommer nu i januari. 

Malin Nord är en av föregångarna. Nu har det gått åtta år sedan hon gav ut den hyllade romanen Barmark som kretsade just kring det jämtländska landskapet. Den handlar om en mor och en dotter som måste lämna huset i fiktiva byn Blekmyren. 

–Jag skrev Barmark innan jag flyttade tillbaka hit, från Stockholm. Det handlade mycket om att jag längtade hem. Jag kunde skriva om platsen från avstånd, det blev som en fantasi om Jämtland snarare än att jag faktiskt skrev om Jämtland. Den där sumpiga myren, jag kunde inte tänka mig något vackrare. 

Strax efter att boken publicerats flyttade hon tillbaka till Östersund. Hon tror att det kan vara en anledning till att det tagit så lång tid för att skriva något nytt: att hon måste formulera om sin relation till platsen. 

–Jag har inte längre ett utifrånperspektiv, men platsen är jag långt ifrån färdig med. Jag försöker förstå hur min existentiella relation till Jämtland ser ut nu, och vilka frågor som är angelägna för mig, säger hon och avslöjar smått motvilligt att hon faktiskt skriver på något nytt nu.

Granklädda berg speglas i vattnet. Vi passerar snötäckta åkrar och granskogar, nästan ensamma på vägarna. Det finns en karghet och utsatthet i landskapet som ger rymd åt tanken. Och åt fantasin. 

–Läsare som inte kommer härifrån kan nog tycka om att läsa om Jämtland på samma sätt som att de gillar att läsa om andra miljöer utanför storstan. Att det finns något som många kan känna igen och samtidigt uppleva som oberättat, säger Malin Nord. 

Men hon tror också att det ökade intresset för jämtländsk litteratur kan bottna i politiska frågor. 

–Sverige har blivit alltmer centraliserat med stor koncentration kring Stockholm. Det låter som att slå in en öppen dörr, men det är ju så det är. Och då kanske de här oberättade platserna blir intressanta. Som Sara Strömbergs böcker, som är så otroligt specifika och förankrade i platsen och dess utmaningar för människorna som bor där. Man förstår att hon verkligen kan sin miljö. 

Vi tar en paus i Mörsil, köper kaffe på en mack och svänger ner till sjön vid Tossön. Det ryker ur pappkopparna och biter i kinderna. Snart sitter vi i bilen igen och när vi slutligen kört de cirka nittio minuterna från Östersund ser vi Åreskutan mitt framför oss, väldig och snöklädd med sin krokiga topp. Röda hus med vita knutar ligger utspillda här och var. Nere i dalen dit solen inte når flyter den frusna Åresjön under ett tjockt lager dimma. 

När vi passerat Åre chokladfabrik börjar den snirklande färden uppåt mot stugorna och liftarna. Än så länge är det folktomt, men det är lugnet före stormen. I morgon sätter säsongen i gång med stadsbor som väller in för slalom och after ski. Så är vi framme, vid ett timrat hus där författaren Ingrid Marie Thorslund kommer ut och möter på uppfarten. Hon bor tillsammans med sin man som lämpligt nog råkar vara skid­lärare. Så tillhör de också minoriteten fast­boende. 

–Jag gillar variationen när det är säsong och inte. Det är förstås väldigt stor skillnad, men man är beredd. Åker och handlar tidigt på morgonen och sent på kvällen. 

Ingrid Marie Thorslund är en av initiativtagarna till skrivgruppen som nu turas om att träffas hemma hos varandra, i Åre, Östersund, Duved och småbyar längre ut. Ibland blir det också någon barrunda inne i stan. 

–Jag tror inte att en sådan här grupp hade bildats så organiskt och naturligt i till exempel Stockholm, som det blev här. 

Hon har skrivit två böcker som utspelar sig i Åre­dalen, och vi kommer in på andra böcker som har Åre som skådeplats. Mest känd är förstås deckar­författaren Viveca Sten, vars boksvit Åremorden nu också blivit Netflix-serie.  

Apropå Åremorden, är det …

–… många som mördas här? avbryter någon.

Förvisso en relevant fråga. Men jag tänkte mer om det kommer hit läsare som vill se platserna där böckerna utspelar sig?

Men nej, några vallfärdande läsare à la Stieg Larssons Millennium-serie har det inte blivit, ännu åtminstone, även om det visar sig att det faktiskt finns en ”Mordvandring i Viveca Stens fotspår”.

Långbordet är dukat. Servettringar i form av harar och renar. En bård på väggen ovanför. I Jämtland är ”artut” att vara. Fagert om sommarn då öringen hugger och hjortronen locka. Roligt om vintern på skidorna glida i milsvida fjäll. 

På spisen puttrar en vegetarisk saffransgryta och på vardagsrumsbordet står bubbelglasen uppställda bredvid två flaskor Prosecco. När gruppen ses finns alltid något att fira. 

Camilla Davidsson och Karin Härjegård är redan på plats. 

–Jag hörde det där du frågade om Åre. Faktiskt kommer människor till västra Härjedalen för att de har läst mina böcker. De hör av sig och berättar att de gått i Helenas fotspår. Det är ju så vackert så man blir alldeles lycklig, säger Karin Härjegård.

Jag påminns om att jag sett hennes feelgood-titlar på var och varannan bensinmack och Pressbyrå. Omslagen med kvinnorna som står med ryggen mot läsaren, omgivna av fjäll. 

–Att det skulle utspela sig i fjällmiljö var inget genomtänkt, jag behövde en plats där jag skulle pla­­cera min huvudperson som var deppig. För min del finns ju ingen bättre plats för det än fjällen och jag såg den där timmerstugan framför mig. 

Liksom Malin Nord och Tina Trender berättar Karin Härjegård om ett ökat intresse för litteratur i regionen. Fler skriver och fler är yrkesverksamma författare men det är också fler som kommer på evenemang. Nyligen ordnades för första gången bokmässan Jämtlitt i Åre och de senaste två åren har musikfestivalen Storsjöyrans nya koncept Bok och bärs dragit en storpublik. 

Dörren slås upp och ytterligare fyra författare kliver in: Maud Deckmar, Hanne Gellein, Sara Strömberg och Lisa Ridzén. Hallen fylls av kramar och jackor. Att de bara är kvinnor är inte någon medveten strategi. Det har bara blivit så. Finns det ens några manliga romanförfattare här i trakten? frågar någon.

Jag stjäl till mig en pratstund med Sara Strömberg vars bok Sot häromdagen utsågs till Bästa svenska kriminalroman 2025. Samma dag som vi ses hyllades hon av Stig Larsson i Expressen, han skrev att hon ”höjer deckarnivån i Sverige”.

–Det är ju helt otroligt, jag kan inte fatta det! Om det var oväntat? Gud, ja, säger hon på sin utpräglade jämtländska. 

I debuten Sly fick läsarna för första gången möta den avdankade och nydumpade journalisten Vera Bergström i Ånn, en liten ort på Åres skuggsida. Sara Strömberg har själv en bakgrund som journalist, som reporter och kultur­redaktör på Länstidningen i Östersund. Hon kommer väl ihåg när hon bestämde sig för att göra slag i saken och skriva den där kriminalromanen som hon tänkt på så länge. Hon satt i journalistbilen på baksidan av Åreskutan, det var dåligt väder och hon hade förlorat mobiltäckningen. Det hade börjat skymma och vägen var full av potthål.

–Och jag började tänka på hur många av alla dessa turister som kommer till Åre men inte vet hur det kan se ut bara lite utanför den här fina skidorten. Så jag ville skriva om Västjämtland utanför strålkastarljuset, byarna runtomkring Åre. Viveca Sten brukar säga det så bra: Att hon skriver om Åres framsida och jag om baksidan.

Hon tog alla de där frågorna hon gått och burit på under sina tjugo år som journalist och omvandlade dem till fiktiv form. Glesbygdsdöden, den dåliga blåljusnärvaron, småviltsjakten, livsvillkoren för människorna på landsbygden. Den värld hon kommer ifrån och känner till. 

–Jag kan inte relatera till den turistiska, ofta mer glamorösa delen av Åre. Jag har umgåtts med åkarna, de som är på macken. Jag var själv servitris. Jag tycker det är jätteroligt att åka till Åre ibland, men trivs bättre i Ånn. 

Hon ser lite orolig ut. 

–Kan man skriva det? Att jag trivs bättre i Ånn? För jag gör ju faktiskt det.

Värdinnan påkallar uppmärksamheten och glasen höjs. 

–För Maud som har släppt sin bok. Och för Sara som fått pris. Nu skålar vi!

När alla satt sig till bords börjar pratet i små­grupper. Man diskuterar förläggare och redaktörer. Boksamtal och moderatorer. En hunddiskussion pågår parallellt. Oftast är det frågor kopplat till skrivande, men gränsen mellan arbete och privatliv har upplösts med åren. Tina Trender och Malin Nord ska fira nyår tillsammans och diskuterar huruvida deras barn, som aldrig träffats tidigare, kommer att komma överens. 

När lunchen är uppäten flyttar vi över till soffan för kaka och kaffe, samtidigt som det pågår en klassisk ”runda”. Alla får berätta var de befinner sig just nu i skrivandet. Någon ska lämna in färdigt manus, någon annan har snart boksläpp. Camilla Davidsson, författare till ett tiotal feelgood-titlar, bland annat Camino-serien, har just fått första återkopplingen på sitt nya manus från sin förläggare.

–En tre sidor lång sammanfattning om allt som kan utvecklas, fördjupas och bli bättre. Just nu är det lite tungt. Hela inledningen som jag redan jobbat så mycket med, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska få till den.

Tina Trender känner igen sig.

–Jag kände liknande med min första bok, och upp­levde nästan att redaktören inte gillade den. Men det släppte sedan, som tur var.

–Nej, ofta är ju den känslan inte sann. Men det kan ju vara fruktansvärt emellanåt att få återkoppling. Man gråter ett dygn och sedan vet man ju att man kommer göra det.  

–På’t igen.

Pepp och tröstande ord. Alla har varit där.  Mot slutet har samtalet flutit över i skilsmässor och tonårs-breakups, om platser man inte längre kan besöka efter att en relation tagit slut. 

–Mitt ex jobbade på Clas Ohlson, så jag kunde inte handla där, säger Lisa Ridzén där hon sitter på golvet. 

Utanför de stora fönstren börjar mörkret sänka sig. Kvart i tre går bilarna till Åre station. Är det redan dags? Vi kom ju nyss, säger Karin Härjegård. Hennes och Ingrid Maries respektive män skjutsar ned de som ska tillbaka med tåget. 

På tåget till Östersund sätter jag mig tillsammans med Lisa Ridzén. Hon har kommit och gått under lunchen. Varit med en liten stund, sedan stängt in sig för att vila. Det var i augusti förra året som de satt och åt middag, hon och familjen. I knät hade hon sin då treåriga dotter. 

–Ovanför oss hängde en sådan där hängkruka. Och min dotter trasslade in sig och drog ned den, rakt i huvudet på mig. Jag tuppade av, det kom blod och hon blev jätterädd. Det var ett stort trauma för henne men vi har pratat mycket om det.

Lisa Ridzén fick hjärnskakning och har varit sjukskriven sedan dess. Åtta månader tidigare hade hennes debutroman Tranorna flyger söderut publicerats. Den handlar om Bo som bor ensam med sin hund i en jämtländsk by, en fiktiv version av Lisas hemby Hegled. Romanen blev en lika omedelbar som oväntad framgång. 165 000 sålda exemplar. Översatt till 39 språk. Nyligen kom nyheten att den ska filmatiseras. 

–Man är ju samma person som innan. Jag har fortfarande inte greppat att jag är författare och får hänga med de här coola brudarna. 

Ett par veckor efter olyckan fick Lisa Ridzén utmärkelsen Årets bok. Men hon har knappt kunnat medverka på någon av alla de intervjuer, samtal eller boklanseringar som följt på framgången. 90 procent har hon tackat nej till. De få gånger hon rest i väg har hon haft sin sambo med sig. Själv har hon gått med solglasögon och hörselkåpor och han har fått sköta snacket. 

Hon fick inbjudan till skrivgruppen under sjukskrivningen.

–Att få bli en del av ett väldigt varmt och kravlöst sammanhang, att få delta efter mina egna förutsättningar utan att behöva prestera något. Det har betytt mycket. Skrivgänget påminner mig en del om mitt byalag, faktiskt. En samling väldigt olika personer, vi skriver olika typer av berättelser och lever olika liv, men delar plats och erfarenheter i det. 

Hon var i sluttampen med bok nummer två när olyckan inträffade, och har fått pausa den. Men när den väl kommer, så kommer läsaren att känna igen sig i de jämtländska miljöerna. 

–Jag skriver ju om det jag kan något om. Jag är uppvuxen här, jag bor här. Så mångt och mycket, karaktärerna är en blandning av dem jag haft runt mig, kulturen som har format mig. 

–Och om ni nu ska tala om platsen … det är svin-najs med Jämtland! Vi som bor här har ju fattat någonting som resten av befolkningen inte har, säger Lisa Ridzén och skrattar. 

Vad är det då?

–Ja, men att det är så jävla gött. Att bo och verka på en plats där det inte är så hektiskt och kravfyllt ger mening utanför de normativa statusmarkörerna som oftast är kopplade till arbete och prestation. Att det inte bor så många här skapar också en närhet till andra människor, tror jag. En slags intimitet som jag inte har upplevt på andra ställen där jag har bott. 

Hon tittar ut genom tågfönstret där himlen nu blivit helt mörkt.

–Min sambo läste en artikel häromdagen om några barn i någon asiatisk storstad som aldrig hade sett stjärnorna. Det är ju helt sinnessjukt. Här ser jag stjärnorna varje kväll.

Ur Vi Läser nr 1 2026.

Läs mer:

Recension av Anneli Jordahls ”Kallet”: ”Jag hade gärna blivit golvad”

Gråterskorna från Karelen: Torka aldrig tårar