Cecilia Düringer:”Bildning är inget vaccin mot dumhet”

  • 13 jan 2024
  • 1 kommentar
  • 19 min

// Foto: Johan Bergmark

Cecilia Düringer:”Bildning är inget vaccin mot dumhet”
Karin Thunberg

// Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

Inte ens Cecilia Düringer, Sveriges fröken i folkbildning, har svar på allt. Men hon vet i alla fall att kunskap gör oss mindre ensamma. 

Ju mer vi kan, desto mer förstår vi. 

– Världen vidgas helt enkelt. Det blir roligare att vara människa. Jag har nog aldrig, inte ens i ett klassrum, träffat någon som inte vill förstå. 

Cecilia Düringer vet inte bara vad hon talar om. Hon vet också hur man levandegör historien, från istiden fram till i dag, på ett sätt som får folk att lyssna. Också de unga vuxna som normalt har annat att tänka på än gamla kungar och hällristningar.

Nu har hon lämnat katedern och sina gymnasieelever, blivit fröken i folkbildning för hela svenska folket. Fem avsnitt av Historiskt eftersnack till SVT-satsningen Historien om Sverige hann sändas före jul. Nu väntar fem nya program och man startar med att braka rakt in i stormaktstiden. Cecilia tar emot nya gäster vid sitt runda bord. Klädd i svart, alltid svart. 

Med knallrött läppstift och glada ögon.

Kommentarer om kvinnors utseende, åtminstone i arbetssammanhang, borde vara lika utdöda som dinosaurierna. I Cecilia Düringers fall finns en giltighet. Eftersom hon själv hävdar att det hon sysslar med är ”kvalificerat trams”.

Kvalificerat trams kräver en glimt i ögat, menar du?

– Precis. Det jag berättar är faktaunderbyggt men tillfogar man en skojfaktor blir kunskaper lättare att förmedla. Där kommer utseendet in. Ser man ut som jag måste man vara uppmärksam. 

Vad är det med ditt utseende?

– Jag ser inte bara ut som en klassisk fröken. Jag ser ut som en sträng fröken. Det är inget problem, egentligen, utan snarare ett utmärkt arbetsredskap. Spänner jag blicken i några elever inser de direkt att de måste skärpa sig. Men jag vill ju inte se arg ut, eller elak. Särskilt inte i tv. Det får inte verka som om jag är på väg att skälla ut mina gäster. Därför har jag, inte minst av min sambo, blivit uppmanad att le lite oftare. 

Att möta Cecilia Düringer är en utmaning. Eftersom hon påstås kunna ”allt”. Jonatan Unge, som hon vann SVT:s På spåret med 2021/2022, går ett steg längre. Enligt honom kan vem som helst, han betonar vem som helst, vinna den prestigefyllda tv-tävlingen vid fröken Düringers sida.

Det där kommer hon att fnysa åt när jag berättar. Då har vi hunnit lämna SVT och bronsåldern, det vill säga det lilla sammanträdesrum där ett kommande historiskt eftersnack filats ner till de sista frågorna och sändningsminuterna, och är på väg hem till henne på Södermalm i Stockholm. 

Men innan hon fnyser har hon häpnat. Över att Aristoteles retoriska knep – att en bra berättelse måste hugga tag i början, för att sedan följas upp av något matnyttigt och avslutas med en snärt – har utvecklats av en känd svensk författare. 

Det är i taxin längs Hornsgatan som jag påstår att detta är Astrid Lindgrens ”gädd-teori”.

– Va? Det hade jag ingen aning om! erkänner Cecilia Düringer. 

Jag är mallig ända fram till koppen med kvällste vid hennes köksbord.

Kunskapens hisnande glädje drabbade Cecilia Düringer första gången med passadvinden, det vill säga med själva ordet. Vi är i ett litet samhälle på östgötaslätten nu, mellan Mjölby och Linköping. Det är slutet av 80-talet, Cecilia Düringer är tio år och har kunnat läsa sedan hon var fyra. Kalle Ankas pocketböcker är favoriterna. Som vuxen kommer hon att säga att det är genom dem hon lärde sig allt. Åtminstone från början. Nu hör hon ett ord på tv som hon känner igen från Ankeborg. Passadvind. Hon vet vad det betyder! 

Bildning är klassbunden. Kommer man från ett hem med fyllda bokhyllor och läxhjälpande föräldrar har man lättare att klara sig genom skolan. Att lära sig mer. Men även den mest lättviktiga litteratur, ner till serietidningar, har ett värde. I Cecilias gamla Kalle Anka-pocketböcker fanns många faktauppgifter invävda i äventyren. 

Och Shakespeares Hamlet-citat ”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över” lärde hon från en Lotta-bok av Merri Vik, pseudonymen som Ester Ringnér-Lundgren gömde sig bakom.

Här vill jag vara. Alltid.

Cecilias egna föräldrar saknade akademisk bakgrund. Som så många andra i sin generation blev Cecilia den som förväntades förverkliga de drömmar som en studieovan mamma och pappa aldrig kunnat infria. Men det var inte helt lätt på östgötaslätten. Där det räckte att läsa en bok för att definieras som tönt.

– Litteraturintresse var inget framgångsrikt kapital på min högstadieskola.

Först i Folkungaskolans gymnasium i Linköping kände hon sig hemma. Hittade sina likar. Tilläts vara duktig.

Vi sätter punkt där för uppväxten.

Arbetsrelationerna får ta större plats. Cecilia Düringer beskriver dem inte ens som jobb utan som kärlekar. Passioner som drabbat henne.

– Första gången jag kom in i ett klassrum som vikarie, då hade jag bott något år i New York och var tillbaka i Stockholm där jag måste försörja mig – ja, då kände jag bara: Här vill jag vara. Alltid. Bland dessa roliga, struliga, nyfikna, unga människor.

Hon skaffade sig behörighet efteråt. Har gymnasielärarexamen i både historia och svenska och tillstår att hon nu, efter den långa pausen från skolans värld, kan längta tillbaka. Intensivt.

Vad är det du längtar till?

– Eleverna, undervisningen. Inte själva skolan som institution.

Aldrig i livet att hon skulle vilja vara skolminister. Men om någon vill lyssna har hon många synpunkter på utvecklingen. 

– Ett av de stora problemen är kommersialiseringen, att man gjort skolan till en vinstdrivande verksamhet. Där målet inte är att ge undervisning utan att maximera vinsten. Vilket betyder att alla, även de skolor som inte gör vinster, måste konkurrera på samma marknad. I värsta fall ses eleverna som varor, i bästa fall som kunder. Men utbildning fungerar inte så. Lärande handlar inte om färdiga mål som varje elev måste uppnå, på samma sätt och samma tid. Alla är inte stöpta i samma form. 

Cecilia Düringer
För tre år sedan släppte Cecilia Düringer boken ”Punkt: Litteraturhistoria”, riktad till gymnasieelever. // Foto: Johan Bergmark

Det lär dröja ett tag innan Cecilia Düringer återvänder till skolans värld. P3 Historia, radioprogrammet som också, och framför allt, är en framgångsrik podd, lär kräva hennes fortsatta arbetsinsats ett bra tag framöver.

– Jag såg en annons på sociala medier att man sökte en ung historielärare till en ny programidé: att förmedla historia till de mellan 16 och 22 år som är helt ointresserade av ämnet.

Hon ringde upp de ansvariga. Inledde samtalet med ”Hej och förlåt!” Ursäkten var för hennes ålder. Att hon hunnit fylla 37.

– Men de blev intresserade, sa att de hörde på min röst att jag inte var någon gammal stofil. Så fick jag göra ett provprogram. Jag valde Hilda Nilsson, kvinnan som i början av 1900-talet tog emot nyfödda barn från ensamstående kvinnor – och dränkte dem. Det är inte bara ett förfärligt livsöde utan en historia som berättar så mycket om den tiden; hur ensamma och utlämnade kvinnor var som fick barn utanför äktenskapet. 

Radiostudion blev samma kärlek vid första ögonkastet som Cecilia Düringer upplevde vid sin första kateder. Ensam med en mikrofon tilläts hon ”babbla på” utan att bli avbruten.

– För det är ju det jag älskar; att babbla. Det vill säga berätta. Som lärare ska man inte föreläsa för sina elever men det var vad jag gillade mest. 

Minimunsbitar av folkbildning

Hon går igång på att berätta historier, säger hon. Vilket inte betyder att hon älskar att rabbla fakta och årtal, mer att ge kött och blod och liv åt det som en gång hände. Sätta in saker i sina sammanhang. 

Hur många gånger hon ”babblat” i P3 Historia – hon fick jobbet förstås – vet hon inte ens själv. Bortåt 150 är hennes gissning.

– Och vi har väldigt många lyssnare. Inte bara unga. Och inte bara de som är vakna. Jag har fått brev från människor som älskar att somna till vår podd. Tänk dig själv att vara inne i örat på någon som ligger där och ska sova, som en godnattsaga. Visst är det fantastiskt?

Steget mellan radio och tv är inte särskilt långt, om man ser till det rent geografiska avståndet på Oxenstiernsgatan i Stockholm. Att byta anonymiteten vid en radiomikrofon mot den offentlighet som följer med tv-kameran är något annat. I Cecilia Düringers fall framstår det förstås som en naturlig utveckling. Plötsligt ville TV4:s Nyhetsmorgon ha henne som återkommande gäst och efter det blev hon inbjuden att leda Historiskt eftersnack.

– Jag kunde bara inte tacka nej. Dels för att det var så roliga uppdrag, förstås. Men också för att jag är en pliktmänniska. Om någon tycker att jag ska göra något som är bra, viktigt – då ser jag det som min uppgift. Att servera några minimunsbitar av folkbildning på ett sätt som når många öppnar upp deras intresse för att läsa vidare. Det blir som smakretare.

Det är nu jag hoppas att hon ska säga att kunskaper och bildning vaccinerar oss mot fake news och osannolika konspirationsteorier. Att vi helt enkelt blir lite skyddade mot alla de röster och strömningar som förvirrar, försvårar, förstör. 

– Tyvärr tror jag inte att det är så enkelt, säger Cecilia Düringer. 

Låt vara att det är lättare att lura okunniga människor men även de mest välutbildade kan driva teser och agendor som leder till krig och konflikter. 

– Bildning ger ingen immunitet mot galenskap. I det här fallet handlar det nog mer om värderingar.

Cecilia Düringer
Foto: Johan Bergmark

Å andra sidan, det är fröken Düringer som vaknat nu, vill hon nog hävda att vi med ökade kunskaper blir bättre på att vara demokratiska medborgare.

– Det är svårare att lura eller förleda den som kan dra egna slutsatser. Eller omvänt: vet du inte så mycket tar du fler beslut baserade på känslor. Men jag vet inte … vi är ju människor, det ligger i vår natur att vara känslostyrda. Från långt tillbaka i tiden.

Om vi, verkligen och i praktiken, lär något av historien är också osäkert. Det är klart att hela mänskligheten genomgått en enorm utveckling sedan vi blev bofasta och började odla, säger Cecilia Düringer. En enorm kollektiv kunskap har gått i arv, från hur man tröskade fram mjöl till hur man bygger ett ånglok. 

– Däremot är det väl mer tveksamt om vi lärt oss att inte skada varandra och världen. Där har andra mekanismer tagit över. Som den makt som alltid verkar korrumpera. Parallellt med tro, känslor– faktorer som sitter så djupt och är så breda att de inte alltid går att styra med logiskt tänkande.

Jag vill inte framstå som pantad

 Det är sent, hon är trött – och hör själv hur pessimistisk hon låter. Åtminstone för att vara den ”kreativa tramspotta” som hon helst vill se sig som. Fortsättningen blir mer hoppfull:

– Bildning är inget vaccin mot dumhet. Vi upprepar ständigt historiska misstag – och förändrar kanske inte så mycket genom att kunna vår historia. Men det är ett sätt att hedra detta att vara människa. Och att inte känna sig så ensam. Många av de känslor som både du och jag har, de hade också heliga Birgitta och drottning Kristina.

Men måste vi verkligen kunna så mycket i dag? När allt vi behöver veta kan googlas fram på sekunden? 

Cecilia Düringer börjar i andra änden. Hävdar att om vi inte vet någonting, då är vi också usla på att söka kunskaper på nätet. 

– Bara att kunna ställa en fråga kräver att du vet vad du ska fråga om. 

Tänk er en målning – och ovanpå den ligger ett ogenomträngligt papper. Motivet är alltså dolt. Men nu har någon rivit små hål i pappret. Finns där bara ett hål är det omöjligt att föreställa sig vad målningen under föreställer. Finns där många hål är det lättare.

– Det en historiker som gjort liknelsen. Eller: ju fler fönster vi kan öppna till kunskap, desto mer begriper vi av helheten.

Hon har precis lärt sig hitta i SVT-husets vindlande korridorer i Stockholm när vi möts. Lokalerna i Göteborg var mindre, trivsammare. Det var där hon 2022 vann På spåret med Jonatan Unge. 

Att de förlorade i finalen året efter blev ingen käftsmäll. Säger hon i dag. Det andra paret, Marie Agerhäll och Fritte Fritzson, var helt enkelt bättre.

– Att någon kan mer än jag grämer mig inte. Jag vill bara inte framstå som pantad. I en trång bur är det lätt att få hjärnsläpp. 

Tävlingen kan beskrivas på många sätt. Enligt Cecilia Düringer är det ett program där man kan gå in i en frågebur som en fullt respektabel människa och komma ut som en idiot. 

– Det dumma man sa tvättas aldrig bort. Tittare minns, journalister minns. Även om de flesta inte bryr sig.

Cecilia Düringer

Misstaget hon själv aldrig kommer att glömma är att hon inte svarade rätt på den sovjetiska säkerhetstjänsten Tjekan.

Enligt Jonatan Unge kompletterade de absolut inte varandra som par. Eftersom det enda svar han bidrog med, åtminstone andra året när de förlorade finalen, var Milton Friedman.

Det är ett påstående Cecilia Düringer avfärdar direkt. 

– Det där är Jonatans mediapersona, att han är en trevlig slarver. I verkligheten är han en av de skarpaste personer jag träffat. Helst skulle jag vilja jämföra honom med en älskvärd version av August Strindberg. En stenhårt arbetande man med en rå talang.

Vilken historisk person hon själv känner sig mest befryndad med måste hon klura på. Det blir ingen drottning, det blir journalisten och författaren Barbro Alving. 

– För att hon framstår som ganska frejdig. Hon tyckte om ordvitsar, klatschiga rubriker och kvalificerat trams. Även i hennes mest seriösa texter fanns något man kunde fnissa över. Men också för att hon verkar ha brottats med samma mindervärdeskomplex som jag själv har.

Va? Vad är det hon säger? Att hon, som uppfattas som rena supersnillet, släpar på samma dåliga självkänsla som så många betydligt mindre vetande?

Fokuserad som en knarkhund

 Ja, så är det tydligen. Men först måste nog påpekas att Cecilia Düringer själv inte ser sig som något ”supersnille”. Verkligen inte.

Den dåliga självkänslan kommer sedan:

– Jag har lätt för att ta på mig stora uppdrag. Ge mig ett jobb och jag fixar det. Fokuserad som en knarkhund. Ångesten kommer efteråt. Det är då jag kan tycka att allt bara blev skit. Jag blir aldrig nöjd.

Är detta verkligen sant, eller ett sätt att kokettera, fiska efter beröm?

Nej, hon verkar ärlig.

– Jag önskar verkligen att jag kunde sluta med detta självhat men det är svårt. Kanske kan det ses som en motor. En drivkraft. Om jag vore nöjd med allt jag gjorde skulle jag kanske sluta söka nya utmaningar.

Det är ingenting du talat med en terapeut om?

– Nej … inte riktigt. 

Enligt P3 Historias presentation av redaktionen älskar Cecilia Düringer att ”röka, dricka och beställa på restaurang”. Vid sitt köksbord vill hon lägga till ”att plocka svamp och hugga ved”.

– Det täcker det mesta av min person.

Hon är kattälskare också, har två stycken tillsammans med sin sambo David Rune. En gång var hon gift med en amerikan, det var de som bodde i New York. Honom träffade hon när han kom in i den pappersaffär där hon jobbade extra. Han sökte en adressbok och fick en fru. Producenten David Rune, blev kär i hennes röst efter att hon gjort sitt provprogram till P3 Historia

– Han brukar i alla fall säga det, berättar hon vid sitt köksbord.

Genom väggen hörs sambons röst:

– Det stämmer!

De mänskliga grundbehoven har inte förändrats så mycket genom historien. Även våra tidigaste förfäder behövde mat, vatten, sömn och kärlek. Och hade, i princip, samma hjärnor som vi har i dag. 

Cecilia Düringer

Fram till 2018 jobbade Cecilia Düringer som gymnasielärare. Här är hon på Norra Real i Stockholm där bland andra Horace Engdahl, Leif GW Persson och Jonas Gardell har varit elever.

 Hur utvecklingen kommer att se ut framöver vågar Cecilia Düringer inte sia om:

– Men det är väl inte otroligt om historiker om 500 år kommer att bunta ihop oss med dem som uppfann ångmaskinen. På samma sätt som vi i dag kan klumpa ihop hela 1700-talet är det väl inte orimligt att man slår ihop det senaste seklet. Vi är en del av samma utveckling, av den industrialisering som fortfarande pågår. 

Sista frågan måste väl bli vad hon inte kan?

– Precis som de flesta människor kan jag nästan ingenting om någonting alls, sett till hur mycket det finns att veta. Själv är jag väl klichébilden av den svartklädda, romanläsande, cigarettrökande tjejen som exempelvis inte kan något om sport. Nu har jag förstås lärt en del, eftersom jag lever med en sportgalning. Jag kan i alla fall några grundläggande skillnader mellan hockey och bandy. Och så har jag lärt mig en term om tennis. Men vad den var … hjälp, det har jag glömt.


Ur Tidningen Vi #1 2024.

Fler utvalda artiklar