Cecilia Uddén: Jag skäms över att jag inte ligger sömnlös

Cecilia Uddén förstod tidigt att den 7 oktober 2023 skulle förändra Mellanöstern. Hennes nya bok Allt har en smak av aska handlar om människorna i detta nya Mellanöstern. Läs ett utdrag ur boken, om hur det är att möta barnen mitt i kriget.

Det här är ett utdrag ur Cecilia Uddéns bok ”Allt har en smak av aska” som gavs ut av Bonniers den 16 september.

Efter kriget 2009 besökte jag en skola i Beit Lahiya i norra Gaza. Skolan administrerades och finansierades av Unrwa. Barnen i skolan var alla ättlingar till palestinier som 1948 fördrivits eller flytt från olika delar av Israel och hamnat i flyktingläger i Gaza.

Nu efter kriget stod det tomma bänkar i nästan varje klassrum, berättade skolkuratorn. Hon beklagade att hon inte kunde hantera de återstående 1 200 barnens trauma.

”Jag är själv traumatiserad”, konstaterade hon. Hennes syster dödades i kriget och hon hade tvingats åse hur hennes systerdotter i bårhuset försökte öppna ögonen på sin döda mamma. Kuratorns treårige son hade sen sagt ”mamma, snälla, om jag dör vill jag inte ligga i kylskåpet som moster. Lova att ni inte lägger mig i ett kylskåp.”

När jag kom till skolan den där dagen satt hon med en sjuårig elev som hette Mahmoud. Hon frågade om han ville berätta om sin pappa också för mig. Pojken reste sig, tog mig i hand och log innan han med artigt formell röst sa: ”Välkommen!”

Han satte sig till rätta i fåtöljen och hans korta ben dinglade. När han började prata hörde jag hur han läspade och såg hur bruna hans små tänder var. Pojken hade en rättframhet som är ovanlig för palestinska barn och så snart jag eller skolkuratorn bröt in med en fråga sa han ifrån. ”Jag har sex äldre syskon”, sa han strängt och lät nästan oartig, ”hemma blir jag avbruten hela tiden. Om ni vill att jag berättar om min pappa får ni vara tysta och lyssna.”

Mahmoud berättade. Varje dag efter skolan gick han och vattnade sin pappas grav, eftersom de döda också är törstiga. Sen läste han al-Fatiha (den första suran i Koranen) för pappan och berättade vad han gjort i skolan. Mahmoud sa att pappan frågade om han studerade duktigt så att han skulle kunna bli läkare så småningom. Pappan frågade också om han uppförde sig hemma, och Mahmoud svarade att han gjorde allt. Han tog ut soporna varje kväll och hjälpte sin mamma att städa. ”Och så tröstar jag mamma när hon gråter”, sa han. ”Jag säger åt henne att sluta gråta, att pappa är i himlen och om han ser dig gråta blir han ledsen.”

Mahmoud hade försökt plantera blommor åt sin pappa vid graven, men imamen sa att det var ”haram”, synd. Så tänker många strängt bokstavstroende muslimer, främst salafister, som ser en fara i att göra gravar till kultplatser. Det kan leda till avgudadyrkan, menar man och är därför emot utsmyckning av gravar, sufiska helgonfestivaler och pilgrimsfärder till gravplatser. Saudiska wahabiter har till och med varnat Egyptenresenärer och uppmanat dem att undvika pyramiderna eftersom det skulle kunna förleda den som är svag i tron (vilket främst kvinnor är, enligt dem) att bli avgudadyrkare.

Mahmoud gick till sin pappas grav varje dag, även om han inte fick plantera blommor. Kuratorn berättade att både hans mamma och hans farbror var oroliga, de uppfattade det som osunt att han satt vid graven och pratade med sin döde far.

”Men det är hans sätt att bearbeta”, sa kuratorn, ”och det borde ingen hindra honom ifrån.”

Alla barn har olika överlevnadsstrategier. I Gaza har jag under åren mött barn som vägrat gråta och som stålsatt sig med hjälp av Gud. Andra har intalat sig själva att pappa, mamma eller någon annan släkting kommit till paradiset som martyrer och att Gud älskade dem. En del barn har i stället fått autismliknande symptom.

Mahmoud hade hittat en egen överlevnadsstrategi efter att ha sett sin pappa förblöda. Han bestämde sig för att inte lyssna på vuxenvärlden. Och han verkade uppriktigt nöjd både med sig själv och med sin relation till den döde fadern.

I ett annat rum på skolan satt fem flickor, redo att berätta för mig om kriget. Där fanns lilla Alaa vars tvillingsyster dödats i en flygattack när hon träffades i hjärtat av splitter, där fanns flickan vars pappa inte hittats efter kriget, och så fanns där Iman.

Iman grät mest av barnen. Hon pratade så snabbt att hon nästan tappade andan och berättade med stor inlevelse om hur hennes hem jämnats med marken, att familjen nu bodde i tält och fick hämta vatten i hink och laga mat över öppen eld, att hennes älskade farfar dödats i kriget, träffad av en missil, men att de vuxna inte hade låtit henne titta på honom när han bars ut död. ”Men jag såg hans hand”, sa hon. ”Den hängde blodig från båren. Jag brukade hålla farfar i handen när jag var rädd.”

Tårarna rann medan hon berättade. Hon, liksom de flesta barn i Gaza, hade förmanats av sina föräldrar att inte gråta. ”Du är stor nu, du måste vara stark”, sa de vuxna ofta. ”Nu går vi vidare, glöm det som varit.” Men barnen vill ofta prata och när vi journalister kommer med stora öron och mikrofoner är många av dem ivriga att öppna sig, så också Iman.

Jag bad att få följa med henne till tältet för att se hur de levde, och det visade sig att nästan ingenting av det hon berättat stämde. Hemmet var inte jämnat med marken och farfar hade inte alls dött under kriget utan flera veckor dessförinnan. Imans morbror hade däremot varit milisman inom Hamas och det stämde att han dött i strid.

Imans mamma var bekymrad över dotterns fantasier. Hon kissar på sig varje natt, sa hon, men kunde inte förstå eller förklara flickans påhittade historier.

Efter besöket promenerade Iman och jag tillbaka till skolan, hon hade flera lektioner kvar. Jag frågade varför hon ljugit. Iman började gråta igen och berättade att hon ibland pratade med de döda: farfar, morbror och skolkamraten Alaas tvillingsyster, hon som fick granatsplitter i hjärtat.

”De döda frågar hur det är i Gaza efter kriget”, sa Iman, och hon ville inte att de skulle känna att de hade det sämre än de som överlevt. ”Jag vet ju inget om hur det verkligen är i paradiset”, sa hon. Hon hittade på för de dödas skull, att hon bodde i tält, att huset var sönderbombat och att de lagade mat på öppen eld. Hon var inte säker på att de som dött, oavsett om de hyllades som martyrer eller inte, verkligen kom till paradiset. Och själv led hon av den överlevandes skuld.

Senare samma kväll gick jag hem till skräddaren Farouk och berättade om Iman. Hans fru Suheila avfärdade flickan som en liten lögnerska och sa att hon bara hittat på för att jag skulle tycka synd om henne och ge henne pengar. ”Så gör de fattiga”, konstaterade hon kallt.

Imans överlevnadsskuld är på intet sätt unik.

Barnen berättar för oss journalister för att vi är de enda som orkar lyssna. Och vi lyssnar intensivt och inkännande, vi rapporterar och för ut deras röster över världen. Sen åker vi därifrån. Till nästa story, nästa krig. Och så är det vi som får medlidande från kollegor och chefer: ”Hur mår du, det måste vara tufft att rapportera om så mycket död, hur orkar du? Får du hjälp?”

Vi blir erbjudna psykologhjälp.

Det blir inte Iman.

Och jag skäms att erkänna att jag själv inte alls ligger sömnlös på nätterna och tänker på den lilla lögnerskan i Beit Lahiya.

Vuxna som bär på överlevnadsskuld tröstar sig ofta med att deras barn blivit martyrer. Att de dött för sin gud. Det gäller både kristna, muslimer och judar. För många år sedan mötte jag en så kallad martyrmamma i Gaza, jag minns inte längre vad hon hette. Hennes fanatiska övertygelse skrämde mig, den vansinniga blicken när hon berättade att sonens döda kropp och nedblodade kläder doftade rosor när hon fick tillbaka dem. ”Förruttnelsen tog aldrig fart i hans kropp”, sa hon, ”han doftade som paradiset.” Sen hämtade hon hans blodiga kläder – en vit t-shirt och ett par jeans – och bad mig lukta på dem för att också jag skulle känna doften av rosor och paradis.

Jag tyckte att kläderna luktade gymnastiksal men sa inget, jag låtsades att jag inte förstod hennes arabiska.

I den judiska bosättningen Kochav Yaakov på Västbanken vispade Elisheva Hirshfeld sockerkakssmet. Det hade gått två månader sedan hennes son Yonadav dödades. Han var nitton år och gick på en religiös skola, en yeshiva, i Jerusalem. När han satt i biblioteket en dag och läste Toran störtade en tjugosexårig palestinier in och öppnade eld. Blodbad i biblioteket. Skotthål i de heliga skrifterna. Åtta tonårspojkar dödades, en av dem var Yonadav.

Elisheva sa att Gud alltid tar de bästa. Hon visade bilder på sin son, på en dök han baklänges från en klippa, på en annan spelade han flöjt. ”Han utmärkte sig”, sa Elisheva. ”Han var mer kreativ och påhittig än sina syskon, han var rolig, han var vår solstråle.” Hon hade fött tretton barn. De var mellan fyra och tjugofem år när jag träffade henne.

Hemmet utan Yonadav var som ett blekt polaroidkort.

Hon berättade att hon kunde höra på långt håll när Yonadav var på väg hem. Han spelade på sin flöjt medan han gick, som en fåraherde. Han brydde sig inte om att folk retade honom och frågade var han gjort av sina får. ”Yonadav spelade till Guds ära”, sa Elisheva.

Den levande Yonadavs glädje på bilderna när han dök, spelade flöjt, tumlade i gräset eller log ett varmt solbränt leende mot kameran var en stark kontrast till hans sörjande, bleka och tysta syskon som bakade sockerkaka med sin mamma i köket. Hemmet utan Yonadav var som ett blekt polaroidkort. Den yngste sonen Shilo slickade sockerkakssmet från skålen, och Elisheva oroade sig för att Shilo skulle känna sig pressad att fylla Yonadavs skor. Men tron fick henne att orka leva vidare, fortsatte hon. Det fanns ett syfte med Yonadavs död, kanske behövde Gud honom.

”Det är en stor tröst för hela familjen”, sa Elisheva, ”att han inte dog när han dök från en klippa, eller i en bilolycka. Hans död var en död i Guds ära – Kiddush Hashem. Han mördades för att han var jude. För att han bodde här, i det land Gud givit oss.”

Bosättningen Kochav Yaakov (som betyder Jakobs stjärna) är en religiös judisk bosättning som etablerades 1985. Den ligger norr om Jerusalem nära den palestinska staden Ramallah. Världssamfundet betraktar den, liksom alla andra bosättningar på den ockuperade Västbanken, som olaglig enligt internationell rätt, vilket den israeliska staten bestrider. Enligt palestinska källor konfiskerades mark från de två palestinska byarna, Kafr ’Aqab och Burqa för att bygga Kochav Yaakov.

Elisheva Hirshfeld, född i Brooklyn, var aktiv i den national-religiösa bosättarrörelsen i Israel. Yeshivan där Yonadav studerade, Merkaz Harav, kallas ibland bosättarrörelsens hjärta. Palestiniern som dödade Yonadav, som i sin tur sköts ihjäl av säkerhetstjänsten, betraktas också som martyr. Och frihetskämpe. Av sina vänner och släktingar.

Läs mer:

Cecilia Uddén: ”Hela min familj älskade Elisabeth”

Raja Shehadehs sista stig