Därför är spanjorerna trötta på turister

När de första svenska turisterna kom till Kanarieöarna togs de emot med öppna armar. Idag hungerstrejkar ortsbefolkningen mot besöksnäringen. Terri Herrera återvänder till sin uppväxtort Los Cristianos för att förstå varför folk är så arga.

När jag kommer till Los Cristianos på Teneriffa börjar jag numera med att räkna förluster och förfall. Förluster av alla stammisställen, favoritbutiker och barer som har bytts ut till något annat. 

I år var det värre än vanligt. Fruktaffären har förvandlats till en sexshop, min frisör har slagit igen och ersatts av ett ”Korean beauty centre” och fulrestaurangen med lysrör i taket som serverade urgod kanarisk husmanskost är ett neonblinkande mexikanskt hak som utlovar att allt kommer att vara indränkt i tequila. På gågatan Juan XXIII har elbutiker och djuraffärer slagit igen till förmån för marijuanaklubbar, rökklubbar i juridikens gråzon (i Spanien är det inte förbjudet att röka marijuana och man kringgår droghandelsförbudet genom att ha ”slutna sällskap” – som alla kan blir medlemmar i). 

Jag räknade till nio klubbar inom 300 meter. Sportaffären har lagt ner och i stort sett alla barer där lokalbefolkningen har hängt har blivit pastarestauranger. Bar Bahia, El Faro och Salinas är klassiker sedan 50–60 år. Idag finns namnen kvar men de är uppköpta, kanariska grytor är utbytta mot tortellini och priserna höga. Ingen i byn går längre dit.

Och så det här med förfallet. De stora satsningarna som utmynnat i ett ingenting. Torg med maffiga fontäner ekar torra och tomma. Trampolinparken är en grusplan till salu och det en gång så pampiga huset i hamnens infart är avspärrat på grund av rasrisk.

På många sätt motsvarar förlusterna och förfallet det som händer i många andra tätorter runt om i västvärlden. Små näringsidkare får slå igen till förmån för stora kedjor i köplador utanför städerna. Underhåll av offentliga platser får stå tillbaka i kommuner med dålig ekonomi. Men det slående på Teneriffa är att de tidigare klädaffärerna, skomakarna och mataffärerna inte står tomma, de har förvandlats till olika typer av service anpassad till turisterna. I Spanien är turistificación lite av årets trendord. Begreppet innebär att en plats alltmer blir ett objekt för tillfälliga besökares konsumtion och önskemål. Eller för att vara övertydlig: Min pappa växte upp i Los Cristianos, mina äldsta bröder är födda här och jag är delvis uppvuxen i byn (som vi fortfarande kallar den, trots sina numera drygt 20 000 invånare och minst lika många hotellsängar). Syskon, syskonbarn, kusiner, fastrar och farbröder bor här. Ändå kan jag inte längre komma på vart jag ska gå om jag ska köpa något vardagligt som strumpor. Men inom fem minuter kan jag fixa en märkesparfym från Dior, en sexleksak och därefter landa på en rökklubb med en joint i munnen. Fast fortfarande utan strumpor på fötterna. 

Ett annat nyord i samhällsdebatten är begreppet masificación (på svenska skulle man kanske säga ”massifiering”). Det syftar på ett fenomen där turistanstormningen börjar överstiga destinationens bärkraft. Den stora mängden besökare belastar både naturen och de sociala resurserna. Resultatet blir negativ miljöpåverkan, trängsel i turistområden och en sämre upplevelse för både besökare och lokalbefolkning. Egentligen vill nog många britter och skandinaver också ha mer kanarisk husmanskost och färre rökklubbar, ändå snurrar massifieringshjulen på, till allas missnöje.

Min släkts historia går hand i hand med turismen. Under sent 1940-tal lämnade farmor och farfar grannön La Gomera och flyttade till södra Teneriffa, där de räknade med att få en bättre tillvaro. Det var som nybyggarland, tomt och fullt av möjligheter. De lämnade de yngsta barnen med den äldsta på La Gomera och tog med de arbetsföra som var klara med skolan. Det vill säga, alla över tio år. Första året bodde de i en grotta, nio personer. Min faster Margarita var då elva år.

– Jag jobbade på plantage med att fånga insekter med händerna, säger hon och visar med sina välmanikyrerade händer hur hon gjorde. I slutet av dagen räknades dagsverket ihop och pappa fick pengarna.

Grottan höll visserligen en jämn temperatur året om, men ras och sprickbildningar gjorde farmor och farfar oroliga. Efter ett par år hade de sparat ihop så pass mycket att de kunde bygga ett hus i fiskeläget Los Cristianos. Släktsägnen säger att vi byggde det femte riktiga huset i byn, men eftersom Herreras älskar överdrifter kan det lika gärna vara det tjugonde. Oavsett var Los Cristianos mer en strand med skjul än en ort. 

– Det fanns inte ens en riktig skola, säger Margarita. 

Och notera att definitionen av ”riktig skola” enligt farfar var en skola som lärde barnen att läsa, skriva och räkna hjälpligt så de kunde checka ut för att göra något vettigare vid tio års ålder. Men här undervisades det bara i spansk (fascistisk) historia och katolicism. 

Familjen Herrera Rodriguez sökte ett bättre liv i Los Cristianos, och det fick de. Snart kunde de skaffa egen odlingsmark, öppna en bar och en matvagn – som en ytterst analog foodtruck. 

1957 kom de första turisterna, en grupp svenska ms-sjuka och reumatiker som många fortfarande kan namnet på, som Bengt, Åke, Birgit och Olle. De hade fått tips om att byn hade jämnt klimat, något som kunde lindra deras sjukdomssymtom. Under 60-talet strömmade det till fler svenskar. Huvudgatan döptes till Avenida Suecia, Svenska avenyn, som en hyllning till turismens pionjärer. Lite i taget utvecklades både orten och turismen. Alla fick el och rinnande vatten, britterna hittade hit. Den enda telefonen blev flera. Tyskarna förälskade sig i stränderna. Familjens bar var knökfull varje kväll. Och så rullade det på. 

1970- och 80-talet var en ren kärlekssaga mellan turisterna och ortsborna. Pepes bodega, grisfester och Viva España. Min pappa öppnade ortens första pizzeria, min farbror en souvenirbutik, en faster byggde på sin enkla fiskrestaurang med en våning i taget tills hon ägde en femvåningsfastighet, faster Margarita gjorde sig ekonomiskt oberoende genom att stycka av bananplantagemark och sälja till ett hotellbygge. Vägar asfalterades, servicen utökades och våra grannar renoverade sina kök och badrum. Alla älskade utvecklingen. På 90-talet bestod stora delar av ”Svenska avenyn” av butiker som ägdes och drevs av mina syskon och kusiner. Jag brukade ta omvägen på gatan nedanför – annars fastnade man i var och varannan butiksöppning. 

När det närmade sig millennieskiftet kunde man skönja de första molnen i semesterparadiset. Turisterna med mycket pengar och sug efter att se något nytt ersattes gradvis av brittiska tonåringar på suparresor och all inclusive-turister som inte lämnade poolområdet. Klubbar i turistområdet började ägas av utländska investerare med kontakter i den kriminella världen. Och visst hade valarna blivit döva av motorljuden från delfinsafaribåtarna? Turismen ökade – men intäkterna för Pedro och Maria på gatan minskade.

Som mest var vi uppe i runt tjugo krogar och butiker som drevs av släkten. Men en efter en gick de i konkurs. Idag finns två kvar. Allas liv har förändrats. Svägerskan som då ägde två exklusiva modebutiker är idag halvtidsanställd på ett bageri. Kusinen som hade en glammig skoaffär säljer sandaler på marknader. Och så vidare. Pengarna räcker solo para comer – ”bara för att äta”. Kvar sitter alla med en enorm tacksamhet gentemot turismen, men också en känsla av att ha blivit plundrade på något viktigt. Under 50 år har man satsat allt på turistnäringen. Alla ägg har lagts i samma korg – och nu gillar man varken äggen eller korgen. 

Av mig och mina 25 kusiner på Kanarieöarna är vi fyra som har universitetsexamen – jag har fler kusiner som har arbetat som pizzabagare än som har gymnasiebetyg. Varför plugga när man förväntas driva familjens restaurang och tjäna mer än en lärare? Men nu, när restaurangen är ersatt med ännu en butik med taxfreeparfymer, har ens måttliga grundskolebetyg och 30 år som krögare ringa värde. 

Den 20 april 2024 gick tiotusentals kanarier ut och demonstrerade mot överturismen under paroller som Canarias se agota (”Kanarieöarna håller på att ta slut”). I Teneriffas universitetsstad La Laguna hungerstrejkade folk under nästan en månad – ambulanser hämtade flera kollapsade demonstranter som envist vidhöll att de var redo att dö för sin sak. Även om hungerstrejken är det mest extrema uttrycket så följde invånare på populära destinationer som Venedig, Barcelona, Amsterdam, Mallorca, Prag och Paris efter. Under sommaren 2024 exploderade protesterna mot massturism runt om i Europa. Topplocket har gått för lokalbefolkningen, som är frustrerad över hur massturismen har förvandlat deras hemorter. Flera städer har börjat med avgifter för att minska flödet av besökare. Andra har infört olika typer av förbud för att man ska kunna samsas i de offentliga rummen. I Rom får man inte längre sitta i Spanska trappan. Prag har just verkställt begränsningar av guidade pubrundor. Den 15 juni planeras en massiv protestdemonstration mot det som beskrivs som tourism monoculture i länder som Frankrike, Spanien, Portugal och Italien. På mottagarsidan ser vi förvånade resenärer som undrar varför den tidigare så hjärtlige ortsbon nu verkar hata dem. ”Vill du inte ha våra pengar?”

På Kanarieöarna är människor smärtsamt medvetna om att den turism som en gång förbättrade deras liv är samma turism som numera orsakar bostadsbrist, sopberg och miljöförstöring. Men förhållningssättet skär genom familjer. När jag under en familjemiddag hos faster Margarita lyfter frågan om turismen, är det som att slänga in en bengal på matbordet. Alla gestikulerar och ropar i munnen på varandra. På ena sidan har vi min kusin Margot och hennes sambo
Pablo, två miljöaktivister som har varit på alla demonstrationer och hållit upp plakat med texten INSOSTENIBLE! – ohållbart! Familjens storebror tycker att demonstranterna, inklusive hans lillasyster, är riktiga töntar. På andra sidan spektrat befinner sig Margots storasyster Magda, som lever i en gigantisk lyxvilla med pool, ironiskt nog ett stenkast från grottan där hennes mamma bodde som barn. Villan har byggts med pengar som hon har tjänat på att driva en gokartbana på släktens gamla odlingsmark. Även hon är irriterad på bostadssituationen på ön – hennes 27-årige son är en av de drabbade – men är rädd att protesterna ska skrämma bort besökare. Min bror Jesús håller med. 

– Jag stödjer absolut inte att man går till attack mot oskyldiga turister på stranden, vi har dem att tacka för så mycket, säger han. 

Min faster spänner ögonen i mig, lägger handflatan bestämt i bordet och säger med sin familjeöverhuvudsröst:

– Du får INTE skriva att vi är emot turism! Här är INGEN mot turism, förstår du? Vi vill bara kunna leva drägligt.

Det Jesús syftar på när han pratar om att man går till attack mot oskyldiga på stranden är en protestaktion den 20 oktober 2024. Den genomfördes på olika platser på öarna, däribland på turistorter som Maspalomas och Las Américas. Bilder på solbadande turister som omringades av tiotusentals arga demonstranter kablades ut över världen, men Anne Striewe, biolog och generalsekreterare för miljöorganisationen Fundación Canarina, tycker att de har tolkats felaktigt. 

– Vi hade demonstrationstillstånd och polisen borde ha spärrat av stranden på samma sätt som de brukar spärra av gatorna. Till sist fick våra egna funktionärer förvarna solbadare om att det snart skulle komma ett stort demonstrationståg. I stort sett alla flyttade på sig, och de som låg kvar hade valt det. 

Fundación Canarina är en av de organisationer som synts och hörts i den lokala debatten om överturism. Den grundades egentligen som en miljöstiftelse av den tyska barnboksförfattaren och numera Teneriffabon Horst ”Janosch” Eckert (i Sverige mest känd för sina böcker om Lilla Tiger). Tanken var att bygga upp något av ett eget naturreservat på Teneriffa, utbilda barn i öarnas flora och fauna och dela ut forskningsanslag. Men snart insåg organisationens ledning att man gång på gång fastnade i frågor kring överturism.

– Man kan inte prata om något som rör de här öarna utan att landa i turismen. Den påverkar precis allt, oavsett om man pratar om strandnära bebyggelse, sopsortering, utsläpp, hur havet mår, växtlighet – eller socioekonomiska frågor som bostadspriser och vad saker kostar i affären, säger Anne Striewe. 

Därför ingår de i paraplyorganisationen Canarias tiene un limite, ”Kanarieöarna har en gräns”. En gräns som sedan länge är passerad, enligt dem.

Ingen politiker vill utreda hur många besökare öarna klarar av innan systemet kollapsar.

– Vi kan absolut inte tänka oss ett Kanarieöarna utan turism, den har fört mycket gott med sig. Men det är samtidigt tydligt att öarna är överfulla, säger Anne Striewe, tar ett andetag och avfyrar lite av ett brandtal:

– För 20 år sedan levde vi bättre än vi gör nu, då hade vi 9–10 miljoner besökare per år. 2024 nådde Kanarieöarna rekordsiffrorna 18 miljoner turister, det är ett rekord ingen vill ha. Det innebär att både bostads- och matpriserna har ökat enormt, samtidigt som lönerna har stått stilla. Utsläppen ökar, havet skräpas ner och vår världsunika flora och fauna krymper stadigt. Samtidigt som man fortsätter bygga nya hotell, fast vi inte får plats som det är. Det skrämmande är att det inte finns en enda tydlig framtidsplan. Ingen politiker som vill utreda hur många besökare öarna klarar av innan systemet kollapsar, för de är rädda att klassas som turismfobiker, säger Anne Striewe. Hon tillägger att inte heller hon har en lösning på problemet.

– Men en början är att man pausar utvecklingen och att vi – politiker, miljöorganisationer, forskare, fackförbund och företagare – sätter oss ner och har en dialog. Efter vårens demonstrationer har vi skapat ett nätverk bestående av drygt 70 föreningar och organisationer och vi har lagt fram ett förslag på åtgärdslista. Fortfarande har inte en enda representant från Kanarieöarnas styrande velat ha ett möte med oss. 

Och det är akut, enligt Fundación Canarina. Utöver turismen ökar öarnas befolkning med runt 1 000 nya inflyttade varje månad. Majoriteten är människor från andra delar av Europa, som bor här under en del av året. Inte sällan är det pensionärer som vill slippa vintern i sina hemländer. 

– Man förstår vad de lockas av, men de flesta betalar varken skatt eller engagerar sig i bostadsrättsföreningar eller utveckling av orten. Och medan kanarier är trångbodda står deras lägenheter tomma halvårsvis. Eller så hyr de nya ägarna ut via Airbnb.

Airbnb är ett kapitel för sig, som många forskare och samhällsdebattörer anser bär en stor del av ansvaret för den uppskruvade besökssituationen i Europa. Korttidsuthyrningen pressar upp priserna och hela kvarter hyrs ut i andra hand, medan lokalbefolkningen lider av bostadsbrist.

– Airbnb började på många sätt bra, men har blivit en industri. Vi har utländska företag som köper hela byggnader, vräker de boende och hyr ut som Airbnb-lägenheter. Den typiska uthyraren här är inte längre en spansk änka som drygar ut sin pension, utan företag som äger hundra lägenheter.

Där Airbnb-uthyrningen sväljer en stor del av bostadsmarknaden ökar trycket på resten av lägenheterna. Anne Striewe ger ett exempel på hur den upptrissade bostadssituationen slår på många plan. 

– Idag kostar en liten lägenhet i Los Cristianos 1 000 euro i månadshyra. Genomsnittslönen är 1 200 – och en servitör kan snarare tjäna runt 900. Därför flyttar alla successivt längre bort till billigare byar, vilket plötsligt har skapat enorma bilköer när alla ska till och från sina jobb. Andra, som tillfälliga säsongsarbetare, tvingas bo i husbilar. Klart det skapar frustration!

Myndigheter har därför tagit fram ett lagförslag för att begränsa andrahandsuthyrningen.

– Till en början var det jättebra, men efter en lång rad kompromisser har det blivit urvattnat – och under tiden så har man beviljat så många nya hotell att det hela går på ett ut, säger Anne Striewe uppgivet.

Myndigheterna kanske duckar frågor från aktivisterna men Fátima Lemes Reverón, som är borgmästare för området, svarar slutligen när jag hör av mig. Hon är själv från Aronas kommun, där Los Cristianos ingår, och säger att hon vill värna om miljön och förstår varför folk protesterar.

– Ja, jag förstår missnöjet och delar vissa krav på bättre planering och reglering kring turistnäringen, men protesterna får aldrig riktas mot turisterna – det är jag helt och hållet emot, säger hon.

Hon hoppas att läget ska lugna ner sig lite när de nya reglerna kring korttidsuthyrning har kommit igång.

– Vi behöver också tänka mer långsiktigt när det gäller bostadsplanering. Det första vi borde göra är att bygga och planera fler kommunala bostäder för unga och familjer.

Det absolut viktigaste är att man lägger sina pengar hos lokalbefolkningen och absolut inte bor på ett all inclusive.

Protestgrupperna har inte det tålamod borgmästaren efterlyser utan kommer att fortsätta med sin nya strategi: Istället för att organisera aktioner utanför parlamentet tänker man demonstrera där turismen finns, i hotellområden, på strandpromenader och stränder. 

– Det är symboliskt starkare när vi står där på stranden – och det får större medialt genomslag. Ja, vi vet att det även provocerar en del öbor, inklusive borgmästaren. Men det viktigaste är att debatten inte tystnar. Ni kommer att se ett konstant flöde av protester i framtiden, säger Anne Striewe.

Vad är ert budskap till en svensk läsare? Ska de strunta i att köpa den där resan till Kanarieöarna?

– Nej, man ska fortsätta komma. Men jag skulle önska större medvetenhet från besökarna. Om du kommer hit och bokar allt – flyg, transfer, hotell och utflykter – via ett resebolag så går 80 procent till det bolaget, och väldigt lite till människorna som lever här. Se över de utflykter du åker på, hyr ingen buggy (som gocart för terrängkörning). Välj bort delfinsafari i en snabb jättebåt som stressar djuren. Små val gör skillnad.

Det absolut viktigaste är att man lägger sina pengar hos lokalbefolkningen och absolut inte bor på ett all inclusive, menar Anne Striewe.

Inte heller min kusin Margot tänker ge sig. Och även om hon är medveten om att jämförelsen haltar så kan hon inte sluta tänka på ett klimatseminarium där huvudtalaren tillhör en av Sydamerikas ursprungsbefolkningar. 

– Han berättade om markkonflikter, miljöförstöring, kommersialisering av deras kultur och att inte bli lyssnad på. Och jag tänkte: det där är ju vi! Vi pressas allt längre ut och blir bara en pikant detalj på någons semester. Snart hittar du mig i släktens gamla grotta när jag rostar majsmjöl inför betalande brittiska åskådare, säger hon och skrattar torrt. 

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer av Terri Herrera:

Jag ärvde min pappas gallsten

”Du har plats 21 961 i kön”