Därför förändrade ”Nalleresan” den moderna barnboken

För åttio år sedan utkom Solveig von Schoultz Nalleresan med bilder av Tove Jansson. Boken blev en succé – och dessutom en viktig pusselbit i den moderna barnbokens utveckling.  

Där vilar de nerbäddade i var sin separat ask, dockorna och nallarna från barnromanen Nalleresan. Precis som A. A. Milnes kvar­låtenskap omfattar sonen Christopher Robins leksaksdjur, som stått modell för figurerna i Nalle Puh (1926), har Svenskfinland sina alldeles egna originalnallar. De finns i Solveig von Schoultz arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland jämte manuskripten till Nalleresan, som utkom i Sverige 1944, och året därpå i Finland. Den barnlitterära utgivningen på svenska i Finland var under denna tid sparsam, det kunde röra sig om ett par titlar per år. För bildberättandet står ingen mindre än Tove Jansson, som vid tidpunkten ivrigt jagade illustrationsuppdrag. Ännu var hon inte den gigant hon skulle bli. Hon hade gett ut en barnbok under pseudonymen Vera Haji, men det var först 1945, detta den moderna nordiska barnbokens genom­brottsår, som hon skulle debutera med den första muminboken, Småtrollen och den stora översvämningen, som likt Nalle­resan sprungit ur de pågående krigshändelserna, och där mumin­mamma och mumintroll är på flykt. Två finlandssvenska modernister skapade en klassisk barnroman där legeringen mellan ord och bild markerar den moderna barnbokens essens. 

Krigsbarnsförflyttningen av runt 80 000 barn, som är den största i Norden, är bokens kärna. Evakueringen av barn gick inte obemärkt förbi, utan bemöttes med kraftig kritik som belades med censur under kriget. I barnlitteraturen har evakueringen efterhand drabbande berörts i bilderböcker som Veronica Leos Ekorrögon (1990) och Ulf Starks och Stina Wirséns Systern från havet (2015). Vid kajen i Gamla stan i Stockholm finns idag en plakett och en staty till minne av krigs­barnen. Det var här de finländska krigsbarnen – finska som finlandssvenska – genomgick hälsokontroll och sattes i karantän. Proceduren skildras i boken då nallarna hamnar i händerna på en tjock baderska som gnolar ”Ack Värmeland, du sköna” medan hon skrubbar dem rena, likt krigsbarnen: ”Sen blänkte nakna våta barn till i strimman av kvällssol som föll på sned genom diset. Nakna barn under duscharna, nakna barn på bänkar längs väggen, nakna barn som stod lutade över tvättfat och blev skrubbade i håret. Och nakna barn som hoppade omkring.” Nallarna blir en förevändning för att skildra krigs­barnens mottagande. Att flertalet barn är finskspråkiga markeras då en hjälpflicka manar de stojande barnen: ”Tyst, ungar, sa hon. Och när de inte lydde skrek hon Hiljaa! för så mycket hade hon lärt sig i karantän att det betydde tyst.”

Kriget pågick och krigstraumat var starkt då den illustrerade barn­romanen utkom i slutet av krigs­åren. För att mildra den såriga tematiken att som dåtida ensam­kommande flyktingbarn evakueras till främmande land, i många fall till ett främmande språk, arbetar Solveig von Schoultz konsekvent med distanseringseffekter i sin berättelse. Därför är det de evakuerade barnens nallar, inte barnen själva, som är på flykt i boken. Nallarna innehar en klassisk ställföreträdande och mildrande roll. Miniatyrperspektivet är likaså ett distanserande grepp. Att göra figurerna små understryker deras sårbarhet och skruvar upp bokens emotionella temperatur. Tove Jans­son fångar i bild upp miniatyr­perspektivet, som bidrar till bokens komik. Under krigsåren lindrar hon sin ångest med arbete. Att jobba ohejdat, vilt, med osedvanligt högt tempo är hennes signum. I rasande takt gör hon under några helger i en månads tid 50 illustrationer till Nalleresan, samtidigt som hennes ateljé renoveras. Då hon slutfört upp­draget skriver hon i ett brev lättat ”Puh”, med hänvisning till A. A. Milnes barnroman med de illustrationer av E. H. Shepard som hon inspirerats av i mönsterpassningen, i hur bilderna är rytmiskt placerade på boksidan i samklang med texten och vinjetter löper lodrätt längs boksidorna. 

Till skillnad från Nalle Puh är Nalleresan fast förankrad i sin politiska samtid. Boken inleds med en lägesbeskrivning: ”Det var så här: i Finland var det krig och maten höll på att ta slut. Många tusen barn skickades då till Sverige där de fick äta sig mätta och slapp gömma sig i skyddsrum och vara rädda för bombplanen. I Finland måste mammor och pappor stå i kö med sina köpkort för att få ut sin lilla ranson av mjöl, socker, smör och kött. Och godis fanns inte alls att få. Så barnen hade det bättre i Sverige”. 

Bokens inledande illustration skildrar idylliskt flickorna Ursa och Rabbi då de nått sitt evakueringshem i Leksand i Dalarna, sittande i en hängmatta om­given av sommarblommor, återförenade med sina gosedjur Nalle Sven och Nalle Ivar samt dockorna Eiver, Lizzi och Tulle, den sist­nämnda krigstidstroget gjord av gastyg och toapapper. Flickorna läser ett brev som deras mamma, nall­ar­nas och dockornas mormor, skickat med berättelsen om hur de kvarglömda nallarna tar sig till de evakuerade barnen i Sverige. 

Boken baserar sig på von Schoultz brev till sina egna döttrar, som var krigsbarn. I Solveig von Schoultz. Det som har varit, det som är. En brevbiografi (1999) går det att följa hennes vånda över att sända i väg sina flickor: ”Det värsta är att fundera på – borde man skicka dem till Sverige? Ingen vet. […] Jag skall inte försöka berätta hur det känns men det är jävligare än man tror. Mycket mycket mycket. […] ibland fastnar maten i halsen när man hör kanonmullret tydligare, vi hör det alla dagar. Ena hälften av en lyssnar till allt detta, den andra matar höns, skrattar, diskar, ror i ösregn efter post. […] Det är rent privat rätt otäckt, som om något knäcktes av.” Då hon följt sina flickor till evakueringståget permanentar hon håret, för att göra något radikalt. 

Deras gemensamma barnroman präglas av det antifascistiska credo som förenade dem i deras krigs­upplevelser.

Boken, som blir till när flickorna rest, präglas av hänsynstagande och är trösterik. Evakueringen ramar in berättelsen, men nallarnas upptåg ställs i centrum. I von Schoultz brev framträder en poetik kring det barnlitterära: ”Jag skriver till dem en följetång om deras nallar på en fingerad Sverigesresa och skickar var vecka ett avsnitt, det är orimligt barnsligt och mycket vilsamt och jag har nu definitivt hamnat på barn­stadiet. Tove Jansson ska rita åt mig och så ska vi tillsammans laga en bok av det. Så att jag leker med nallar om dagarna, i timtal, för det börjar bli brått. Förresten det är inte alls lätt att skriva för barn precis så naivt som de tänker, utan snusförnuftiga kommentarer. […] vanligen skrivs ju barnböcker med en vuxen blinkning till de vuxna, men jag vill alltså inte […] åtminstone är bilderna av Tove Janssons lyckade, fast naturligtvis förf. alltid gör sig ett alldeles privat begrepp om sina personers utseende.”

Bokens upphovsmakare hade Pellinge skärgård i Finska viken gemensam och båda sprang ur konstnärshem med mammor födda i frigörelsetid där borgerliga kvinnors möjligheter till konstnärskap öppnade sig och där deras döttrar från barnsben levde skapande. Bägge skrev barnlitteratur, men också modernistisk dikt eller prosa. Deras gemensamma barnroman präglas av det antifascistiska credo som förenade dem i deras krigs­upplevelser, som de fångade i barn­romanens form: von Schoultz om att uthärda ”Vi andra får bära vår regerings dumheter eller förtvivlade handlingar och vänta med näven knuten och remmen hårt åtdragen” och Janssons radikalfeministiska protest ”Och jag vill inte föda barn som skall dödas i något av de kommande krigen”.

Ur Vi Läser finlandssvenska nummer från 2025.

Läs mer:

Hur Mumintrollen fann en arbetarklasspojke i Liverpool 

Magisk kultur för barn och unga – verkar utanför rampljuset