Diplomat Elsa Håstad: ”Ingen rysk attack ska få rubba vår vardag” 

Diplomaten Elsa Håstad tillbringar nätterna i Kievs skyddsrum under de ryska attackerna. Barrundorna med kollegorna och danskursen blir en motståndshandling. När kriget går in i sitt femte år reflekterar hon över vardagen och hur landet hon älskade som barn blivit en fiende. 

Det här är ett utdrag ur antologin Huvud klart och hjärta varmt – tio röster om att hantera en galen tid som utkommer 15 augusti på Mondial.

Nattens attacker är över, krigslarmet har tystnat. Jag går ut från det iskalla skyddsrummet och går mot hissen. Golvet utanför hissen är nyskurat. Städerskan Svita börjar sin arbetsdag klockan sju oavsett om det är krigslarm eller inte.  

Jag är i Kiev och det fullskaliga kriget går snart in i sitt femte år. Varje dag går jag till ambassaden där jag arbetar. Sveriges ambassad arbetar med att bygga upp Ukraina mitt under pågående krig. Vi är en av de största svenska beskickningarna i världen. För säkert första gången någonsin så samspelar bistånd, för att bygga upp Ukraina mitt under pågående krig, med en ambition att fler svenska företag ska etablera sig, samtidigt som Sverige hjälper Ukraina militärt med vapen för att vinna kriget. Vi lär oss av ukrainsk motståndskraft och civil beredskap. Vi hämtar hem kunskap medan kriget rasar. Vi bevakar, rapporterar och bygger relationer. Allt på samma gång. Jag gör min del av det historiskt unika och svåra uppdrag vi har mitt i kriget. Som biträdande myndighetschef leder jag den svenska ambassaden tillsammans med ambassadör Martin.  

I lägenheten är det kallt men jag har ljus och varmt vatten. Jag tar av mig skyddsrumskläderna som jag har köpt för att hålla mig varm. En timme behöver jag för att byta om till kontorskläder, dricka kaffe, hämta ny kraft och gå ut på gatan. Varje dag möter jag två barn, en bror och syster, ungefär 7 och 9 år gamla. Jag undrar om de också gick ner till skyddsrummet när larmet gick. De pratar med varandra om snön och om leksaker. De är befriade från nattens oro och jag kunde ha mött dem på Hornsgatan likaväl. Jag fortsätter gå i kylan, jag möter människor som precis som jag är på väg till jobbet. Jag vet att vi alla delar samma natt. En natt full av drönare i luften, missiler över taken och larmet som tjuter. Hur starkt är egentligen luftvärnet, tänker jag när jag ligger sömnlös i skyddsrummet. Visst klarar vi en natt till? Morgonen kommer alltid som en befrielse.  

Det blir fredag. En vecka till har gått. Vi har arbetat, vi har träffat ukrainska kolleger som drömmer om ett Ukraina i EU. Vi har lyssnat på avrapportering från fredssamtalen. En resande cirkus av förhandlare, rör vi oss egentligen framåt? Blir det någonsin fred igen?  Vi går till vår vanliga bar, Negronibaren, och dricker drinkar. Jag beställer som alltid en Amaretto Sour. Vi överlevde en vecka till. Kollegan Ludmila säger att hon är trött.  Elsa, säger Ludmila, jag är trött på kriget, men vi ger aldrig upp.  

Det blir ännu en natt av nattliga attacker, ännu en natt i vårt skyddsrum. Jag är inte ensam där på natten, det är en massa ukrainare som sitter på kuddar och har med sig hundar och barnvagnar. En irländare ligger mitt i vårt skyddsrum, han har den finaste sängen av alla, den kallas Natosäng. Vi är ett par kollegor från ambassaden som bor i samma hus. Varje dag när vi går hem så säger vi till varandra: Hoppas vi inte ses i natt! Så skrattar vi högt.  

Lördag morgon. Jag går längs isgatan utanför mitt hus till balettstudion där jag dansar. Elen kanske har gått, men vi går in i salen. Vår lärare Alexandra är lite sen. Nattens attacker slog ut lokaltrafiken, ingen tunnelbana fungerar. Men vi är här, vi kom fram till slut. Vi dansar till hennes batteridrivna turkosfärgade högtalare. Ingen ska få rubba vår vardag, ingen rysk attack ska stå mellan mig och min balett. Det blir en motståndshandling för oss alla, tänker jag.  

Jag får ett meddelande att vattnet har försvunnit i Kiev, sönderskjutna elkraftverk, värmeverk och vattenverk. Vem har vatten, skriver vi till varandra i ambassadens gruppchatt och frågar. Jag har vatten, skriver en kollega, kom hem till mig, ni får tvätta er hos mig. Hos mig finns inget vatten, tänker jag. Har jag verkligen köpt tillräckligt med vattenflaskor? Hur länge kan vi klara oss? På ambassaden räknar vi igenom alla reserver. Vi klarar tre dagar, sen måste vi lämna Ukraina. Kom hem till mig, skriver en annan kollega, vi har spelkväll och jag har också vatten. Jag går dit, vi spelar Hitster. Jag förlorar, men känner ändå igen Frank Sinatras Strangers in the Night. Vi behöver inte lämna Ukraina. Vattnet kommer tillbaka. Ukrainska ingenjörer och VVS-arbetare har varit ute hela natten och lagat och fixat. Vi klarade en helg till. 

Jag växte upp i Sovjetunionen. Minnen från min barndom går inte att värja sig ifrån. Jag bär dem med mig vid varje skifte i livet. Nu när jag är i Kiev är mina minnen särskilt starka.  

Året är 1974. Skynda dig, säger mamma, det är bråttom. Vi springer på flygplatsen Sjeremetjevo i Moskva, jag är fyra år gammal och vi har bråttom för att hinna fram i tid. Mitt första minne från Sovjetunionen är att vi skyndar oss, jag och mamma. Mamma är ung och har fått sitt första jobb som utrikeskorrespondent i Sovjetunionen för Dagens Nyheter. Det är hon och jag som tillsammans är med om äventyret. Mamma tycker det är viktigt att jag lär mig ryska och att jag får vänner som också är fyra år gamla och bor i Moskva. Vi måste bli en del av samhället, förstå hur människor lever sina liv. Det är ju förbjudet för vanliga ryssar att träffa såna som vi, det vill säga utlänningar. Vi måste vara där de är, tycker mamma. Jag börjar på sovjetiskt dagis. Från det ögonblicket är mitt liv förändrat.  

Hur kan det vara så att det land jag älskade så mycket som barn jagar ner mig i skyddsrummet varje natt? 

Ett annat minne: I Moskva blir jag kär. Han heter Sasja och vi är bänkkamrater. Min skoluniform är en brun klänning med svart förkläde och Lenin som liten i en stjärna på bröstet. Viktigast är den vita kragen och manschetterna som måste sprättas av, bytas, tvättas och sys på igen varje dag. Mamma kan inte sånt, tur att vi har en barnflicka som kan sy. Sasja har också skoluniform, en blå kostym i polyester och samma stjärna på bröstet. Sasja får mig att kikna av skratt, det går till slut inte att hålla sig. Vi skrattar för mycket. Vi får inte sitta bredvid varandra längre. Det stör ordningen i klassen. Vi är båda sju år gamla. Efter skolan fortsätter vi leka, vi är nästan oskiljaktiga. Vi går hem till Sasja efter skolan, han bor i en kollektivlägenhet – komunalka – där flera familjer delar kök och badrum och har varsitt rum. Vi tycker om att rita båda två och tillsammans ritar vi ölflaskor. Sasja bor nära en ölfabrik och det känns naturligt att rita ölflaskor. Sasjas föräldrar arbetar och ibland stannar jag kvar och äter middag. Sasjas pappa är sträng, jag ser att Sasja är rädd för honom. Men vi älskar Sasjas mamma Nina. Hon är nästan den vackraste jag sett. Jag och Sasja byter tuggummipapper och tuggat tuggummi med varandra. I Sovjetunionen är det nästan omöjligt att få tag i tuggummi, men jag lyckas och det gör mig lite spännande i Sasjas ögon tänker jag. Jag ska gifta mig med Sasja.  

Hur kan det vara så att det land jag älskade så mycket som barn, är samma Ryssland som jagar ner mig i skyddsrummet varje natt?  

Jag inser att det inte är Sovjetunionen som jag älskade, utan att det var min barndom med mamma. Det var mina vänner som var så speciella för mig. Att jag kände mig trygg i vår lilla värld, som vi skapade. Sanningen är att jag är rasande arg på Ryssland. Här i Kiev har kriget pågått i fyra år. När jag väcks av flyglarmet på natten tänker jag: men kan inte ryssarna bara sluta, kan de inte ge upp denna nattliga terror? 

Läs mer:

När kommer ”Segertåget” att gå i Ukraina?

”Jag kommer aldrig att kunna visa mina barn var vi kommer ifrån”